Fredagskomplimang

Hej fanz!

Här i Växjö är det strålande solsken och jag har en ledig helg framför mig. Hur bra är inte det? Dessutom tror jag att jag fick en komplimang idag. Jag blev kallad ”PK-maffia” av en som kommenterade här på blåggen. (Iofs har jag en liten misstanke om att personen i fråga har en lång luden svans, men ändå…)

Jag förstår nämligen inte hur det kan vara en förolämpning att säga att någon är politiskt korrekt? Det verkar i de flesta fall betyda att man är demokrat, feminist och anti-rasist. Alla dessa begrepp ser jag som positivt laddade. Det handlar inte om att jag gör ”som alla andra” eller är rädd för att säga emot. Det finns ju en massa människor, inte minst på nätet, som inte är ett dugg pk. Jag hade kunnat vara en av dem, om jag hade sympatiserat med dem. Det gör jag inte.

Det är okej att inte tycka likadant. Än så länge har jag inte raderat några kommentarer på bloggen och kommer antagligen inte heller att göra det, så länge som de inte bryter mot svensk lag. Personangrepp är förstås heller aldrig okej.  Jag välkomnar era åsikter och i den mån som jag känner att det behövs ytterligare svar, utöver det som jag redan har skrivit i blogginlägget, så svarar jag. Jag kommer inte låta antidemokratiska, rasistiska eller antifeministiska åsikter stå oemotsagda, om sådana skulle råka dyka upp bland kommentarerna.

Alltså, kommentera gärna, argumentera och stå upp för din sak! Men gör det med respekt och bemöt andra så som du själv vill bli bemött.

God helg!

Annonser

Ledstjärna #6

Jag visar respekt för alla människor.

De första fem ledstjärnorna handlar ju om hur vi beter oss mot hästar. De kommande fem handlar istället om hur vi är människor emellan. De är inte bara användbara i ridsportsammanhang, utan fungerar som just ledstjärnor i livet i stort.

Vad är då respekt? För mig betyder det att jag utgår från att alla människor som jag möter har goda intentioner, tills motsatsen bevisas. Att jag försöker se människan bakom åldern, könet, hudfärgen, sexualiteten, religionen eller funktionsnedsättningen. Att jag försöker vara empatisk och sätta mig in i hur andra kan känna. Det betyder också att jag förstår att ingen är felfri. Att alla, även jag själv, kan säga och göra saker som de sedan ångrar. Jag försöker också respektera mig själv genom att stå upp för mina känslor och åsikter. Självrespekt är också att våga säga nej och att våga säga ifrån. Att dessutom acceptera att andra gör det.

Att respektera andra handlar för mig också om att visa intresse för andra människor. Att lyssna till vad de har att säga och att ställa följdfrågor. Här vet jag att jag ibland brister, men det handlar inte om ovilja från min sida, utan mer om någon slags blyghet/svårighet att kallprata. Fast det är ju rätt skönt att vara tyst ibland också, det kan vara ett annat sätt att visa respekt på. Att respektera människors olikheter genom att förstå att inte alla vill bli bemötta på samma sätt.

En annan sak som jag tänker på är det här med att skilja på sak och person. Det är inte helt lätt alla gånger. Jag tycker att det är respektfullt att kunna diskutera olika sakfrågor, till exempel politik, utan att för den sakens skull gå till personangrepp eller bete sig illa på andra sätt. Här tycker jag att det finns en del att jobba på, till exempel här på Internet. Ibland kan man läsa kommentarer på bloggar eller på nyhetsartiklar som är fruktansvärt kränkande och respektlösa. Då undrar jag om de personerna uttrycker sig likadant i tal som i skrift? Det krävs minst lika mycket respekt av den som är ”anonym” (man är ju ändå aldrig helt anonym på nätet) som den som framträder med sitt riktiga namn.

Nu har jag definierat respekt. Det begreppet betyder kanske inte samma sak för alla, men jag tror att det kan vara bra att ha det med sig och fundera över det ibland, vad det betyder för just en själv. Lite vänlighet har väl sällan skadat någon…?

