Who run the world? GIRLS!

Jag är på ett alldeles strålande humör idag, kanske för att solen skiner, kanske för att det är 8 mars, Internationella kvinnodagen och för att den ska firas? Se videon för att bli på lika bra humör som jag 🙂

 

Nu ska jag peppa vidare till världens bästa feminist-playlist, för att sedan träffa min kompisar och dra vidare till Deluxe, där det blir mat och firande. Bra lördag!

Annonser

Göteborg Horse Show

Sent igår kväll kom jag hem till min Prins efter tre härliga och intensiva dagar i Götet. Scandinaviumhelgen började för min del i fredags med möte med utbildningssektionen. Det var ett riktigt bra möte och jag fick mig tilldelat ett uppdrag som jag tror kommer att passa mig perfekt och bli riktigt roligt. Hoppas att jag kan skriva mer om det framöver!

När mötet var klart på fredag eftermiddag kom mamma till Göteborg. Vi möttes i Scandinavium och fredagens kvällsföreställning. Jag var lite trött efter att ha stigit upp före kl fem på morgonen, så jag orkade inte riktigt se klart sista klassen… Vi hade sedan biljetter till både lördag och söndag, så vi såg hoppning, dressyr och show. Jag är barnsligt förtjust i agilityn. Jag är också väldigt glad över att Elin Jansson tog en välförtjänt seger i 7-årsfinalen, jag läser hennes blogg och tycker att hon verkar vara en otroligt skicklig och ödmjuk ryttare. För övrigt är mina nerver nog för svaga för all spänning som uppstår när de svenska ryttarna rider. Så nervöst!!

Alla som besöker GHS är nog mer eller mindre överens om att Euro Horse-mässan är en stor del av det hela. Jag läste i GP på hotellet att den genomsnittliga mässbesökaren gör av med 1900:- på hästprylar. Jag är inget undantag, det blev prylar både till mig, hästen och hunden. Alla mer eller mindre nödvändiga. Jag skulle ljuga om jag skrev att jag inte tycker att det är roligt att gå på mässan, men samtidigt kan jag tycka att det finns något provocerande med den konsumtionskultur som jag blir delaktig av där. Att prylarna nästan blir viktigare än kärleken till hästar.

På lördagen tog mamma och jag en promenad på stan och där såg vi flera människor som tiggde pengar. Kontrasten mellan mässans överflöd och de som satt på trottoaren med en pappersmugg i handen blev hård. Det får mig att känna mig så maktlös. Hur orättvist det är, livet. Ändå var det en bra påminnelse för mig, om livet utanför bubblan. När jag väntade på spårvagnen på söndagen kom det fram en kvinna som bad om pengar till mat åt sina barn. Jag gav henne de kontanter som jag hade. Jag tycker att vi måste ta bättre hand om varandra. Det finns de som påstår att människor som tigger skor sig på det, eller att de tillhör organiserade ligor. Jag kände i helgen att jag kände att jag struntar i om det är sant eller inte. Jag såg desperationen i kvinnans ögon när hon kom fram till mig och jag kände hur förnedrande det måste vara att tigga pengar. Ingen skulle behöva gör det! När vi nu är medlemmar av en europeisk union så borde det ingå att hjälpa människor, oavsett vilket land de kommer från. Mina småslantar kan kanske göra en tillfällig liten skillnad för någon, men på längre sikt är det ett strukturellt problem som måste bekämpas med politik.

Så, lite GHS och lite samhällsengagemang blev det alltså här… Sammanfattningsvis var det en riktigt bra helg och jag längtar redan till nästa år!

Vad är en familj?

Så här på hjärtedagen ska jag försöka undvika att vara bitter. Eller, egentligen är jag inte så bitter. Faktiskt. Jag vet att jag har det lite som ett signum, men efter att ha testat på sambolivet känner jag att det inte är speciellt eftersträvansvärt för egen del.

Jag har klurat ganska mycket på det här med kärlek, familj och vad som är rätt för mig. I samhället är det heteromonogama förhållanden som utgör normen. Jag har testat och jag känner inte att det är något för mig, åtminstone inte just nu. Jag vill inte ha ett klassiskt kärleksförhållande, jag har för stort behov av att vara ifred, för mig själv, ensam, för att det ska fungera. Det var skönt att komma på det, för det har gjort att jag känner mig mindre bitter, mindre ensam.

