Termoskaffe

Hej på er!

Här sitter jag och luktar hösilage. Var glada för att det här inte är en luktblogg.

Idag ringde klockan 05.15. Det borde var förbjudet enligt lag att stiga upp så tidigt!! A och Prins låg kvar och sov till 10.25….. Själv styrde jag kosan mot Älmhult, aktade mig för vilda grisar längs med vägen och drack kaffe ur en gul termos. Jag kom fram välbehållen och hade sedan stalltjänst på ridskolan. Det gick bra, trots att jag inte har mockat till mer än en, eller max två, hästar i taget på typ två år. Dock ser jag inte fram emot träningsvärken som kommer att infinna sig i mina mockmuskler imorgon.

I eftermiddag blir det lite mer jobb, då är det en häst som ska klippas. Så om några timmar sitter jag här igen, luktar kanske lite mindre hösilage, men kliar mig desto mer. Inte för att jag har fått skabb (vilket tydligen har blivit vanligt i Värmland, hörde jag på radion?), utan för att små avklippta hästhår har en tendens att leta sig in överallt och klia något infernaliskt.

Utöver detta äventyr ska också Rickard den store ridas. Nu blir det fiskpinnar till lunch.

Hej så länge!

Annonser

Bästa sällskapet

Idag har jag umgåtts med de som jag gillar mest hela dagen – mina djur! På förmiddagen var det hundkunskaps-kurs på Tex & Terry för mig och Prins. Vi fick vara med på en valpkurs/steg 1 och hjälpa till där det behövdes, plus analysera de hundar som var med utifrån rastyp och egenskaper. Superintressant! När valparna hade gått hem blev det egen träning av inkallning med mera. För utom ett litet missöde när P tog sig en avstickare till skogen (hm…) så gick det jättebra idag!

På eftermiddagen blev det en härlig ridtur på fine Rickard the Horse tillsammans med två stallkompisar. R är ganska rund om magen tack vare fri tillgång på hösilage i hagen just nu, men han känns otroligt fin i ridningen, pigg och fräsch. Mycket frisk luft idag alltså, skönt. Det gäller att tanka solljus och hålla serotoninnivåerna uppe så länge det går.

Tidigare så har ju jag skrivit en del om mina tankar på eventuella framtida barn. Många som har fått barn säger att de inte var beredda på oron som följer med, men jag tänker att djurägande borde vara en bra förberedelse för det? Min värsta skräck i livet är att Prins ska dö eller bli allvarligt skadad, jag nojar över det varje dag. Självklart förstår jag att man inte kan jämföra djur med människobarn, men det måste väl ändå vara en liknande känsla? Jag älskar Prins så mycket, det är få människor som kommer före honom på priolistan. Han är den som jag verkligen inte kan leva utan. Det låter säkert helt sjukt för den som inte har djur, men det är en alldeles äkta känsla.

IMG_2671 IMG_2679

Svar från Penny Girl…

Kommer ni ihåg det här?

Jag mejlade ju till Penny Girl och idag har jag fått svar:

(klicka för större bilder!)

Fråga Penny Girl

Penny Girl

 

Jag vet inte om jag blev så mycket klokare av det här? Blev ni?

PS. Om ni vill undvika extremt fördomsfullt könsnormerat material, gå inte in på de sidor som finns under avsändarens namn i svarsmejlet… Hur kan det ens vara tillåtet att utsätta barn för sånt här? Deppigt.

Det stora och det lilla

Den här veckan har jag flera gånger konfronterats med världens vidrighet. Ni vet när man går runt och trivs rätt bra med livet, och så plötsligt får man sig en påminnelse om att det egentligen suger rätt hårt? Så har det varit för mig den här veckan, både på makro- och på mikronivå.

I den stora världen har en thailändsk bärplockare tagit sitt liv efter att ha fått sina drömmar om att tjäna pengar i Sverige krossade. Det har avslöjats att svenska polisen registrerar romer. I Kenya har människor dödats i ett gisslandrama/terrordåd i ett köpcentrum och i Syrien rasar fortfarande kriget. Det gör ont i hjärtat och är mer än vad jag egentligen orkar ta in.

I den lilla världen har jag fått reda på att inte mindre än tre av min för detta arbetskamrater, fyrbenta sådana, ska avlivas. Så sorgligt och det känns faktiskt inte ett dugg bättre att vara på utsidan och se det på avstånd, än att vara i verksamheten när något sådant händer. Ridskolehästar är mina hjältar och alla dessa tre jobbade jag med under samtliga min fem år på ridskolan. De är arbetskamrater, den sorts arbetskamrater som man gör allt för att få behålla. Det är hårt att veta att de nu ska dö.

