Strukturell shopping

Jag funderar ofta på det här med prylar. Trots att jag har hur mycket som helst, av det mesta, finns det alltid något nytt som jag vill ha. Just nu är ekonomin lite ansträngd efter hästköpet, men jag kan ändå inte låta bli att googla efter snygga vinterkängor. Trots att jag faktiskt har ett par utmärkta vinterstövlar. Jag behöver inga kängor med snörning, men jag vill ha dem, för att de är snygga. Det är ju precis som det här med att hela garderoben är full med kläder, men att det ändå känns som att man ingenting har att ta på sig.

Den här shoppingen som vi ägnar oss åt, som för vissa är ett av de största intressena, den måste ju vara inlärd på något sätt? För ingen föds väl med ett brännande behov av att nätshoppa kängor? Jag tycker att jag är ganska medveten, men trots det har jag svårt att bryta beteendet. Det är roligt med nya och fina saker, det är lätt att gå på reklamens lockrop. Det är roligt att göra ”fynd”. Det som för mig skaver gällande de där fynden är att jag ofta undrar hur prylarna har producerats och av vem? Det som är billigt för mig kostar antagligen mycket för någon i andra änden av kedjan.

Ändå shoppar jag ju. Och jag undrar vem som vinner på att jag köper dyrare saker? När man köper mat så är det åtminstone lite enklare, närproducerat, ekologiskt och KRAV-märkt kostar kanske lite mer, men belastar jorden mindre. När det gäller kläder och prylar så är det svårare. Hur vet jag att det dyra märket produceras på ett schysstare sätt än det billiga?

Det talas ju om konsumentmakt. Jag tycker att det är ett bra och viktigt begrepp. Ändå fortsätter jag att billighetshandla. Vad är grejen med att veta att något är fel och ändå göra det? Det finns ju massor med sådana saker, som att man kör bil fast att man vet att det är dåligt för miljön. Jag är helt säker på att detta med shopping har mycket med struktur att göra, samtidigt som jag i detta fall också tycker att vi som individer har ett ansvar. Second hand är ju inte så dumt faktiskt 🙂

(PS. Jag ska till Ullared på onsdag…….)

Annonser

Svar på kommentar om #osminkad

Jag fick en kommentar på mitt inlägg från tidigare idag som jag tycker är så viktig att den får ett svar i eget inlägg.

KommentarJag tror inte att komplexen bli färre av en sån här kampanj. Tyvärr. Jag tycker istället att den leder till en dubbelbestraffning av kvinnor. Först får vi lära oss att vi inte duger som vi är, att vi måste sminka oss, ”klä oss efter vår kroppstyp” och allt vad det är. Sedan duger inte det heller, utan då ska vi vara ”naturliga”. Fast de som visas upp som naturliga i media har både mascara och rouge och läppglans och plockade ögonbryn och så vidare. Så helt naturligt duger ändå inte. Hur vi än gör blir det fel. Är ni med på hur jag tänker? Jag tycke att det är fel och att det är systemet och strukturerna som det är fel på. Enskilda personer som följer/väljer att inte följa dessa skönhetsnormer ska inte skuldbeläggas för att de väljer eller väljer bort smink.

Jag tycker inte att det är fel att bry sig om sitt utseende. Men jag tycker att det är fel att tala om för andra hur de ska se ut, eller inte se ut. När kvällstidningarna lägger ut bilder på kändisar som är för tjocka eller för smala, har rynkor eller celluliter, för korta kjolar, eller vad det nu brukar stå, då bidrar de till att skuldbelägga enskilda personer. Att det säljer lösnummer tycker inte jag är ett hållbart argument. Dubbelmoralen blir ju extra tydlig när det nu då uppenbarligen är inne att vara naturlig och osminkad. Samtidigt får kändisar skit för att de har celluliter, något som ju är helt naturligt. Och visst, det säljer. Men jag tycker att det är ett systemfel. Det är det som jag vill belysa, att det är strukturen som det är fel på och inte enskilda personer.

Jag tycker, precis som jag skrev i originalinlägget, att alla har rätt att klä sig och se ut som de vill. Känner man sig snyggare med smink ska man ha det. Det är inget fel med att bry sig om sitt utseende, likväl som det inte är något fel i att strunta i det. Inte ens om man har råkat födas till kvinna…

Vad tycker ni andra? Jag gillar att få kommentarer och åsikter, ös på!

 

 

#osminkad

Har ni sett Aftonbladets kampanj?

Om den tycker jag:

1. Att jag är så förbannat trött på allt tjat om utseende, framför allt kvinnors utseende. Varför ska det hela tiden recenseras och skuldbeläggas? Är man en sämre människa för att man sminkar sig? Jag som nästan aldrig har smink blir sugen på att spackla mig hårdare än hårdast, bara för att protestera. Kan vi bara bestämma oss för att var och en får bestämma själv vad hen trivs med för kläder, smink och övriga attribut? Att utseende och stil kan få bestämmas av man som individ tycker är snyggt och bekvämt. Att den som känner sig snyggare med smink än utan självklart ska få sminka sig, utan att skuldbeläggas.

2. Att vi återigen riktar in oss på symptomen istället för sjukdomen. Det är inte enskilda kvinnors make up-vanor som är problemet. Det är de patriarkala strukturerna i samhället som talar om för kvinnor hur de ska se ut för att duga som är den verkliga svårigheten. Det är det som vi borde diskutera och problematisera.