Jag räknar mina djur som min familj. Det är inte så att jag förmänskligar dem och tror att de har samma känslor för mig som jag har för dem, men de är viktiga, de viktigaste för mig. Det är inte samma sak att umgås med ett djur som med en människa. Det är inte samma sak, för djur är ofta bättre på att lyssna och de dömer aldrig. De förminskar aldrig ens känslor och de skvallrar aldrig.

Jag har behov av att träffa människor och att vara social. Jag träffar mina vänner, inte varje dag, men nästan. Jag träffar mina stallkompisar i stort sett varje dag. Jag kan tycka att det är skönt att ha dagar när jag inte träffar någon, när jag och Prins är helt för oss själva. Några av mina kompisar och jag har en dröm om att bo tillsammans på landet. När jag tänker på hur jag skulle vilja ha det så skulle jag önska att vi hade varsitt litet hus, Bullerby-style 😉 Det skulle finnas plats för våra djur, vi skulle ha ett gemensamt kök och de av oss som vill ha partner och barn skulle kunna ha det. Det skulle alltid finnas möjlighet att få vara ifred, samtidigt som det alltid skulle finnas någon att prata med.

Jag har fysiska behov av närhet och intimitet och jag har sett till att de tillgodoses, utan att jag för den sakens skull är tillsammans med någon. Det är skönt att slippa det romantiska och kraven som följer med.

Jag är alltså ganska nöjd just nu, har funnit ett sätt att leva som passar mig, just nu. Det som stör mig är att det i allmänhet presenteras så få alternativ till det normerande tvåsamheten. Fanny skrev ett bra blogginlägg om just detta häromdagen. Jag håller med henne! Jag vill inte ha en kärnfamilj, det skulle kväva mig, men jag vill inte heller vara helt ensam. Och jag vill verkligen inte höra sådant som ”du har bara inte träffat den rätte än” eller att människor tycker synd om mig för att jag lever ”ensam”. För jag är inte ensam, jag och mina djur är en familj! Så det så.

I framtiden hoppas jag på den kollektiva Bullerbyn tillsammans med mina vänner. I nutid umgås jag med dem så mycket jag kan, vill och orkar, kramar mina fina djur och ligger med en som jag gillar att ligga med. Och det är inget dåligt liv.

Separatism

Ju mer jag tänker på det, desto starkare blir insikten att alla grupper där jag verkligen har trivts och kommit till min rätt har varit kvinnoseparatistiska. Jag tycker inte att det är något fel med det. Vita heterosexuella män får nog med uppmärksamhet ändå, de behöver inte mig. Jag behöver inte dem!

I helgen pratade vi om ridsport och mångfald. Om hur vi ska göra för att inkludera marginaliserade grupper. Bland utövarna finns det få killar och män, men i toppen, i ledningen finns det hur många som helst. Jag tycker att det är ett problem och jag önskar att vi hade haft mer tid att prata om det. Att de, som styr över så många kvinnor och tjejer, hade fått mer tid att reflektera över sina egna privilegier. Att ändra en världsbild eller en världsordning går inte på en kvart.

Jag välkomnar fler killar till sporten. Men jag tror inte på att göra det genom att anpassa sporten efter den existerande, snäva mansrollen. Jag tycker alltså inte att vi ska satsa på ”macho-initiativ” för att få fler killar att börja rida. Istället ska vi visa att ridsportens värden inte är könsbundna. Att det är okej att bryta normen och vara pysslig och omvårdande. Oavsett kön. Det är mitt drömscenario, men jag ser också problemen med att förverkliga det. Det kräver nämligen en ordentlig genomlysning av hur vi gör idag och varför och jag undrar om ridsporten är redo för det? Jag upplever syrebrist på grund av alla elefanter i rummet. Elefanter som heter Status, Makt och Pengar. Till exempel.

Tillbaka till separatismen. Med några få undantag är det kvinnor som är mina förebilder, inom ridsporten och utanför. Vi är olika, men vi delar många erfarenheter. Det är inte självklart att alla kan analysera sina egna privilegier och sin egen status bara för att de råkar vara kvinnor, men det är lättare för oss, tror jag. Lättare, men jobbigare, för när man har den där analysen så blir det jobbigt. Jag tror att det är värt det.

Idrottens himmel och helvete

UR satsar just nu på en programserie som går både i radio och teve, kallad Idrottens himmel och helvete. Det första teveavsnittet sändes i onsdags och jag har just sett det på UR play.