En annan sak i den lilla världen, som har gjort mig ganska upprörd den här veckan, är att en bekant berättade om hur illa behandlad hen har blivit i arbetslivet och på universitetet, där vi båda studerar. Jag vet ju att mobbning förekommer överallt, inte bara bland skolbarn. Trots att jag vet det så gör det mig så ledsen och förvånad att få reda på hur förskräckligt elaka människor kan vara. Det slår mig också att jag inte vet vad man gör om någon blir mobbad på universitetet. Alltså, vem pratar man med? Jag har själv haft turen att bara samarbeta med trevliga människor när det har varit grupparbeten och i övrigt har vi inte så många föreläsningar i veckan att jag har känt behov av några djupare relationer med mina klasskamrater. Men självklart förekommer det mobbning på universitetet, precis som i alla andra delar av samhället. Jag har bara inte tänkt på det förut.

Jag känner mer och mer att det är arbetsmiljö som jag vill jobba med, just för att kunna förebygga till exempel mobbning. Om jag lyckas få ett sådant jobb så lär jag inte lida brist på arbetsuppgifter i alla fall…

Mer om ”tjejsporten” ridning

Det blev en del reaktioner på gårdagens inlägg om hästbokklubben som bara riktar sig till flickor. Har faktiskt mejlat till dem och frågat hur de tänker, det eventuella svaret kommer självklart att publiceras här!

På förmiddagen var jag på universitetet och lyssnade till en föreläsning om mångfald. Det är ju ett vitt begrepp och när vi jobbade med det i våras gick vi in mer ingående på det, så idag blev det bara ytligt. Det är ändå otroligt intressant tycker jag, på många sätt.

Jag funderar vidare på detta med ridsport och genus. Vi brukar ju säga att ungefär 85% av ridsportförbundets medlemmar är flickor eller kvinnor. Det är ju en förkrossande majoritet. Det konstiga är att när styrelser ska tillsättas så anses det ofta jämställt om könsfördelningen är 50/50. Det betyder ju att organisationen inte representeras i ledningen.

På lite högre nivå är det många män som tävlar. Ridsporten har inte könsindelade tävlingsklasser, utan män och kvinnor tävlar tillsammans, mot varandra och på lika villkor. På lägre nivå, på lokal tävling och på ridskolan, är killarna färre. Vad beror det på? Jag tror att det handlar mycket om normer och invanda mönster. Killar förväntas vara tävlingsinriktade, inte vilja pyssla och gosa med hästar. Det förutsätts att pojkar är en homogen grupp, där alla individer vill ut och galoppera i full fart, inte lära sig vända snett igenom på ridskolan. Ni som inte redan har läst den här utmärkta rapporten om just killar och ridsport borde göra det!

Jag tror inte på att öka mångfalden genom riktade satsningar för just killar. Speciella ”killgrupper” som har högre tempo och leker riddare tilltalar inte mig. Jag tror snarare på att göra idrotten mer könsneutral, att lyfta fram de olika vägar och grenar som finns inom till exempel ridsporten. Att se till individens vilja, oberoende av kön. Att ge alla barn samma möjligheter att välja om de vill tävla, rida lektion, vara med på rykttävling eller vad det nu är. Jag tror inte att det är könet som styr om man gillar fart och fläkt, att pyssla med hästar, eller kanske båda delarna.

För mig har stallet till största delen varit en stödjande miljö där jag har kunnat växa som människa. Jag är inte beredd att ändra den världen allt för mycket (okej, förbättringspotential finn ju alltid, men ni fattar). Däremot tycker jag att det är synd att vi, medvetet eller omedvetet, utesluter en så stor grupp, bara för att de enligt normen tillhör fel kön. Det måste vara okej att som kille gilla hästar, utan att bli kallad för bög. Att som tjej få tycka om att tävla, vinna och rida snabbast. Att som kille få pussa hästmular och rykta tills armarna värker. Mer mångfald, mindre snävhet, färre normer. Kan vi fixa det, tror ni?

När jag mejlade till Penny Girl så var det just ett mer könsneutralt material som jag efterlyste. Detsamma gäller ridkläder, flera pojkföräldrar på min Facebook vittnar om att det är svårt att hitta ridkläder till sönerna, ridkläder som inte är könade. Självklart ska vi jobba med sporten som sådan, men så länge reklamen bara innehåller ridande flickor befästs ju ”sanningen” om att ridning är en tjejsport. För inte blir vi opåverkade av reklam, hur gärna vi än vill.

