Ska barn synas men inte höras?

Jag pluggar ju pedagogik på universitetet och ibland blir jag så frustrerad när jag i samhällsdebatten får höra tankar om pedagogik som inte alls stämmer överens med den forskning och den kunskap om lärande som finns. Jan Björklund är inte min favoritpolitiker om vi så säger… Ett exempel är den här artikeln som delades flitigt på Facebook för några veckor sedan: Lite föräldraansvar om jag får be

Den gjorde mig otroligt irriterad och jag tänkte skriva ett svar här på bloggen, men så kom annat emellan. Idag fick jag se den här fina repliken som beskriver precis det som jag vill säga. Barnläkaren Lars H Gustafsson skriver balanserat och genomtänkt om att vara ung idag.

Jag har genom mitt arbete som ridlärare träffad en mängd barn och ungdomar, deras syskon och de vuxna i deras närhet. Jag vet att det inte är lätt att vara ung idag, det är annorlunda än när jag växte upp på 90-talet. Det är definitivt annorlunda än när mina föräldrar växte upp på 60- och 70-talet. Jag har inte sagt att något av det var bättre. Bara annorlunda.

Så, ni som är vuxna. Nästa gång som ni är med och skapar ett klickmonster av en krönika liknande min första länk, tänk efter lite. Vilket budskap är det egentligen som ni vill sprida? Jag tror inte att vi har något att vinna på att förklara för unga att de borde tiga och lyda. Den som blir förtryckt tar gärna till uppror. Med all rätt. Och då får liksom de där moralisternas tankar motsatt effekt…

Kärlek och respekt!

Annonser

Teori och praktik

I helgen har jag varit barnvakt till två gulliga, intensiva barn. Det har varit både mys och o-mys, så att säga. När tvååringen säger ”Jag ÄLSKAR Pinsen” om min hund kan jag ju inte annat än smälta. Lika mysigt var det förstås inte att bli väckt av barnskrik klockan tre i natt…

När jag har med barn att göra tänker jag alltid på hur lätt det är att i teorin har en massa föreställningar om hur man vill göra och vara, som inte riktigt är lika enkla att omsätta i praktik. Det är lite som när jag skriver något snusförnuftigt här på bloggen, för att sedan inse att jag själv kanske inte alltid lever upp till det.

Jag tänker alltid att jag vill vara tillåtande, men tydlig, mot barn. Låta dem få ta egna beslut, inom vissa gränser. Men det är svårt att inte falla för tjat eller gnäll. Att inte gå den bekväma vägen, att behålla tålamodet. Jag är djupt imponerad av alla som vågar bli föräldrar! Det är modigt. Att låna någon annans barn för ett par timmar eller över en helg är ju inte alls samma sak som att ha egna, på gott och ont. Jag känner få människor som har en okomplicerad relation till sina föräldrar, om ens någon? Modigt alltså, att våga skaffa barn.

En annan sak som skiljer teorin från praktiken är ju tiden som man har på sig. Att i teorin sitta och fundera över hur man vill agera och vad man ska säga är ju något helt annat än att reagera i skarpt läge. Då är det bara att göra, att vara snabb.

Nåväl, samtliga inblandade är fortfarande vid liv och familjens hus står kvar. Mission accomplished!

Ett minne

elinflanör
Foto: Åsa Månhage

Varje gång jag åker för att hälsa på mina föräldrar tänker jag att jag ska ta med några gamla bilder och scanna in dem, så roligt att ha i datorn ju! Varje gång glömmer jag det… Tack Åsa för den här fina bilden! Jag är ungefär 12 år gammal och det är så många ljuvliga detaljer på den:

  • Hårspännena och glasögonen är ju bara…
  • Halsbandet som jag fick av min bästa kompis när hon hade varit utomlands.
  • Klubbtröjan, flitigt använd!
  • Tränset, köpt på Börjes i Tingsryd för 129:- inklusive tyglar. Viktigt det där sista. Jag och bästa kompisen hade likadana till våra favorithästar.

