Att veta saker utan att tänka på det

Min och klasskompisen C:s c-uppsats kommer att handla om kunskapsöverföring inom en organisation. Vi riktar in oss på den tysta kunskapen, alltså sådant som man lärt sig på sin arbetsplats eller om sitt arbete, men som inte är uttalat. Ikväll har jag suttit och letat efter artiklar om ämnet i olika databaser.

Det är intressant tycker jag, det kan ju finnas både positiva och negativa sidor av den tysta kunskapen i arbetslivet. Det positiva kan till exempel vara knep och genvägar som man lär sig efter hand, men som är svåra att lära sig på en utbildning. Sådant som gör arbetet enklare, smidigare och att det går snabbare. Helt enkelt erfarenheter av yrket som man tillskansar sig genom att utöva det. Det negativa kan vara sura typer som blir bromsklossar och säger att ”så här har vi alltid gjort”. Det finns en tyst överenskommelse om att det finns ett sätt att göra saker på, det rätta sättet. Som ny på arbetsplatsen har man inte en chans att komma med nya bra idéer eller att få testa nya saker.

Vår uppsats kommer också att handla om generationsväxling. Den organisation som vi inriktar oss på faller inom området offentlig förvaltning och här finns en tydlig gräns mellan ”äldre” och ”yngre” medarbetare. Det är alldeles säkert inte enkelt att vara en som har varit länge på arbetsplatsen, men kanske sakna högskoleutbildning, när det kommer in nya personer som har utbildning. Samtidigt är det inte så lätt att vara den som är ung och ny och sakna den tysta kunskapen om hur det fungerar inom yrket och på arbetsplatsen.

Vi vill undersöka om organisationen har något system för erfarenhetsutbyte mellan äldre och yngre medarbetare. Finns det någon metod för att ta den tysta kunskapen till vara? Vi vill också ta reda på om det som den högsta ledningen har bestämt i frågorna så att säga har ”fallit ner” i organisationen.

När jag nu letar information och skriver om det här tänker jag förstås på jobb som jag har haft och arbetsplatser som jag har varit på. Det som ligger närmast till hands är ridläraryrket, det finns ju en hel massa om undervisning som jag har lärt mig genom att praktisera yrket, inte när jag utbildade mig. Det fina är dock hur teorin och praktiken kompletterar varandra, att den teoretiska grunden ger mig verktyg för att våga testa olika saker i den pedagogiska praktiken. Jag är glad för att jag har haft och fortfarande har möjlighet att få vara pedagog i praktiken, för det är ju då jag ser om det som jag har lärt mig i teorin verkligen fungerar. Jag tror faktiskt att jag ska försöka skriva ner några av mina erfarenheter, min tysta kunskap från tiden som ridlärare på heltid. Alltid kan det komma någon till nytta. Jag återkommer i frågan!

Annonser

Ska barn synas men inte höras?

Jag pluggar ju pedagogik på universitetet och ibland blir jag så frustrerad när jag i samhällsdebatten får höra tankar om pedagogik som inte alls stämmer överens med den forskning och den kunskap om lärande som finns. Jan Björklund är inte min favoritpolitiker om vi så säger… Ett exempel är den här artikeln som delades flitigt på Facebook för några veckor sedan: Lite föräldraansvar om jag får be

Den gjorde mig otroligt irriterad och jag tänkte skriva ett svar här på bloggen, men så kom annat emellan. Idag fick jag se den här fina repliken som beskriver precis det som jag vill säga. Barnläkaren Lars H Gustafsson skriver balanserat och genomtänkt om att vara ung idag.

Jag har genom mitt arbete som ridlärare träffad en mängd barn och ungdomar, deras syskon och de vuxna i deras närhet. Jag vet att det inte är lätt att vara ung idag, det är annorlunda än när jag växte upp på 90-talet. Det är definitivt annorlunda än när mina föräldrar växte upp på 60- och 70-talet. Jag har inte sagt att något av det var bättre. Bara annorlunda.