PS. Om ni har tips på bra könsneutrala ridkläder, böcker, tidningar och så vidare för ridande barn – tipsa gärna!

Flickor och deras gulliga ponnyer, eller hur det nu var…

För det är ju bara tjejer som är intresserade av hästar, det vet ju alla. Helt logiskt att döpa bokklubben till Penny Girl. Killar kan väl hålla på med något annat, något killigt? Typ bilar.

20130923-193159.jpg

Det stör mig extra mycket när den här sortens könad reklam riktas till barn. Det ska delas upp och begränsas, redan från start. Varför inte ge alla barn alla möjligheter, oavsett kön? Deppigt.

Något om hälsokontroller

Börjar veckan med att läsa den här artikeln. Mycket intressant! Den beskriver alltså en rapport som menar att det inte finns några vetenskapliga bevis för att hälsoundersökningar för friska personer minskar sjukdomar eller dödsfall. Företag väljer ändå att göra undersökningarna, för att de tycker att det är ett bra erbjudande till medarbetarna. Detta trots att ett större fokus på arbetsmiljön antagligen skulle ha bättre effekt. Hälsoundersökningar för friska personer beskrivs i artikeln som ett slöseri med resurser.

Jag funderar på om detta skulle kunna appliceras på djur, förslagsvis hästar? Det finns ju de som regelbundet gör hälsokontroll av sina hästar, men har det effekt? Jag själv har aldrig gjort det. Jag tänker att det är viktigare att se till att regelbundet träna för en kunnig tränare, att variera arbetet, fodra med foder av god kvalitet och se till att hästen får möjlighet till återhämtning, än att träffa veterinär när hästen är till synes frisk.

Inom ridsporten finns det en mängd ”sanningar” som skiftar beroende på vem man pratar med. Det gäller så väl veterinärvård, som foder och alternativmedicin. Jag, som är en skeptiker, frågar mig alltid: vilka vetenskapliga belägg finns det för en viss uppfattning? Jag tycker också att man ska fråga sig vem det är som tjänar på en viss behandlingsmetod eller på en viss produkt. Det gäller att vara lite källkritisk. Ni vet det här med att om det verkar för bra för att vara sant, så är det ofta det också… 😉

När det gäller oss människor och läkarkontakt så har vi ju alltid möjlighet att säga ifrån och fråga om det är något som känns oklart eller fel. Hästarna är alltid utelämnade till vår välvilja. Därför är det om möjligt ännu viktigare att vara självkritisk, ställa frågor och analysera vilka behandlingar, fodertillskott och träningsmetoder som vi utsätter dem för.

Ledstjärna #10

Jag tar ansvar och agerar om någon bryter mot våra regler.

Nu har jag kommit till sista delen i min serie om ridsportens ledstjärnor. Alla tidigare delar finns under kategorin Ridsport här på blåggen. Gå gärna tillbaka och läs/kommentera! 🙂

Det här med att våga säga till och säga ifrån alltså… Det är inte lätt och jag erkänner att jag är konflikträdd. Jag är ju en vän av positiv förstärkning och jag ogillar att vara polis. Självklart förstår jag att det är tvunget att vara lika för alla och att det är nödvändigt att säga ifrån om någon bryter mot de gemensamma reglerna. Annars är det ju ingen mening med att ha regler. Det finns förstås olika sätt att säga ifrån på. Man måste inte vara hård i tonen, utan kan på ett lugnt sätt tala om varför vi har bestämt oss för att göra saker på ett visst sätt. Det är ju oftast lättare att följa regler om man förstår varför de finns. Det värsta jag vet är när man kommer till ett stall som är översållat av förbudsskyltar och arga lappar. Det är en enkel väg att gå, men då har man inte jobbat på att få de som vistas där att förstå varför saker ska göras på ett visst sätt, utan bara förbjudit. Det tror jag skapar mer irritation än vilja att göra rätt.

Även om det ibland kan kännas jobbigt att säga ifrån, särskilt om man som jag gärna vill bli omtyckt, så är det ju som det står i ledstjärnan; det handlar om att ta ansvar. Ansvar för att både hästar och människor ska känna att de är i en säker miljö med rättvisa bestämmelser som är lika för alla. Det går inte att ha regler som inte följs av alla. Extra viktigt är det förstås att de personer som har en ledande ställning och som är med och beslutar om reglerna föregår med gott exempel. Annars blir ju hela projektet meningslöst.