Ledstjärna #2

Jag behandlar alla hästar med respekt.

För mig betyder respekt för hästen att se hästar som de varelser de är. Det betyder att jag tar med i beräkningen att hästar är flock- och flyktdjur. Att de behöver få gå i hage varje dag, tillsammans med andra hästar. Att de kan bli rädda och springa iväg och att jag måste hantera dem utifrån de förutsättningarna. Eftersom vi har tagit oss rätten att använda hästar för ridning, körning och annat är det av stor vikt att vi ser till att deras liv i fångenskap blir så bra som möjligt. Hästar är gräsätare och huvuddelen av deras foderstat ska bestå av grovfoder. De ska få möjlighet att varje dag röra sig så mycket att de mår bra.

Att visa respekt för hästen är också att låta den vila när den behöver. Att låta den gå på bete om sommaren och få äta friskt gräs. Att sköta hovar och tänder regelbundet, att vid behov konsultera veterinär.

Jag tycker att respekt för hästen innebär att inte förmänskliga den. Att läsa på om hästars beteende och sinnen och förstå att de kanske inte behöver täcke bara för att vi tar på oss vinterjackan. Att lägga mer tid och kraft på att förstå hur hästar fungerar än att shoppa schabrak. Att rykta oftare än jag lindar benen. Det är att ha respekt för hästar, tycker jag.

En annan sak som jag tänker på är att det står respekt för alla hästar. Det kan ju finnas vissa motsättningar mellan människor som håller på med ridhästar eller travhästar, halvblod eller islandshästar. På den fronten har jag själv lite att tänka på, hur jag formulerar mig och hur jag ser på andra hästraser än den som jag själv har valt. Det är ju ändå samma art, bara olika raser och användningsområden.

Bort med skygglapparna

I natt hände detta i stadsdelen Araby här i Växjö. Det är bara ett par månader sedan kravallerna i Husby utanför Stockholm. Liknande händelser har inträffat på andra orter i Sverige, men också utomlands. Då och då delar någon av mina bekanta Facebook-statusar med innebörden att dessa ungdomar är lata, bortskämda och borde skaffa sig ett jobb. Jag tycker att det är så vansinnigt respektlöst att framföra sådan åsikter. Respektlöst mot individerna och aningslöst inför de strukturer som finns i det komplexa samhälle som vi har skapat.

Om jag med ett enda futtigt blogginlägg kunde förklara hur och varför stenkastningen i natt ägde rum, så hade jag nog blivit rik… 😉 Men jag tror att känslan av utanförskap och frustration, i kombination med grupptryck kan vara ett kraftigt förenklat svar. Jag försvarar inte upplopp. Inte på något sätt. Jag vill bara uppmana er att lyfta bort skygglapparna och fundera över hur vi ska agera för att få dessa ungdomar att känna sig delaktiga och inkluderade, istället för utestängda.

Jag tror att vi måste ställa oss frågan ”vad har vi som samhälle att vinna på att alla får vara med?”. Inte tänka att ”hur ska ‘vi’ hjälpa ‘dem’, utan hur ska vi hjälpas åt att tillsammans lösa problemen?

Jag tror inte att det är enkelt att komma till Sverige som asylsökande. Jag tror inte att det är enkelt att i Sverige växa upp som barn till föräldrar med annat etniskt ursprung än svenskt. Jag själv hade inte velat fly till ett annat land för att där bli misstänkliggjord utifrån mitt namn, min hudfärg eller mitt språk. Hade du? Om jag och min familj hade tvingats fly Sverige och bosätta oss någon annanstans så hade vi med all säkerhet sökt oss till våra landsmän. Det är inte ett dugg konstigt att människor med liknande ursprung bosätter sig nära varandra. Se bara på medelklass-villakvarteren. Familjerna som bor där liknar ju varandra. En del säger att ”man ska ta seden dit man kommer”. Okej, så om du flyttade från Sverige, till ett land med en annan religion och kultur, skulle du sluta fira jul då? Eller midsommar? Sluta prata svenska? Nej, trodde väl inte det.