Så, ni som är vuxna. Nästa gång som ni är med och skapar ett klickmonster av en krönika liknande min första länk, tänk efter lite. Vilket budskap är det egentligen som ni vill sprida? Jag tror inte att vi har något att vinna på att förklara för unga att de borde tiga och lyda. Den som blir förtryckt tar gärna till uppror. Med all rätt. Och då får liksom de där moralisternas tankar motsatt effekt…

Kärlek och respekt!

Vändpunkt

Idag har första steget mot det som i januari någon gång kommer att vara en färdig c-uppsats tagits. Det är jag och min kurskamrat C som ska skriva om generationsväxling och överföring av implicit (=tyst) kunskap i offentlig förvaltning. Det låter ju jättetråkigt när jag skriver det så här, men jag tror faktiskt att det kommer att bli spännande. C har lite dåliga erfarenheter från sin senaste uppsats, hon kände inte riktigt att hon var i fas med de andra i sin uppsatsgrupp och fick slita onödigt hårt. Jag har förklarat för henne att jag har en avslappnad inställning till mina studier och att jag inte kommer att stressa, att vi ska försöka planera bort stressen. Självklart blir det alltid lite stress med en uppsats, men det är ju onödigt att göra det till ett stort stressmoment redan i förväg.

Så tänker jag idag. I grundskolan och gymnasiet och även på RIK på Strömsholm hade jag enorma prestationskrav på mig själv. Jag minns bara felen som jag hade på proven, inte alla rätt. Idag frågade C mig om jag är bra på engelska och jag svarade att jo, ganska bra är jag. Självklart är det relativt, men jag hade högsta betyg i alla tre kurser som jag läste i gymnasiet, plus att jag tog ett Cambridge-certifikat med högsta betyg. Så nog är jag ganska bra på engelska ändå? Det är bara att jag, så snart jag tänker på den tiden, förminskar min egen prestation. För jag tyckte inte att den dög, då.

När kom då vändpunkten? När gick jag från att känna mig stressad över att inte ha alla rätt, till att kunna lugna studiekamraterna med ”vad är det värsta som kan hända?” Jag vet inte riktigt. Min självbild har ändrats under den tid som jag gick i terapi och jobbade med mig själv. När depressionssymptomen försvann var det som att ett starkare jag fick plats att växa. När jag började på universitetet hade jag en del bildningskomplex och var orolig över hur det skulle gå, om jag skulle ha något att tillföra i diskussionerna, om jag skulle förstå och klara uppgifterna? När det visade sig att jag faktiskt höll en ganska bra nivå, att andra lyssnade på mina argument och att examinationsuppgifterna inte var oöverstigligt svåra, då kändes det skönt. Jag gav mig själv ytterligare lite självkänsla att jobba med.

Jag har alltid haft lätt för mig i skolan, lätt att förstå och att lära. Ändå har den där onödiga pressen på mig själv funnits och jag kan bara minnas få situationer och personer som har pratat med mig om det. Det är ju inget ovanligt, jag vet många som fungerar och fungerade likadant som jag. Jag vet inte om det är annorlunda i grundskolan idag än när jag gick där, men jag tänker att det här väl borde vara viktigare att jobba med än att lära sig Sveriges statsministrar utantill? Alltså att prata om prestationsklimatet i skolan och hur det påverkar oss. Det är många som har åsikter om skolan. Jag vet att de som jobbar där ofta blir frustrerade över att det är många som har åsikter utan att ha kunskap om hur dagens skola fungerar, så om någon av er tar illa upp ber jag på förväg om ursäkt!

Men jag tänker att i den bästa av världar, där skulle skolans uppgift vara att förbereda barn och ungdomar för vuxenlivet, genom att hjälpa dem att bli så trygga individer som möjligt. Det borde vara viktigare att öva på att respektera varandra och att stärka samtliga elevers självkänsla, än att lära sig saker utantill. Tycker jag. Fast sedan vet jag också att vi inte lever i den bästa av världar och att det är så många saker som spelar in, politik och ekonomi, till exempel. Ändå drömmer jag om att någon dagligen hade sagt till Elin åtta, tio, 14 och 16 år gammal att hon dög och att skolprestationerna inte var det viktigaste. Att någon hade sett henne i skolan, inte bara som snäll, tystlåten och oproblematisk.