Har ni sett det? Jag vill uppmana alla som idrottar, som är tränare, aktivitets- eller organisationsledare, idrottsföräldrar eller som på något annat sätt kommer i kontakt med idrotten att se programmet! Vi som är aktiva i idrottsrörelsen har ansvar för att de här frågorna lyfts. Det är inte okej med elitsatsande barn! Det är verkligen inte okej med en elvaåring som har en mobilapp för att räkna kalorier och som tänker på sin vikt. Verkligen inte. Programmet handlar också om hur klubbarna fortsätter med ”toppning” av lag, trots att all forskning pekar på att det missgynnar både barnen och idrotten i stort på längre sikt.

Jag har ju tidigare skrivit om min egen idrott, ridsport, och varför jag inte tycker att barn ska rida mästerskap. Jag är spänd på fortsättningen av programserien och hoppas att även ridsporten kommer att granskas. Vi behöver det. Jag är övertygad om att idrottsrörelsen mår bra av självkritik.

I det stora hela tycker jag alltså att programmet var mycket bra och viktigt. Det enda som skaver litegrann är att det nästan uteslutande var vita män och pojkar som fick komma till tals. Jag hoppas att det ändras under programseriens gång, för svensk idrott är så mycket mer än ”etniska svenskar mitt i livet”.

”Jämställdheten har gått för långt!”

jämställdhet innebär att kvinnor och män har samma rättigheter, skyldigheter och möjligheter inom alla väsentliga områden i livet. Jämställdhet är närbesläktat med jämlikhet. Medan jämlikhet rör alla människors lika värde är jämställdhet emellertid förbehållet förhållandet mellan könen.

Det svenska ordet jämställdhet i den nu aktuella betydelsen etablerades i samband med att frågan om lagstiftning mot könsdiskriminering initierades politiskt i början av 1970-talet. År 1979 antogs Sveriges första jämställdhetslag (se vidare jämställdhetslagen).

Jämställdhet förutsätter en jämn fördelning av makt och inflytande, samma möjligheter till ekonomiskt oberoende, lika villkor och förutsättningar i fråga om företagande, arbete, arbetsvillkor samt utvecklingsmöjligheter i arbetet …

Källa

Det där med att jämställdheten skulle ha ”gått för långt” är något som med jämna mellanrum hörs i samhällsdebatten. De senaste dagarna har det återigen varit på tapeten. Jag tycker att det ligger i sakens natur att det inte kan bli ”för mycket” jämställdhet eller jämlikhet. Det är som att säga att det har blivit för mycket balans. Det går helt enkelt inte!

Om vi nu ska bortse från det språkliga så är det väl så att de som hävdar detta menar att kvinnor skulle ha fått något slags övertag över män i Sverige. De säger ofta saker som att ”killar får inte vara riktiga män längre!” och liknande. Jag hävdar att det är kvalificerad bullshit! Vi tar små, små steg mot ett samhälle med ”en jämn fördelning av makt och inflytande”, som det står i citatet ovan. Men det finns absolut ingenting som tyder på att det inte längre finns utrymme för normföljande män i Sverige. Ingenting som tyder på att makten och inflytandet i högre grad tillfaller de som bryter mot normer, än de som följer dem. Detta gäller på så många områden: kön, religion, etnisk bakgrund, sexualitet, fysisk funktion och så vidare. Alltså, att svenska normbrytare skulle ha makten över svenska normföljare, det är ju som ett skämt.

Att vara feminist betyder för mig att sträva efter jämlikhet. En jämnare maktfördelning, i både det stora och det lilla. Att vara feminist handlar inte om att vilja skapa ett matriarkat, där balansen slår över åt andra hållet. Det handlar inte om att vilja förtrycka män. Det innebar att skapa ett samhälle som är mer i jämvikt, på så många plan.

Det gäller på alla nivåer. Jag skulle vilja se mer jämställda kärleksrelationer där alla inblandade tar ansvar och, återigen, har lika makt och inflytande över sin situation. Jag skulle vilja se mer jämställdhet på arbetsplatser, färre yrken som nästan uteslutande befolkas av människor av det ena könet. Färre arbetsplatser som väljer bort sökande på grund av funktionsnedsättningar eller icke svenskklingande namn. En jämnare könsfördelning i politiken, att landets högsta ledning inte längre skulle bestå av en övervikt av män, utan att det skulle vara 50/50.