Hur kan man då utforma stallregler för att de ska bli lätta att följa? Jag tycker att det är viktigt att de görs i positiv anda. Istället för att skriva ”skrik inte i stallet!” kan man skriva ”i stallet talar vi i lugn samtalston”. Det är också bra om så många som möjligt av de som vistas på anläggningen får vara med och utforma reglerna. Har man själv varit med och skapat blir också chansen större att man vill vara med och efterfölja dem.

Med detta avslutas alltså mina funderingar kring ledstjärnorna, för den här gången. Läs gärna mer här!

Ett riktigt drömjobb

Den här Facebook-statusen lade jag upp i november förra året:

Statusuppdatering

Det är fantastiskt att jobba som ridlärare! Jag älskar att undervisa, jag älskar att få träffa hästar på arbetstid varje dag. Det är härligt att få vara utomhus så mycket och det är fint att få vara med människor som utövar sitt största intresse. Jag uppskattar föreningslivet och att få vara en del av idrottsrörelsen. Förra veckan fick jag ett så fint mejl från en före detta elev som tackade så mycket för allt som hon lärt sig av mig. Det värmde hjärtat! Igår fick jag en kram när jag träffade en annan före detta ridelev i affären och idag har jag besökt en ridskola som jag kanske ska vikariera på i framtiden, genom mitt företag. Då känner jag att jag saknar ridlärarlivet, att det är världens bästa jobb.

Men. Det kan vara tungt också. Ibland är det inte ett drömjobb, ibland är det ett helvete. Så är det väl med de flesta jobb, ibland känns det fantastiskt och ibland är det uselt?

Det som jag vill att vi ska prata om idag, det är just det som jag skrev i Facebook-statusen. Att det är ett riktigt jobb. Det är olikt många andra jobb, men det är ju stor skillnad även på att köra buss och att vara fastighetsmäklare. Det som stör mig är när andra förutsätter 1. att den som får jobba med sitt intresse kan ta vilken skit som helst ”för du får ju jobba med hästar” eller 2. att alla som jobbar inom hästnäringen är underbetalda, svartjobbande offer ”det är ju många tjejer som blir lurade och som inte vågar säga ifrån eftersom de bara vill vara med hästar”.

Puh. Jag blir arg bara jag tänker på det!

Att jobba som ridlärare innebär inte sällan att man har en ideell föreningsstyrelse som arbetsgivare. Det betyder att ens arbetsgivare inte får betalt för att vara just arbetsgivare och att de förväntas göra det på sin fritid. Det ställer stora krav på samtliga inblandade. Eftersom styrelsen kan bytas ut vid varje årsmöte får man som ridlärare och arbetstagare själv bevaka sina intressen, kanske ännu mer än på många andra arbetsplatser. Man måste kontrollera att man får rätt lön, att lagar och regler kring arbetsrättsliga frågor som lön, semester och arbetsmiljö följs.

När jag utbildade mig till ridlärare läsåret 06/07, alltså inte jättemånga år sedan, pratade vi ytterst lite om detta. Jag förstår att det är svårt att få med allt i en utbildning och att vissa saker bäst lärs in ute i det verkliga arbetslivet, men lite mer fokus på detta område önskas! Jag vet att många ridlärare väljer att jobba med något annat efter några år inom yrket (räcker upp handen och vinkar!). Själv har jag bytt ridbanan mot skolbänken, åtminstone delvis. Jag behåller en fot i ridsporten genom mitt eget företag, men det är ju inte samma sak som att ha sin huvudsakliga försörjning genom ridläraryrket, som jag hade tidigare. Jag kan förstås inte svara för varför andra lämnat yrket, men för mig var det just detta med arbetsrätten och arbetsmiljön som saknades. Jag älskar fortfarande att undervisa, jag älskar fortfarande hästar! Jag tycker att det är rätt kul att i mitt eget företag sitta och fixa med bokföring och hemsida, vilket liknar den administration som jag gjorde på ridskolan. Att göra den i min egen regi och på mina egna villkor är dock stor skillnad mot tidigare.

Till sist: Det finns många olika typer av jobb. Vissa tjänar en massa pengar på att blogga och har det som sitt jobb (I wish! ;)). Några bygger hus och några arbetar på kontor. Några kanske lär dig eller dina barn att rida och umgås med hästar. Alla dessa jobb är riktiga. Så länge du själv känner att du kan stå för hur du tjänar ditt levebröd och så länge det inte bryter mot några lagar – kör! Låt ingen annan tala om för dig vad som är av betydelse och vad som inte är det. Det är ju människors olikheter som gör livet så spännande.