Till alla som kämpar med en obarmhärtig inre röst: Jag önskar er en vändpunkt! Ni är så värda den. Var rädda om er.

Några tankar om pedagogik

Så här på kvällskvisten sitter jag och längtar efter att få börja plugga igen. (Pleeeaze, påminn mig om det när jag i november svär över någon jobbig uppsatsinlämning…) Det är en dryg månad kvar till det är dags att checka in på universitetet igen. De två senaste terminerna har jag läst kurser i arbetslivspedagogik och det som jag har lärt mig där tar jag förstås med mig till mitt framtida yrkesliv (som jag hoppas kommer att vara inriktat på arbetsmiljö). Jag försöker också praktisera det i den verksamhet som jag bedriver inom mitt företag.

För mig är betyder god pedagogik vägledning, att ge en människa (eller en häst!) de verktyg som behövs för inlärning. När jag är ute och föreläser är det sällan som jag bara står och pratar rakt upp och ner. Jag försöker sysselsätta deltagarna, använda metoder som gör att de blir aktiva och själva kommer fram till lösningar. Här ska sägas att det inte bara är på universitetet som jag har lärt mig presentationsteknik och arbetssätt. Mina ideella uppdrag inom ridsporten har gett mig många tillfällen att lära mig mycket om detta och jag har försökt att ta alla dessa chanser till mig.

När jag är ridlärare, tränare, föreläsare eller processledare är det pedagogiken, med grundidén om att uppmuntra människor till att hitta sina vägar till inlärning av ny kunskap, som jag har i ryggen. Just uppmuntran är så viktig för mig. Jag själv har brottats med mycket osäkerhet och kan fortfarande tvivla på min egen förmåga i olika sammanhang. Inom idrotten talar vi om stödjande miljöer och det är precis så som jag vill vara. I min roll som pedagog vill jag hellre säga ja än nej till idéer från mina adepter. Pedagogik är inte att lösa andras uppgifter, utan att vara ett stöd till dem som själva gör jobbet. En stödjande miljö är för mig en miljö där det är okej att försöka. Där ledaren/pedagogen/tränaren/who ever uppmuntrar den som försöker med beröm. Där pedagogen finns till hands i med- såväl som motgång. Där alla bemöter varandra med kärlek och respekt.

Det är så jag vill att EG Utbildning ska uppfattas. Jag säger inte att det är enkelt. Men det är dit jag ska.

EG Utbildning

Vid sidan av mina studier driver jag ett företag som heter EG Utbildning. EG är förstås mina initialer, mycket fantasifullt, jag vet. Företaget startade jag i början av det här året och det har ridsportinriktning. Efter att ha avslutat min anställning på ridskolan där jag hade jobbat i fem år så kände jag att jag antagligen skulle komma att sakna undervisningen mycket. Därför startade jag företaget, för att ha en fot kvar i den pedagogiska praktiken, med hästar och elever.

EG Utbildning har tre inriktningar. Träning av elever med egen häst i hoppning och dressyr, vikarie på ridskola och föreningsutveckling. Under våren har framför allt föreningsutvecklingen varit populär, vilket så klart är jätteroligt!

Basen för företaget finns i Växjö, där jag bor. Jag tar uppdrag även på andra orter och har till exempel varit i Kalmar flera gånger. Eftersom jag inte har någon egen anläggning kommer jag ut till mina elever som vill träna för mig.

Ledorden för min verksamhet är positiv förstärkning. Det innebär att jag tror att lärandet blir bäst om man fokuserar på det som är positivt hos varje människa, häst eller organisation. Oavsett vilken typ av uppdrag som jag jobbar med så är det den positiva förstärkningen som jag ser som min viktigaste ingång.

De föreläsningar och utvecklingsdagar som jag har haft under våren har bland annat handlat om arbetsgivaransvar, ungdomsinflytande, arbetssätt i en ideell förening, alkohol och droger samt anti-mobbning. Nu i sommar jobbar jag vidare med marknadsföring och planerar inför hösten och hoppas på att få nya uppdrag 🙂

EG Utbildning

EG Utbildning2