Ja, jag har rädda-världen-komplex. Men jag har också en genuin tro på att kärlek, respekt, empati och förståelse är bra grejer. Jag tycker att främlingsfientliga/rasistiska yttringar är obehagliga. Det lär ju finnas en anledning till att Smålandsposten valt att inte göra artikeln som jag länkar i början av det här inlägget kommenteringsbar. Så, du som ska dela en Facebook-uppdatering, tillämpa lite källkritik. Av med skygglapparna och tänk en vända till.

Peace!

Med hästen i fokus

Nu är jag tillbaka i Växjö efter en helt underbar helg! Vi var fyra stycken glada återträffare som samlades i en sommarstuga utanför Eksjö här i Småland. Det blev god mat, en massa roligt prat, bad (årets första för mig!), båtåkande och så åkte vi ring efter båten i full fart. Vi såg nästan Hästmannen också.

Eftersom sex personer ur klassen inte var där var vi noga med att ta många bilder som vi sedan lade ut på Facebook för att skapa avundsjuka… 😉 Detta med Facebook leder mig in på dagens bloggämne: Mobilanvändande och hästhantering. Många hästmänniskor minns säkert Pether Marknes upprop från februari i år. Det var många som höll med, några som inte gjorde det och sedan lade sig debatten. Jag tycker att det är dags att ta upp den igen.

På ridskolan där jag tidigare arbetade hade vi ett förbud mot mobilanvändande och hörlurar vid all hästhantering. Det gällde så väl uppsuttet som avsuttet. Jag tycker att det är ett bra förhållningssätt och det finns flera anledningar till att jag tycker så:

  • Hästen är ett bytesdjur och ett flyktdjur. Det är respektlöst mot hästens natur att tro att vi ska kunna bemästra dem, samtidigt som vi fokuserar på något annat. Jag litar inte på att människan hinner reagera om något händer som skrämmer hästen. Alla som umgås med hästar vet att det mesta kan hända med dessa fantastiska, men också stora och starka djur.
  • Att lyssna på musik när du är i stallet eller rider gör att du inte hör om någon annan ropar på hjälp.
  • Självklart uppmuntrade vi till att de som skulle rida ut tog mobilen med sig, för att kunna tillkalla hjälp om så behövdes. Men prat i telefonen på hästryggen, eller vid övrig hästhantering, det leder till minskad uppmärksamhet på den häst som vi säger oss älska.
  • Du som har en egen häst är i många fall en person som andra ser upp till. Det spelar ingen roll att du säger att du inte vill vara en förebild, andra gör som du gör. Lägger du ut ”öronbilder” från ditt ridpass på din blogg eller annat socialt medium så säger du samtidigt att det är okej att släppa uppmärksamheten på hästen när du rider. Det är disrespect, som kidsen (kanske?) skulle ha uttryckt det.
  • De flesta av oss är nog mer eller mindre stressade. Testa att lämna mobilen hemma när du åker till stallet (eller i bilen, eller i skåpet…). Känn lugnet som uppstår när du slipper ta emot samtal och sms, när du bara kan vara med hästarna. Mindfulness, eller vad det heter 😉 På hög nivå!

De flesta håller nog med om att rökning i stall, i hästars närhet eller till och med till häst (!) är av ondo. Detsamma gäller sms:ande bakom ratten. Det handlar om egen och andras säkerhet och det handlar om att visa respekt och hänsyn för andra, hästar som människor. Varför är det då okej att släppa på den respekten och hänsynen i den här frågan?

Uppenbarligen är vi ju inte överens om detta med mobilanvändning och hästhantering, eftersom så många använder telefonen i hästnära sammanhang. Det hade varit otroligt spännande att få höra era motargument!  Bifall till mina funderingar vill jag också läsa, förstås. Finns det fler anläggningar som min förra arbetsplats, där man har begränsat mobilanvändandet? Let me know!

Peace!

/Elin