Idrottsföräldrar

Alla som är eller har varit idrottsledare för barn och ungdomar har träffat dem. Idrottsföräldrarna. Å ena sidan känner jag en enorm respekt för dessa föräldrar, som ger oss ledare förtroendet att ta hand om det käraste som de har – deras barn. Å andra sidan kan det vara just föräldrarna som gör att jag ibland känner mig en aning uppgiven, att det inte är lika roligt att vara ledare som det annars hade varit.

När jag jobbade på ridskolan brukade vi ha ett personal-/ridlärarnummer på Luciashowen. Ett år gjorde vi parodi på en ridlektion. Jag spelade mamma till Karin och lade mig i ridlärarens instruktioner, pratade högt i mobilen, klagade på hästen och hade alltid rätt. Det blev många skratt på läktaren och många reaktioner efteråt. Föräldrar till mina ridelever kom fram och frågade lite försiktigt om de var lika hemska som ”Karins mamma”? Många fick sig nog en tankeställare där.

Ridning är ju jämförelsevis en dyr sport och jag förstår att man som förälder vill få ut så mycket som möjligt av varje ridlektion. Det är när föräldrarna lägger sig i lektionen och på så vis hindrar mig i min pedagogiska gärning som det uppstår problem. Små barn som börjar rida har en begränsad koncentrationsförmåga. Det är omöjligt för dem att lyssna på mig som ridlärare och på föräldrarna på läktaren samtidigt. Dessutom är det så att både barn och vuxna bara har möjlighet att träna på en sak i taget. Om lektionens mål är att träna på ridvägar så kanske jag inte ger så många instruktioner om sitsen, just den lektionen. Då är det viktigt att föräldrarna försöker slappna av i det och litar på mig som pedagog.

Ofta skulle jag vilja ha mer tid för föräldrarna, mer tid att förklara varför upplägget ser ut på ett visst sätt och hur de ska kanalisera sitt engagemang för att det ska bli så bra som möjligt för deras barn. Problemet är förstås tid och pengar där, det är ju personaltid som är det dyraste på ridskolan. Att förlänga lektionen för att prata med föräldrarna är inget alternativ, då blir det dyrare. Den tid som man har tillsammans med gruppen vill man ju lägga på rideleverna.

I många idrotter är det ju föräldrarna som är tränarna, ridsporten skiljer ut sig eftersom vi oftast använder oss av anställd, utbildad personal. Kanske är det det som gör att föräldrarna på läktaren i ridhuset har så svårt att låta bli att lägga sig i, att de är vana vid att få ta stort ansvar för sina barns idrottande?

Jag försöker att tänka på idrottsföräldrar som en tillgång, som en resurs. Att de är engagerade är ju absolut en fördel, om vi jämför med motsatsen. I andra idrotter är det en självklarhet att föräldrarna står i kiosken när det är match. I ridsporten är vi inte lika hårda med att kräva den typen av insats, kanske för att vår idrott ändå är så pass kostnadskrävande? För att få en ännu bättre och starkare ridsport skulle vi kanske istället lägga den tiden på att utveckla samarbetet mellan ridlärare och ridskoleföräldrar? Det hade åtminstone jag velat göra.id

Annonser