Och så ponnyn. Älskade käraste Flanör. D-ponny, fjordingkorsning som var ridskoleponny och min sköthäst under tre år. Därefter hyrde mina föräldrar honom till mig och jag hade honom som min egen ett år. Flanör: envis, charmig, busig, urstark, galen i allt som var ätbart, över allt annat älskad av mig. I hans spilta tillbringades många timmar, på hans rygg upplevde jag både motgång och framgång. Jag vet inte hur många gånger som jag ramlade av när han stannade på hinder, bockade, eller bara bestämde sig för att gå hem när vi var på uteritt. Med honom plockade jag mina första rosetter på klubbtävling. Jag red privatlektion för min ridlärare varje fredag och lärde mig verkligen att rida på den här ponnyn.

Hans ägare, som hyrde ut honom till ridskolan och till mig och min familj, var väl sådär halvseriös. När han kom till ridskolan uppgavs hans födelseår vara 1988. När vi sedan tog över honom sades han vara född 1990. När jag nu har googlat efter honom verkar han enligt uppgift varit född 1995. I så fall hade han bara varit två år gammal när han kom till ridskolan… Genom mitt detektivarbete har jag förstått att han numera betar på de evigt gröna ängarna, vilket är honom väl unt. Ett långt liv med många tillfälliga hem är slut, men jag ska aldrig glömma hur stark kärleken mellan en ridskoleunge och en ponny kan vara.

Tankar från trädgården

Jag, min hund och mina föräldrars två katter sitter just nu i föräldrarnas villaträdgård. Det är inte otäckt, på något sätt 😉 Mitt enda problem just nu är väl att solen blänker i datorskärmen så att det blir lite svårt att se, typ.

Detta med att komma tillbaka till staden där jag växte upp ger mig alltid lite blandade känslor. I tonåren hade jag en stark längtan härifrån och jag känner fortfarande inte något sug efter att flytta tillbaka. Jag är liksom färdig med den här platsen. Samtidigt ger den många minnen och chanser till återblickar. Det är roligt att se hur saker förändras, hur nya hus byggs och hur gamla försvinner. Det är inte så dumt att hänge sig åt nostalgi och besöka gamla favoritplatser. Jag var 21 när jag flyttade härifrån, så det är naturligt att jag har både bra och dåliga minnen från platsen. Jag försöker att inte älta dem.

Jag bodde i samma hus under hela uppväxten. I samma trädgård som jag skriver detta har jag lekt, skrattat, gråtit, slagit mig, lyckats med nya saker. Inatt har jag sovit under snedtaket i mitt gamla rum. Det ser inte alls ut som det gjorde när jag bodde här (alltså, väggarna och taket är ju kvar på samma ställen, men möblerna är annorlunda). Jag minns hur jag längtade bort, att jag tyckte att rummet var så invant och tråkigt. Idag kan jag vara tacksam över att jag hade ett eget rum, se det som en förmån. Även om jag aldrig fick någon egen nyckel så att jag kunde låsa rumsdörren om mig, vilket jag så hett önskade när jag var tonåring…

Det är på den här platsen som jag har blivit formad till den jag är nu. Visst har jag lärt mig nya saker sedan jag flyttade härifrån, men det är ju ändå här som grunden till den som är jag lades. Både mina goda och mindre goda egenskaper har jag tillskansat mig här.

Om det finns något som jag saknar från tiden på den här platsen, så skulle jag säga att det är närheten till havet. Det finns inte där jag bor nu. Jag tycker om att vara nära vatten. Ändå är det så många faktorer som väger upp, om jag jämför min nuvarande bostadsort med denna, så jag får väl leva utan havet ett tag till.

