Ojämställt arbetsliv ger kvinnor belastningsskador

Idag presenteras en ny rapport från Arbetsmiljöverket och Högskolan i Gävle. Den slår fast att det inte är biologiska skillnader mellan könen som gör att kvinnor oftare drabbas av arbetsskador än män. Istället är det så att män och kvinnor inom samma yrke har olika arbetsuppgifter. Kvinnors uppgifter är ofta mer repetitiva och statiska än mäns uppgifter. Det är alltså inte biologin som det är fel på, det är systemet och hur arbetet organiseras.

Det slås också fast att kvinnor generellt gör mer hushållsarbete än män, vilket också leder till fler förslitningsskador. Jag blir helt matt och uppgiven. Jag visste ju att vi inte hade kommit längre, men när jag ser det svart på vitt så här så blir det mer verkligt. Så nedslående.

Vad ska vi göra åt det? Ett första steg är ju att det uppmärksammas, men jag tycker också att det behöver forskas mer på arbetsmiljöområdet framöver. Mer utbildning av arbetsgivarna och mer fokus på hur vi kan fördela arbetet jämnt, både på jobbet och hemma. För det kan ju inte vara acceptabelt att det är här vi står, fortfarande?

Annonser

Plåster för själen

Jag har ju tidigare skrivit om Hjärnkoll som jobbar med att uppmärksamma och förebygga psykisk ohälsa i arbetslivet. I dagarna lanserade de en nyhet, en förbandslåda både för kropp och själ. Under hösten ska några olika företag få testa förbandslådan. Jag tycker att idén är superbra och hoppas på att alla arbetsplatser får möjlighet att ha en liknande i framtiden!

Tänk så mycket mänskligt lidande som skulle kunna förhindras genom att arbetsgivare snabbare kom till handling när någon på mår dåligt på jobbet. För att inte tala om alla pengar som skulle kunna sparas tack vare färre sjukskrivningar…

 

Jag stödjer kampanjen för att alla ska ha samma rättigheter
och möjligheter oavsett psykiska olikheter. Stöd du också! www.hjarnkoll.se

Ett riktigt drömjobb

Den här Facebook-statusen lade jag upp i november förra året:

Statusuppdatering

Det är fantastiskt att jobba som ridlärare! Jag älskar att undervisa, jag älskar att få träffa hästar på arbetstid varje dag. Det är härligt att få vara utomhus så mycket och det är fint att få vara med människor som utövar sitt största intresse. Jag uppskattar föreningslivet och att få vara en del av idrottsrörelsen. Förra veckan fick jag ett så fint mejl från en före detta elev som tackade så mycket för allt som hon lärt sig av mig. Det värmde hjärtat! Igår fick jag en kram när jag träffade en annan före detta ridelev i affären och idag har jag besökt en ridskola som jag kanske ska vikariera på i framtiden, genom mitt företag. Då känner jag att jag saknar ridlärarlivet, att det är världens bästa jobb.

Men. Det kan vara tungt också. Ibland är det inte ett drömjobb, ibland är det ett helvete. Så är det väl med de flesta jobb, ibland känns det fantastiskt och ibland är det uselt?

Det som jag vill att vi ska prata om idag, det är just det som jag skrev i Facebook-statusen. Att det är ett riktigt jobb. Det är olikt många andra jobb, men det är ju stor skillnad även på att köra buss och att vara fastighetsmäklare. Det som stör mig är när andra förutsätter 1. att den som får jobba med sitt intresse kan ta vilken skit som helst ”för du får ju jobba med hästar” eller 2. att alla som jobbar inom hästnäringen är underbetalda, svartjobbande offer ”det är ju många tjejer som blir lurade och som inte vågar säga ifrån eftersom de bara vill vara med hästar”.

Puh. Jag blir arg bara jag tänker på det!

Att jobba som ridlärare innebär inte sällan att man har en ideell föreningsstyrelse som arbetsgivare. Det betyder att ens arbetsgivare inte får betalt för att vara just arbetsgivare och att de förväntas göra det på sin fritid. Det ställer stora krav på samtliga inblandade. Eftersom styrelsen kan bytas ut vid varje årsmöte får man som ridlärare och arbetstagare själv bevaka sina intressen, kanske ännu mer än på många andra arbetsplatser. Man måste kontrollera att man får rätt lön, att lagar och regler kring arbetsrättsliga frågor som lön, semester och arbetsmiljö följs.