3. Att Jenny Strömstedt är jäkligt cool! Läs gärna hennes uttalande i artikeln.

jennystromstedt

Här är ett annat bra och argt inlägg på temat!

Vad är hälsosamt?

Ett begrepp som dyker upp här och var är att man ska leva/äta ”hälsosamt”. Enligt Nationalencyklopedin betyder hälsa (fornsvenska hælsa, bildning till helhæl ‘lycka’, ett ord besläktat med hel), svårdefinierbart begrepp vars betydelse är vidare än frihet från sjukdom. En allmänt omfattad definition saknas alltså.

Det som ofta stör mig när jag läser bloggar eller andra texter om hälsa och hälsosamhet är att det endast är den fysiska hälsan som åsyftas. Detta svårdefinierade begrepp förenklas och görs till något som handlar om att äta och träna lagom mycket. Det betonas ofta att det inte är bra att bara äta lite sallad till lunch och att vara besatt av träning. Det är inte hälsosamt, precis som att det inte är det att äta pizza varje dag. Jag tycker att det är en förenkling. Vem som helst förstår väl att lagom är bäst? Problemet är ju att det är svårt att leva lagom. Leva lagom och samtidigt må bra.

Jag tänker mer och mer på vilka strukturer som ligger bakom. Vem tjänar på att tjejer (för det är mest tjejer som skriver och läser om hälsosamheten) pressar in sig själva i lagom-normen? Jag tänker också på dubbelbestraffning. När man ser Instagrambilder med budskapet att ”strong is the new skinny” och så vidare så får ju de som har anpassat sig till smalhetsnormen återigen höra att de inte duger, utan att de måste ändra på sig.

Alla vet ju att det är bra att röra på sig och att äta frukt och grönt. Men vår tid är så besatt av det, det kan lätt bli en mani, ett tvång. När jag läser om hälsosamhet, om träning och om mat, tycker jag ofta att det glöms bort att vi har olika förutsättningar. Det skrivs i syfte att inspirera (sägs det), men vem tänker på att mottagaren inte har samma möjligheter som avsändaren? Det kan vara fysisk funktion, ekonomiska möjligheter, tidsbrist eller psykiskt mående som ser helt annorlunda ut. Dessutom är kroppar olika, både till utseende och till konstruktion. Hur kroppar svarar på mat och på träning är olika. Det blir inte automatiskt så att vi blir smala och vältränade, bara för att vi följer en metod som vi läser om. Risken är att alla dessa dieter och träningsupplägg, som syftar till att få oss ”hälsosamma” gör oss ätstörda, skuldtyngda och drabbade av förslitningsskador.

Jag har från osäker källa (Twitter…) hört att en känd före detta boxare, numera kock, programledare och ”mediepersonlighet” har sagt i en stor kvällstidning att den som ”äter, sover och tränar inte kan bli deprimerad”. Jag tycker att det är respektlöst. Respektlöst mot de som lider av psykisk ohälsa, för det är ett lidande!, men också mot hjärnan och dess funktioner. Det är mer än bara vanor och rutiner som styr vårt mående. Ärftliga faktorer och brister eller överskott av vissa ämnen i hjärnan kan påverka.  Därtill kommer upplevelser av olika slag, bra och dåliga, som formar oss. Det är inte lätt att prioritera ”hälsosamhet” om man ständigt måste tänka på sin ansträngda ekonomi. Eller på hur man ska undvika att bli slagen av sin partner. Ni fattar. Det är inte lika för alla, det är mycket mer komplext än så.

I den bästa av världar skulle vi ju alla ha sunda själar i sunda kroppar. Jag tycker att tanken är fin med bloggar om mat och träning som syftar till inspiration. Problemet blir när ingen djupare analys finns bakom, när ”hälsosamheten” leder till att förstärka normer och ideal som är smala och trånga och omöjliga för alla att passa in i. I min utopi är hälsa ett bra mående, för alla, oavsett kroppsform, vikt, muskelmassa och vad man har ätit till lunch. Ett vidare och mer komplext begrepp, utan så många krav.

1950-talet ringde…

Det bär mig emot att länka till en artikel på Aftonbladet, men jag gör det ändå. Alltså, hur tänkte Shirley Clamp här?

Är hon ironisk, eller är det något annat som jag inte har fattat? Hur kan hon dissa unga kvinnor, gubbar med skägg är ju redan inkvoterade i alla möjliga och omöjliga sammanhang? Inte behöver de mer uppbackning?

”Det får inte bli för ungt och moderniserat” säger hon också i artikeln. Ååååkej. Ge oss gärna en tidsresa bakåt i tiden och skicka in kvinnorna i köket! Fler gubbar på scen, så att vi känner oss trygga.

Egentligen så är väl hela grejen en icke-nyhet, men jag hoppas faktiskt att Shirley Clamp har blivit felciterad/missuppfattad. För om det stämmer vore det bara för sorgligt. Om det gör det så hoppas jag att Shirley kan få hjälp med sin självkänsla, för att vara så nedlåtande mot sig själv kan inte tyda på något bra.

Det skadar ju inte heller att fundera lite över vilka strukturer det är som får en framgångsrik artist att uttala sig så här. Hon är så van vid att det alltid är män som står i centrum att hon redan tycker att slaget är förlorat. Hon ser inte att hon själv skulle kunna axla uppdraget minst lika bra som en ”gubbe med kavaj”. Det gör mig beklämd att tänka på att det är så och jag blir än mer ledsen över att Shirley Clamp befäster och sprider budskapet. (Förresten så undrar jag om Måns Z uppskattar att bli kallad för gubbe?)