Men ge mig lite mångfald då!

En i min klass på universitetet berättade om hur man på det stora möbelföretaget jobbar med mångfald. Det är så viktigt för dem att medarbetarna är av olika kön, olika åldrar och kommer från olika delar av världen. Däremot är det inte okej att tänka utanför boxen när det gäller det som kallas ”personalidé” eller värderingar. Alltså har man en massa medarbetare med olika hudfärg, fast som tänker precis lika. Det blir väl inte mycket till mångfald?

Dagens Nyheter har en artikel om introverta människor i arbetslivet idag. Grejen är ju att vi från första början premierar människor som är extroverta. Hela samhället är ju uppbyggt kring det. På utvecklingssamtalen fick jag alltid höra att jag var ambitiös, men tyst. Borde prata mer och högre! Men det var aldrig någon som gav mig förutsättningar för att våga prova. Dels kan jag tycka att det kanske räcker med att vara ambitiös och högpresterande skriftligt (för det var jag!). Dels så tycker jag att det är så himla fel att lägga ytterligare press på en uppenbart ambitiös och resultatfokuserad elev, som jag var. Jag fick många rätt på proven, trots det fick jag höra att jag inte var bra nog.

När jag har hamnat i miljöer som istället stöttat mig och tagit vara på mig som person (hej ridsporten!), då har jag vågat prova mig fram. Idag är det inte längre lika kravfyllt, stressande och nervöst att tala inför andra. Jag kan till och med tycka att det är roligt. Men i grunden är jag ju samma person, en som behöver lugn och ro och tid för sig själv för att återhämta sig. En som på lunchrasten kan behöva sitta för sig själv, för att det är utmattande att prata hela tiden. Det är väl inte fel att ha några sådana personer på arbetsplatsen också, några som kanske inte kräver så mycket utrymme? Som ändå gör ett bra jobb och som kompletterar de andra. Det är ju det som jag menar med mångfald, att det ska finnas plats för olika personer och personligheter.

Jag tänker på det här med olika personlighetstyper. Man får tycka vad man vill om att dela in människor i grupper efter deras beteendemönster, men på alla ledarskapskurser som jag har varit de senaste åren har det varit aktuellt att prata om hur olika vi är och vad det har för betydelse för gruppen som man ingår i. Jag tror att de flesta är medvetna om gruppdynamikens betydelse för arbetets effektivitet. Ändå är vi dåliga på att ta vara på allas olika egenskaper.

Jag har några tips till den som känner igen sig i min beskrivning av mig själv:

  • Sätt dina egna gränser! Känns det förfärligt att prata inför gruppen, gör det inte. Det är utvecklande att ta sig utanför den bekväma zonen ibland och om det känns överkomligt. Gör det inte om du känner att du gör våld på dig själv. Det är inte värt det. Våga säga nej!
  • Om du hamnar på en mingeltillställning och tycker att det känns jobbigt att prata med okända – ta rygg på någon  som du känner och som är utåtriktad och social. Då kan den personen presentera dig för andra och så slipper du ta det jobbiga första steget.
  • Om du trivs bättre med att skriva än med att prata – gör det! Som ett exempel är mejl och sms är utmärkta för den som ogillar att prata i telefon.
  • Förut tyckte jag att det var pinsamt att jag var så dålig på att kallprata med frisören eller taxichauffören. Sedan läste jag en intervju med en taxiförare som sa att kunden får göra som han eller hon vill, då blir det en bra mix mellan pratigt och tyst för yrkesmannen. Nu kan jag alltså vara tyst utan att skämmas.
  • Det svåraste tipset kommer sist och det är att sluta skämmas! Acceptera att du är du och var snäll mot dig själv. Du duger som du är och ibland är det modigaste faktiskt att låta bli att göra som alla andra.

Och så några tips till den som leder en grupp där det ingår introverta/blyga/tystlåtna typer:

  • Ta enskilda samtal för att få veta vad personen tycker, om det inte kommer fram i gruppen.
  • Pepp och uppmuntran är bra, tvång och övertalning dåligt. Hur vet man skillnaden? FRÅGA den som det gäller.
  • Beröm den som har modet att säga ifrån och stå upp för sig själv.
  • Beröm den som har modet att prata inför andra.
  • Beröm även det som skrivs eller som görs praktiskt. Det är inte bara prat som är bra!

Som det står i DN-artikeln, det går inte att spela en roll och ställa om sig helt för att anpassa sig efter vad arbetsgivaren vill ha. Men med lite god vilja, från alla håll, skapar vi mer utrymme för olika personer.

Annonser

Privilegier och rätten till ett värdigt liv

Att vara privilegierad kan betyda olika saker. Vissa privilegier handlar om att följa normen, livet blir helt enkelt lättare för den som föds som vit heterosexuell man utan funktionsnedsättning. Ett annat privilegium är pengar. Jag säger inte att den som har mycket pengar automatiskt blir lycklig, men det underlättar ju. Jag tror knappast att någon säger emot mig när jag hävdar att det är stora skillnad mellan att leva ett liv med god ekonomi, jämfört med en tillvaro utan pengar. Det må vara materiella saker som det handlar om, men det finns människor utan tak över huvudet eller mat för dagen. Även i Sverige.

Idag kom den nationella ”tiggar-debatten” till Växjö. Det var sorglig frukostläsning för mig och ännu sorgligare blir det när jag läser kommentarerna till den här artikeln i Smålandsposten. Enligt den undersökning av tiggeriet i Stockholm som Dagens Nyheter gjorde tidigare i år stämmer det inte att det är organiserade ligor som tigger på svenska gator. Det är förtvivlade människor som tar sig hit för att de saknar det mest nödvändiga; mat, kläder, medicin.

Jag tycker faktiskt att det är en ganska vidrig människosyn som kommunalrådet Bo Frank uppvisar när han i pappersvarianten av Smålandsposten säger att han tycker att ”det är otrevligt med människor som tigger”. Jag tycker att vi bör fundera över våra egna privilegier istället, hur kan vi dela med oss till andra människor oavsett från vilket land de kommer?

I kommentarerna till ovan nämnd artikel i dagens Smp skriver människor att lösningen på tiggeriet är att inte ge människor pengar. Hur kan det vara en lösning? Att ignorera problemet och stänga ut de som inte har mat för dagen? Tidningsartikeln utgår från den stadsfest som är i antågande. Tänk om vi kunde lägga mer pengar på att hjälpa varandra och mindre på karuseller…

Jag påstår inte att det är Växjös uppgift att lösa problemet, för det är spritt över hela Europa. Däremot tycker jag att svenska politiker, både på lokal, nationell och EU-nivå borde jobba på samma linje. Det vill säga se till att Europas befolkning (oavsett om hemlandet är EU-medlem eller inte) får en dräglig tillvaro. För mig är en trovärdig politiker en människa som är empatisk och som tror på att människor är i grunden goda. Någon som emellanåt vågar se bortom sina egna privilegier och som har visionen om att jorden ska bli en bättre plats.