Hopp och skutt

Idag var jag i Älmhult och hoppade två fina skolhästar. Det var hoppträning i stora ridhuset med alla möjliga roliga hinder. Jag fick först rida Harry och sedan Bamse.

HarryBamse
Bildkälla

Jag hade inte hoppat sedan i juni förra året… Kände mig därför en aning nervös när jag satt upp på Harry och han är lång och lite stel att rida, så jag fick honom inte så mycket mellan hjälperna som jag hade önskat. Hoppningen gick desto bättre, han var så snäll och vänlig och stöttade mig när jag gjorde fel eller inte riktigt orkade. När det var dags för pass nummer två hade nervositeten släppt och ersatts av trötthet… Bamse behövde lite hjälp med att få igång tempot, men inte heller honom lyckades jag få mellan hjälperna så mycket som jag hade önskat i framridningen. Hoppningen gick bra här också, han galopperade på så fint och frågan är bara vem av oss två som var mest andfådd på slutet… 😉 Det var jättesnällt att jag fick vara med och hoppa och jag är glad att jag fick två otittiga hästar, för det bjöds på både vattenmatta och kombinationer. Min ringrostiga hoppbalans hade inte blivit glad om jag fått rida svåra hästar.

Kul att vara igång med hoppningen lite! Längtar efter att få ta de första sprången med Carla.

Annonser

När någon som man tycker om har det bra

En ponny som mitt hjärta, av olika anledningar, slår lite extra för heter Mauritz. Det är ju så med djur, att eftersom de inte kan prata så får vi människor föra deras talan. Jag skulle vilja påstå att jag vid några tillfällen förde Mauritz talan, vilket ledde till att han fick komma till kunniga människor där han har ett riktigt bra liv.

Hans nya ägare Linnea har en blogg som ni hittar här. Där finns också film på Mauritz när han hopptränar.

IMG_2191 IMG_2181
Jag och M i somras. Lille hjärtat, vad jag är glad över att du har det bra!

Business

Alla hästbloggare med lite självaktning verkar ha en egen kollektion, eller något spännande ”hemligt projekt” på gång för det mest. Jag har ju också eget företag, men jag känner inte riktigt igen mig när de skriver om sin ”business”. Det är väl så, det är lätt att bara framhålla det som är roligt och lyckat. Jag tycker att det är jättekul med min lilla firma, men det är ju inte så glamoröst direkt. Inga ”modellplåtningar” för mig 😉

Jag håller ju träningar, vikarierar på ridskola och håller föreläsningar i företaget. I höst har det varit mest av de två första. Det är roligt tycker jag, både med privatlektioner, träningar och att vara på ridskola. Då får man träffa elever och hästar på varierande nivå och vara ute i verkligheten. Samtidigt så påminns jag om ridläraryrkets baksidor och är ganska nöjd med att delvis ha bytt spår. Förra veckan höll jag en kall hoppträning utomhus i en blöt paddock. Det var kul, men skönt att det bara var en lektion inte fem… Härom veckan var det en ponny på en ridskola som hade kolik och jag kände genast stresspåslaget som man (jag?) får när det är jag som har ansvaret. Nu var ju inte jag yttersta ansvarig och det kändes faktiskt rätt så skönt.

Något som man lätt glömmer när det gäller företagande är administrationen. Idag har jag bokfört och fakturerat på förmiddagen. Eftersom mitt företag är ganska litet så har jag inte så många verifikationer, så det går ganska fort. Ändå är det ju något som ska göras och lika kul som att undervisa är det då rakt inte!

Tjänar man några pengar då? Nja, än så länge har det inte blivit så mycket för mig, men så är ju också mitt företag en sidoverksamhet bredvid mina studier. Jag har i alla fall kunnat ta tillbaka de pengar som jag satte in som ett startkapital i början, så det är skönt. Jag har några marknadsföringsidéer, så vem vet, det kanske kommer fler uppdrag framöver? 🙂

Ledstjärna #3

Jag ser till att hästen finns i en trygg och säker miljö och jag reagerar om den far illa.

Det finns en sak som jag ångrar jättemycket. Det var när jag var och tittade på en hoppträning och tränaren satte en fast martingal på en av hästarna och lät hästen hoppa med den. Det syntes att hästen tyckte att det var obehagligt och den hoppade också sämre, med sänkt rygg och med olyckliga ögon. Det som jag ångrar är att jag inte frågade tränaren hur hen tänkte, varför hästen skulle hoppa med fast martingal? Som ridlärare och tränare kan det hända att man fattar beslut som i efterhand inte känns rätt och det är ju mycket möjligt att tränaren själv sedan kände att det här inte var den rätta vägen att gå. Jag ångrar mig i vilket fall, för jag följde inte ovanstående ledstjärna i det här fallet. Jag hoppas att jag slipper hamna i en liknande situation igen, men om jag gör det så hoppas jag att agerar annorlunda.

För övrigt så finns det ju olika åsikter om vad som är att fara illa. Antagligen lika många olika åsikter som det finns hästmänniskor. Uppenbara saker, som väl de flesta kan hålla med om, är att hästen får stryk, ingen mat eller vatten, har vanskötta hovar, tvingas vara ensam utan andra hästar och så vidare.

En trygg och säker hästmiljö befolkas av kunniga hästmänniskor. Varje häst får den tid som den behöver, ses som en individ. Jag är övertygad om att hästar mår bäst av att vara utomhus så mycket som möjligt. Att (en välskött) lösdrift är att föredra för yngre hästar och för hobbyhästar som rids max en gång om dagen. Hästen själv blir mycket mer trygg och säker att rida om den får göra av med lite energi tillsammans med sina artfränder, det tror åtminstone jag.

Tillbaka till det där med att reagera. Jag tycker att det är bra att det uppmärksammas på tävling när en ryttare behandlar sin häst orättvist. Men jag tycker att vi måste vara mer självkritiska även på hemmaplan och våga diskutera oftare, även med de som anses vara kunniga tränare och ledare. Det gäller inte bara i ridningen, att fråga veterinären och hovslagaren varför de gör på vissa sätt tycker jag hör till en god hästhantering. Ju mer kunnig jag som hästmänniska bli, desto tryggare och säkrare blir min häst.