De som på riktigt hävdar att ”flickor ska vara flickor och pojkar pojkar”, tycker de att könsrollerna är upplösta? Det har jag svårt att se. Jag vet att det hör den mänskliga hjärnan till att sortera och kategorisera, men det borde finnas utrymme för fler alternativ. Begränsningen i att bara göra det som könsnormen tillåter gör livet så litet och utrymmet så snävt. Ibland blir jag alldeles matt, för det är så lång väg kvar att gå. Både när det gäller jämställdhet specifikt och jämlikhet generellt. Jag tror att alla människor skulle vinna på bättre balans. Att det skulle ge samtliga fler och bättre möjligheter. Kan vi inte bara testa att gå ”för långt” och se vad som händer?

Smålandsposten kämpar vidare

Dagens ledare följer upp den som jag skrev om i det här inlägget.

Det är ju inte direkt så att något blir bättre av dagens text… Jag ger ledarskribenten rätt i att det finns kvinnofientlig hiphop. Det är något som diskuteras och som problematiseras i media, på bloggar och bland feminister. Saken är väl den att det finns en mängd inriktningar både bland populär- och finkultur som är sexistiska och kränkande mot kvinnor.

När kommer Smp med en indignerad ledare mot kvinnofientligheten inom rocken, popen eller countryn? Ett svenskt band som varit mycket omdiskuterad är ju Stiftelsen, jag tycker att Smålandsposten ska lyssna på deras texter och analysera dem. För det är väl inte så att ledarskribenten bara har utgått från en forskningsrapport, utan att själv lyssna på några hiphoplåtar…? Upplysningsvis så finns det även feministisk hiphop, precis som det finns uttalat feministiska artister inom andra genrer. Dessvärre lär väl inte det heller falla Smp i smaken, då jag misstänker att det kommer att ses som ”extremt” åt andra hållet.

Att lasta en musikstil för hur skolelever beter sig tycker jag är att göra det väl lätt för sig. Det fanns en tid när Elvis Presleys juckande orsakade moralpanik. En tid när jazzmusik ansågs skada ungdomen. Idag skrattar vi lite åt det och det ligger nära till hands att flina även åt Smålandsposten. Fast egentligen är det ju bara sorgligt. För vad är egentligen syftet med texten? Att förbjuda hiphop känns inte riktigt realistiskt, eller hur?

Kämpa, Smålandsposten!

Igår ringde en kille och ville att jag skulle börja prenumerera på Smålandsposten igen. Jag sa nej, för jag har inte råd just nu. I morse när jag vaknade var mitt Twitterflöde fullt av kommentarer om den här ledaren, från i fredags.

Kommentarerna är inte nådiga, förstås. Att ens komma på idén att dels försvara den rasistiske rektorn ur förra veckans Uppdrag Granskning, dels jämföra hiphop med vit makt-musik är ju bara för mycket. Tyvärr är jag inte speciellt förvånad över att det är just Smålandsposten som publicerar en sån här ledare, det är liksom deras nivå.

Härhär kan ni läsa Politisms kommentar till ledaren och här Nöjesguidens.

Mina 33 anledningar

Minns ni det här? 33 anledningar varför feminism behövs

Här är mina 33 punkter, 33 anledningar till att jag är feminist:

