En styck grå måndag

Är det månne syndafloden som är över oss, som straff för att SD ökade i kyrkovalet? Vem vet. Denna regniga måndag ska ägnas åt plugg och lite annat pyssel. Just nu väntar jag på att vårdcentralen ska ringa upp, ska fråga om de tycker att jag och min svullna fot ska komma in, eller om jag ska avvakta lite till.

I eftermiddag öppnar antagningen till vårens högskolekurser och jag har tänkt börja projektet med att hitta vad jag vill läsa redan idag. Visserligen har jag en månad på mig att bestämma mig, men jag känner på mig att jag kommer att hinna med att ändra mig hundra gånger om.

Här hittade jag en intressant artikel som anknyter till vad jag sysslar med på universitetet just nu. Jag har ingen uppfattning om 1,5 miljoner är mycket eller lite pengar i sammanhanget, men jag tycker att det är bra att forskningen görs. Igår satt jag och sökte vetenskapliga artiklar/avhandlingar till en skoluppgift (som man gör på en söndagskväll) och använde just sökorden ”arbetsmiljö” + ”anställd” + ”psykisk hälsa”. De kan ju gärna få snabba på den där forskningen så att jag kan använda den till min c-uppsats längre fram i höst… 😉

Simma lugnt idag!

Annonser

Jag kan leva som vem som helst, om jag tar mina mediciner (del 2)

Skammen

En av anledningarna till att jag startade den här bloggen var att jag började lessna på att gå runt och skämmas. Jag har varit otroligt restriktiv med vilka som har fått veta om att jag har/har haft depressioner. När jag nu börjar må bättre så tänker jag att det finns fan ingenting att skämmas för!! Var och varannan har egna erfarenheter av psykisk ohälsa. De kan vara självupplevda, eller genom någon nära och kär.

I januari 2011, när jag tog min första kontakt med sjukvården så var jag inte riktigt säker på om de skulle ta mig på allvar. Jag tänkte att jag borde kunna rycka upp mig, utan deras hjälp. Men de såg mig, rakt igenom så har de flesta av mina kontakter inom vården varit fantastiska. Jag fick medicin och jag fick samtalsstöd. Läkaren frågade mig hur jag såg på sjukskrivning. Jag vägrade. Om jag gick hem från jobbet, då skulle ju andra få veta. Det fick bara inte hända!

Jag medicinerade och ni som har ätit eller äter antidepp vet att de för med sig en hel del biverkningar. För mig var det trötthet. En massiv, förlamande trötthet, som gjorde mig till en zombie. Men jag skulle bara jobba, för ingen fick ju veta! Det var det hemligaste av hemliga. Jag är bra på att låtsas. Jag tror inte att någon, som inte känner mig väldigt väl, kunde märka på mig hur dåligt jag mådde. Jag höll fasaden uppe.

Sommarsemestern hjälpte inte mot tröttheten eller gråtattackerna. Jag åt medicin, men inte rätt sort, än. Terapeuten hade semester. När jag hade jobbat ett par dagar i augusti 2011 bröt jag ihop och insåg att jag aldrig skulle orka jobba heltid. Jag fick en akut läkartid och blev sjukskriven 50%. Fortfarande skämdes jag något så fruktansvärt, jag ville inte att någon av mina arbetskamrater skulle få veta varför. Så jag berättade inte. Det ledde naturligtvis till noll förståelse och jag försökte klämma in alla uppgifter som jag gjort på min heltid på hälften som många timmar. Det blev inte bättre.

Till slut hittade jag en person relaterad till arbetsplatsen som jag kände förtroende för. Med hennes hjälp vågade jag berätta för arbetskamraterna. Det hade då hunnit bli höst. Jag skämdes än. Med terapeuten pratade jag om att jag borde skaffa fler sociala kontakter, fler människor att lita på. Det gick trögt. Först när det började vända, när vi hade hittat rätt medicin och dos, när jag började bli stabil, vågade jag sänka garden lite.

För mig grundar sig skammen i att jag är en ganska sluten person, jag har integritet och jag ogillar att andra vet för mycket om mig. Jag ville inte att någon skulle tycka synd om mig eller se mig som en belastning. Inte heller ville jag bli stämplad som psykfall. Idag, när jag är lite mer öppen och pratar med andra, så märker jag att det finns så många fler som varit i min situation. Jag vill hjälpa till att få bort  det stigma som finns kring psykisk ohälsa. Jag vill att fler ska känna att de inte har något att skämmas för.

Att inte skämmas och att inte ljuga är en liten strid som jag måste utkämpa med mig själv varje dag. För bara någon vecka sedan ljög jag när jag svarade på frågan om jag har några sjukdomar. Jag har ljugit för tandläkaren angående om jag äter några mediciner. Men jag ska vinna den striden, kampen mot skämsdjävulen.