När jag utbildade mig till ridlärare läsåret 06/07, alltså inte jättemånga år sedan, pratade vi ytterst lite om detta. Jag förstår att det är svårt att få med allt i en utbildning och att vissa saker bäst lärs in ute i det verkliga arbetslivet, men lite mer fokus på detta område önskas! Jag vet att många ridlärare väljer att jobba med något annat efter några år inom yrket (räcker upp handen och vinkar!). Själv har jag bytt ridbanan mot skolbänken, åtminstone delvis. Jag behåller en fot i ridsporten genom mitt eget företag, men det är ju inte samma sak som att ha sin huvudsakliga försörjning genom ridläraryrket, som jag hade tidigare. Jag kan förstås inte svara för varför andra lämnat yrket, men för mig var det just detta med arbetsrätten och arbetsmiljön som saknades. Jag älskar fortfarande att undervisa, jag älskar fortfarande hästar! Jag tycker att det är rätt kul att i mitt eget företag sitta och fixa med bokföring och hemsida, vilket liknar den administration som jag gjorde på ridskolan. Att göra den i min egen regi och på mina egna villkor är dock stor skillnad mot tidigare.

Till sist: Det finns många olika typer av jobb. Vissa tjänar en massa pengar på att blogga och har det som sitt jobb (I wish! ;)). Några bygger hus och några arbetar på kontor. Några kanske lär dig eller dina barn att rida och umgås med hästar. Alla dessa jobb är riktiga. Så länge du själv känner att du kan stå för hur du tjänar ditt levebröd och så länge det inte bryter mot några lagar – kör! Låt ingen annan tala om för dig vad som är av betydelse och vad som inte är det. Det är ju människors olikheter som gör livet så spännande.

 

Varje torn man bygger upp ska nån annan riva ner

Visst är det konstigt, hur sådant som man har ägnat år åt att bygga upp, kan raseras på ett ögonblick? Till exempel kan en brand eller en naturkatastrof ödelägga byggnader, infrastruktur och människoliv på bara några minuter. Jag som gillar att ha kontroll skräms av att livet är så slumpartat.

För att dra en ridsportparallell – en fin och välutbildad häst kan säljas till en mindre skicklig ryttare, men ändå prestera bra, den första tiden. Den nya ryttaren rider helt enkelt på vad den tidigare ryttaren har producerat. Om den nya ryttaren sedan inte lyckas förvalta det som har byggts upp, ja, då blir det inga bra resultat efter de första sex månaderna.

Många som har jobbat i en föreningsstyrelse vet hur det är när man verkligen brinner för något och ser till att det blir verklighet. Det kluriga är ju sedan att se till att förvalta och behålla det som man har byggt upp. Vid varje årsmöte byts ett antal personer ut och har man otur så har de goda idéerna tillhört personerna och inte blivit en del av föreningskulturen. Då rasar hela korthuset, bara för att några nyckelpersoner har valt att lämna sina platser.

Jag har varit anställd som ridlärare i en ideell ridsportförening. Det är lite extra klurigt, för då är styrelsemedlemmarna inte bara ansvariga för föreningen, utan också arbetsgivare för personalen. Att vara arbetsgivare kan vara tungt, särskilt om man som i den ideella föreningen gör det på sin fritid. Det är många lagar och regler att hålla reda på. För mig som arbetstagare i den ideella föreningen var det också viktigt att bli sedd som en person, att bli lyssnad på.

Jag har ju skrivit en del om mina erfarenheter av psykisk ohälsa, delvis i arbetslivet. Det torn som jag hade byggt upp på mitt jobb föll när jag blev sjuk. Jag hade behövt mer stöd på arbetsplatsen då, men jag tror att det är svårt för en ideell föreningsstyrelse att erbjuda det stödet. Tänk om alla arbetstagare, oavsett arbetsplats, enkelt kunde komma i kontakt med företagshälsovården för att få stöd. Det hade varit det allra bästa, att ha en utomstående part som kan hjälpa till när det blir svårt. Då skulle fler torn kunna få stå kvar, färre människor rasa. Kanske?

I våras gjorde jag ett roligt föreningsjobb i mitt företag, där jag pratade om just detta med arbetsgivaransvar. Det var både styrelse och personal med på träffen, vilket jag tror är viktigt för att få en samsyn i föreningen. Jag hoppas på fler uppdrag av den typen i framtiden 🙂