  1. För att leksaker fortfarande delas upp i pojk- och flickvarianter. Liksom barnkläder.
  2. För att en av fyra kvinnor trakasseras sexuellt på jobbet.
  3. För att det krävdes bekräftelse från en man för att jag skulle börja uppskatta min kropp.
  4. För att kvinnor i högre utsträckning än män drabbas av arbetsskador, eftersom kvinnors arbetsuppgifter är mer monotona än mäns + att kvinnor än idag utför större delen av hushållsarbetet.
  5. För att jag är så oändligt trött på heteronormen, tvåsamhetsnormen och könsrollerna.
  6. För att jag vill att alla barn som växer upp idag ska få slippa ovanstående och istället få fler möjligheter och mer spelrum att få vara sig själva.
  7. För att Svenska Ridsportförbundet, vars medlemmar till 85% består av kvinnor, aldrig har haft en kvinna som ordförande.
  8. För att kvinnor allt för ofta dubbelbestraffas. Till exempel kända kvinnor som i media beskrivs som ”för tjocka” efter bantning istället beskrivs som ”för smala”. Det går aldrig att som kvinna vara till lags.
  9. För att jag tycker att det behövs en motvikt till Flashback, till kommentarerna på Aftonbladet, till ”roliga” sexistiska skämt som delas på Facebook.
  10. För att nästan alla färdigsydda Halloween-kostymer som riktas till kvinnor anspelar på sex.
  11. För kommentarerna på Morgonpassets Instagram varje gång som Kakan Hermansson har varit programledare.
  12. För att vi sedan det senast valet har ett rasistiskt och antifeministiskt parti i Sveriges riksdag.
  13. För att tjocka kvinnor som bloggar om att de äter onyttigt får hatkommentarer, men inte män.
  14. För att normbrytare, till exempel killar som rider, bestraffas genom att bli kränkta och mobbade.
  15. För alla intervjufrågor om ”kvinnlig humor” som kvinnliga komiker får.
  16. För att det finns så otroligt många män som inte inser att ett ojämställt samhälle missgynnar även dem.
  17. För att mitt hjärta blöder för alla tjejer som, liksom jag gjorde, växer upp med tjejtidningarnas dubbla budskap med bantningstips och kakrecept.
  18. För att det inte finns någon feministisk tjejtidning.
  19. För de elaka jävlarna i min klass i grundskolan som kallade mig för ful och tjock. Och för att jag trodde dem.
  20. För att pojkar uppfostras till att bita ihop och att inte visa känslor, medan flickor uppfostras till att vara passiva och duktiga.
  21. För våldtagna flickors skull, modiga flickor som vågar anmäla, vars förövare ändå går fria.
  22. Helt enkelt för att rättssystemet är otidsenligt och sjukt och måste förändras!
  23. För våldtagna kvinnors och flickors skull, som flyr från andra delar av världen. Som kanske hamnar i Sverige, som kanske möts av rasism och av oförstående.
  24. Tack vare coola förebilder som Hanna Hellquist, Kakan Hermansson, HanaPee, Nina Björk, Johanna Koljonen, Michaela med många flera!
  25. För att mina lesbiska vänner fick höra av förskolepersonal att ”alla barn har en pappa”.
  26. Anti-homolagarna i Ryssland som förbjuder människor att utöva sin sexualitet, förbjuder dem att vara de de är.
  27. Kampanjer som Miss Skinny, behå-upproret och #osminkat, som skuldbelägger kvinnor och motverkar sitt syfte.
  28. För att den farligaste platsen för en kvinna att vistas på är i hennes eget hem. Det är där hon löper störst risk att bli misshandlad eller våldtagen, av någon som står henne nära.
  29. För att män som slår också ofta misshandlar familjens husdjur.
  30. För att jag tror att ett jämställt samhälle hade minskat ohälsan hos alla människor.
  31. För att jag också tror på en feministisk revolution!
  32. För kommentarerna på artikeln i punkt 31…
  33. För att jag tror på människors lika värde och på att kärlek och respekt kan försätta berg. För att feminism inte är manshat, utan systerskap. För att traditionella könsroller är lika dåliga för män som de är för kvinnor.

Dessa 33 anledningar gör mig till feminist.

Saker som Internet har lärt mig

Jag är ändå så glad över att leva i Internet-åldern. Det finns ju en massa nackdelar med Internet, förstås, men idag tänker jag på allt det positiva. Som att jag har blivit en så otroligt mycket mer medveten feminist tack vare smarta bloggare och twittrare. Att jag har kunnat följa länkar som delats på olika sociala medier och fått lära mig mer om hur världen ser ut och hur strukturer hindrar och motarbetar oss.

Internet har gjort mig mindre missnöjd med mig själv och med min kropp. De där coola, smarta feministerna har fått mig att inse att det är patriarkatet som talar om för mig att jag är tjock och ful. Att det inte är mitt fel att det känns så ibland. Att det är okej att se ut precis hur fan man vill. Faktiskt så tror jag aldrig att någon har sagt det till mig i verkligheten, men Internet har talat om det för mig så många gånger att jag har gjort det till en sanning.

När jag skulle köpa hund lärde Internet mig en massa viktiga saker. Internet hjälpte mig att välja ras och är fortfarande till god hjälp när jag undrar över något.

Internet har gett mig en massa bra populärkultur, som film och musik. Internet har lärt mig att tycka om nya genrer och har vidgat mina vyer. Internet har också hjälpt mig att leta upp bra låtar som jag bara minns en liten strof av.

Internet, jag vet inte vad jag skulle göra utan dig? Som tur är finns du i min telefon, så att jag kan ha dig med mig hela tiden… 🙂