Stackars blåggen!

Jag har verkligen försummat min drakblogg den senaste tiden. Dåligt av mig! Vad har jag då gjort istället för att sitta här och skriva mer eller mindre läsvärda inlägg? Varsågoda för summering:

  • Jag har ridit på min fina Carla gulle-häst. För två veckor sedan tränade vi för första gången sedan jag köpte henne och min ridfröken Sandra tyckte att C ser fräsch och fin ut! Jag fick öva på att rida på bakbenen mer för att få henne att jobba genom kroppen och få kontakt med bettet. Jag fick också flytta bogarna för att gymnastisera framdelen. Kommer att bli bra det här tror jag! Förra veckan travade vi lite bommar i ridhuset, C blev pigg och glad. Vi längtar båda efter att få hoppa!
  • Jag har pluggat på så mycket jag bara har orkat… Imorgon är det inlämning av en uppgift i arbetsrätt, jag borde alltså sitta och jobba med den nu. Arbetsrätt är den svåraste av kurserna som jag läser just nu. Nåväl, ska väl lyckas lösa detta på något vis 😉
  • I lördags hade jag hedersuppdraget som ordförande på Smålands DUS årsmöte. Det var finklädd årsgala på Teleborgs slott, så roligt att få vara delaktig! Jag saknar att vara ung i ridsporten, nu är jag mer halvgammal och frustrerad… Jag känner mig i alla fall stolt över att få vara ordförande och förklara svåra ord för ungdomarna, de blir väl förberedda om de vill ägna sig åt föreningsliv i framtiden.

Det var väl det viktigaste? Utöver dessa punkter har jag slösat tid framför dator och teve, hängt med goda vänner och jobbat lite. Som vanligt alltså! Inatt vaknade jag med hemskt ont i halsen, så nu har jag antagligen några lugna dagar framför mig. Får passa på att ta upp bloggandet alltså.

Annonser

Den som söker ska (kanske) finna

Det här inlägget skrivs i rummet som jag sov i när jag växte upp, i sängen under snedtaket. Jag är på en snabbvisit i Kalmar eftersom jag ska jobba här imorgon.

Båda mina föräldrar är akademiker och jag själv har alltid varit mer av en teoretiker än en praktiker. I gymnasiet läste jag samhällsvetenskapligt program, det var liksom inte så mycket att fundera på där. Det var den linje som passade mig bäst. Efter gymnasiet var jag osäker på vad jag skulle göra. Jag sommarjobbade på ridläger, jobbade lite på ridskolan och så testade jag att läsa språk vid universitetet. Kände att de högre studierna inte var min grej, just då. Bestämde mig för att plugga vidare till ridlärare, gjorde praktik på ridskolan och sökte sedan in till ridinstruktörskursen, vid Hästsportens Folkhögskola på Strömsholm. Kom in och kämpade hårt hela året med att rida tillräckligt bra och att passa in i miljön. Man skulle kunna säga att jag valde den svåra vägen där, det är inte lätt att använda kroppen mer än hjärnan, när man är van att göra tvärtom.

När jag var klar på Strömsholm och kom ut i verkligheten märkte jag att jag ändå klarade av yrket rätt bra. Att det fanns plats även för en sådan som jag, trots att jag fortfarande kunde känna mig som en främmande fågel ibland. Saknade till en början att läsa skönlitteratur, diskutera politik och samhällsutveckling, sådant som var självklart när jag gick på gymnasiet. Lyckades efter hand hitta personer med liknande intressen, fast oftast inte inom min yrkeskår. Började hitta balansen mellan mina olika intressen. Jag blev mer och mer hemtam i den här världen, som LO-ansluten med ett arbetaryrke. Jag tänkte på det då och då, att jag med min bakgrund mer sannolikt borde ha valt ett annat jobb. (Just detta, att jag kan välja och vraka. Så priviligerad jag är!)

Efter fem år som ridlärare bad jag om studieledigt och sökte in till universitetet. Det var inte utan att jag hade ett visst bildningskomplex. Skulle jag vara äldst i klassen? Den enda utan tidigare akademiska erfarenheter? Så småningom har jag kommit att slappna av, insett att jag inte har något att ha komplex över. Att jag är minst lika bra som vem som helst, att det har gått snabbt för mig att komma in i rutiner, språk och förståelse. Att det för mig var svårare och mindre självklart att plugga på folkhögskola för att bli ridlärare, än att läsa vid universitetet.

Idag när jag var på föreläsning kom begreppet ”anställningsbarhet” upp. Att vi förväntas vara flexibla när vi ska ut i arbetslivet. Att världen är föränderlig och att vi som arbetstagare måste vara beredda på det, för att vara just anställningsbara. Då tänker jag: de andra då? De som faktiskt inte klarar av att vara flexibla, de som behöver trygghet och rutiner för att fungera. Som mycket väl kan göra ett fullgott jobb, men som behöver rätt förutsättningar för att kunna göra det. Det finns så många trasiga människor som kanske inte skulle bli hela, men åtminstone lite mindre trasiga, om vi bara gav dem chansen.