Skolstart

Jag har kommit fram till att jag aldrig trivdes så bra med att vara barn. Jag ogillar när andra bestämmer över mig och som barn har man ju ganska lite att säga till om. Åtminstone var det så som jag uppfattade livet på den tiden. Det är skönt att vara vuxen och själv får bestämma när man ska gå och lägga sig, vad man ska äta och vilka man ska träffa. Det är inte så att vuxenlivet är utan förpliktelser, men jag tycker ändå att det är bättre än att vara barn.

I dagarna är det skolstart för många. För egen del är det två veckor kvar innan universitetet drar igång. Jag trivs bra på universitetet, men när jag gick i den vanliga skolan trivdes jag egentligen aldrig särskilt bra. Jag hade svårt att få vänner i skolan, inte förrän i gymnasiet kunde jag känna att jag trivdes med mina klasskompisar.

Jag har alltid varit envis. Mina välmenande föräldrar försökte i lågstadiet få mig att hänga med på fotboll och andra aktiviteter som de andra i klassen utövade. Jag vägrade. Jag ville ju bara vara i stallet. På så vis gjorde jag det svårt för mig, men samtidigt kan jag som vuxen tycka att ett så pass litet barn inte ska behöva kompromissa med sina intressen för att få vänner.

Jag hade lätt för mig i skolan. Plugghäst i dubbel bemärkelse, höhö. Det är ju sällan populärt bland klasskamraterna att vara bra i skolan. Det blev inte bättre av att lågstadiefröken inte var så väldigt pedagogisk, utan läste upp resultaten högt inför klassen. Det skapade duktighetskomplex hos mig, samtidigt som klasskamraterna blev avundsjuka. Jag tyckte att jag inte var tillräckligt bra och de tyckte att jag var för bra. Jag var känslig, jag är känslig, men då kunde jag inte på något vis se det som en tillgång. Jag var känslig och skolmiljön var hård. Det blev inte bra för mig, det kändes inte bra inuti.

Jag kände mig ofta fel och konstig i skolan. Var mån om att passa in, men var för blyg för att riktigt lyckas. Jag hade orimligt höga krav på mig själv resultatmässigt. En föreläsare som vi hade på universitetet berättade att han tycker att tonåringar i högstadieåldern är fantastiska. Fantastiska, men de borde inte gå i skolan de åren, de borde göra något annat! Jag kan hålla med, kan tycka att det är viktigare att utveckla trygga och empatiska individer med god självinsikt än att lära dem Europas floder. Jag gissar dock att Jan Björklund inte håller med mig på den punkten…

Naturligtvis var skolan inte bara förfärlig. Det jag minns som mest positivt är kompisarna som jag fick i gymnasiet och så de lärare som var engagerade och som såg oss som individer, som uppmuntrade och som såg våra kvaliteter. Jag tror att min skoltid hade kunnat bli mindre besvärlig om jag hade fått träffa fler sådana vuxna. När jag tänker på att jag som barn såg mig själv som utelämnad till de vuxna, till deras goda vilja, då blir jag ännu mer övertygad om att vuxna i skolan måste vara där för att de tycker om barn och ungdomar. Annars är de på fel plats.

Det händer att jag får tillbaka känslan av att vara fel och annorlunda, att det känns som att jag är tillbaka där prestation är det enda som räknas och där jag inte hör till. När jag känner så, då vet jag att det är dags att göra något åt det. Nu när jag är vuxen behöver det inte vara någon annan som beslutar om att jag ska byta miljö. Jag kan göra det själv. Det är förstås inte smärtfritt, men den smärtan är övergående. Jag har lovat mig själv att aldrig bli kvar i en miljö där jag riskerar att bli bitter.

Så, om du går tillbaka till skolan eller jobbet och känner att det är fel. Att du är på fel plats. Att du vantrivs, att ingen förstår dig, att du inte kommer till din rätt. Att du sitter fast och att du vill därifrån. Känn då hur jag skickar all pepp och uppmuntran som jag kan uppbåda så här över Internet, peppen för att du ska våga stå upp för dig själv och testa en ny väg i livet!