Jag har det väl förspänt. Jag kan utmana mig själv och testa något som är på gränsen till för svårt, ändå hitta ett jobb som jag gör bra och sedan, när jag känner för det, byta inriktning. Det är inte alla som har den lyxen. Hur kan vi hitta jobb, som inte är en arbetsmarknadspolitisk åtgärd, utan just jobb, för de som kan arbeta, men inte på anställningsbarhets-villkoret? Det borde ju vara så att arbetsmarknaden är till för människorna och inte tvärtom? Jag vill att människor ska vara viktigare än pengar. När blir de det?

Vissa ges möjlighet att finna sin plats i yrkeslivet. För andra verkar det knappt finnas några platser att hitta. Hur kan det komma sig?

Ett riktigt drömjobb

Den här Facebook-statusen lade jag upp i november förra året:

Statusuppdatering

Det är fantastiskt att jobba som ridlärare! Jag älskar att undervisa, jag älskar att få träffa hästar på arbetstid varje dag. Det är härligt att få vara utomhus så mycket och det är fint att få vara med människor som utövar sitt största intresse. Jag uppskattar föreningslivet och att få vara en del av idrottsrörelsen. Förra veckan fick jag ett så fint mejl från en före detta elev som tackade så mycket för allt som hon lärt sig av mig. Det värmde hjärtat! Igår fick jag en kram när jag träffade en annan före detta ridelev i affären och idag har jag besökt en ridskola som jag kanske ska vikariera på i framtiden, genom mitt företag. Då känner jag att jag saknar ridlärarlivet, att det är världens bästa jobb.

Men. Det kan vara tungt också. Ibland är det inte ett drömjobb, ibland är det ett helvete. Så är det väl med de flesta jobb, ibland känns det fantastiskt och ibland är det uselt?

Det som jag vill att vi ska prata om idag, det är just det som jag skrev i Facebook-statusen. Att det är ett riktigt jobb. Det är olikt många andra jobb, men det är ju stor skillnad även på att köra buss och att vara fastighetsmäklare. Det som stör mig är när andra förutsätter 1. att den som får jobba med sitt intresse kan ta vilken skit som helst ”för du får ju jobba med hästar” eller 2. att alla som jobbar inom hästnäringen är underbetalda, svartjobbande offer ”det är ju många tjejer som blir lurade och som inte vågar säga ifrån eftersom de bara vill vara med hästar”.

Puh. Jag blir arg bara jag tänker på det!

Att jobba som ridlärare innebär inte sällan att man har en ideell föreningsstyrelse som arbetsgivare. Det betyder att ens arbetsgivare inte får betalt för att vara just arbetsgivare och att de förväntas göra det på sin fritid. Det ställer stora krav på samtliga inblandade. Eftersom styrelsen kan bytas ut vid varje årsmöte får man som ridlärare och arbetstagare själv bevaka sina intressen, kanske ännu mer än på många andra arbetsplatser. Man måste kontrollera att man får rätt lön, att lagar och regler kring arbetsrättsliga frågor som lön, semester och arbetsmiljö följs.

När jag utbildade mig till ridlärare läsåret 06/07, alltså inte jättemånga år sedan, pratade vi ytterst lite om detta. Jag förstår att det är svårt att få med allt i en utbildning och att vissa saker bäst lärs in ute i det verkliga arbetslivet, men lite mer fokus på detta område önskas! Jag vet att många ridlärare väljer att jobba med något annat efter några år inom yrket (räcker upp handen och vinkar!). Själv har jag bytt ridbanan mot skolbänken, åtminstone delvis. Jag behåller en fot i ridsporten genom mitt eget företag, men det är ju inte samma sak som att ha sin huvudsakliga försörjning genom ridläraryrket, som jag hade tidigare. Jag kan förstås inte svara för varför andra lämnat yrket, men för mig var det just detta med arbetsrätten och arbetsmiljön som saknades. Jag älskar fortfarande att undervisa, jag älskar fortfarande hästar! Jag tycker att det är rätt kul att i mitt eget företag sitta och fixa med bokföring och hemsida, vilket liknar den administration som jag gjorde på ridskolan. Att göra den i min egen regi och på mina egna villkor är dock stor skillnad mot tidigare.

Till sist: Det finns många olika typer av jobb. Vissa tjänar en massa pengar på att blogga och har det som sitt jobb (I wish! ;)). Några bygger hus och några arbetar på kontor. Några kanske lär dig eller dina barn att rida och umgås med hästar. Alla dessa jobb är riktiga. Så länge du själv känner att du kan stå för hur du tjänar ditt levebröd och så länge det inte bryter mot några lagar – kör! Låt ingen annan tala om för dig vad som är av betydelse och vad som inte är det. Det är ju människors olikheter som gör livet så spännande.