Den här Facebook-statusen lade jag upp i november förra året:
Det är fantastiskt att jobba som ridlärare! Jag älskar att undervisa, jag älskar att få träffa hästar på arbetstid varje dag. Det är härligt att få vara utomhus så mycket och det är fint att få vara med människor som utövar sitt största intresse. Jag uppskattar föreningslivet och att få vara en del av idrottsrörelsen. Förra veckan fick jag ett så fint mejl från en före detta elev som tackade så mycket för allt som hon lärt sig av mig. Det värmde hjärtat! Igår fick jag en kram när jag träffade en annan före detta ridelev i affären och idag har jag besökt en ridskola som jag kanske ska vikariera på i framtiden, genom mitt företag. Då känner jag att jag saknar ridlärarlivet, att det är världens bästa jobb.
Men. Det kan vara tungt också. Ibland är det inte ett drömjobb, ibland är det ett helvete. Så är det väl med de flesta jobb, ibland känns det fantastiskt och ibland är det uselt?
Det som jag vill att vi ska prata om idag, det är just det som jag skrev i Facebook-statusen. Att det är ett riktigt jobb. Det är olikt många andra jobb, men det är ju stor skillnad även på att köra buss och att vara fastighetsmäklare. Det som stör mig är när andra förutsätter 1. att den som får jobba med sitt intresse kan ta vilken skit som helst ”för du får ju jobba med hästar” eller 2. att alla som jobbar inom hästnäringen är underbetalda, svartjobbande offer ”det är ju många tjejer som blir lurade och som inte vågar säga ifrån eftersom de bara vill vara med hästar”.
Puh. Jag blir arg bara jag tänker på det!
Att jobba som ridlärare innebär inte sällan att man har en ideell föreningsstyrelse som arbetsgivare. Det betyder att ens arbetsgivare inte får betalt för att vara just arbetsgivare och att de förväntas göra det på sin fritid. Det ställer stora krav på samtliga inblandade. Eftersom styrelsen kan bytas ut vid varje årsmöte får man som ridlärare och arbetstagare själv bevaka sina intressen, kanske ännu mer än på många andra arbetsplatser. Man måste kontrollera att man får rätt lön, att lagar och regler kring arbetsrättsliga frågor som lön, semester och arbetsmiljö följs.
När jag utbildade mig till ridlärare läsåret 06/07, alltså inte jättemånga år sedan, pratade vi ytterst lite om detta. Jag förstår att det är svårt att få med allt i en utbildning och att vissa saker bäst lärs in ute i det verkliga arbetslivet, men lite mer fokus på detta område önskas! Jag vet att många ridlärare väljer att jobba med något annat efter några år inom yrket (räcker upp handen och vinkar!). Själv har jag bytt ridbanan mot skolbänken, åtminstone delvis. Jag behåller en fot i ridsporten genom mitt eget företag, men det är ju inte samma sak som att ha sin huvudsakliga försörjning genom ridläraryrket, som jag hade tidigare. Jag kan förstås inte svara för varför andra lämnat yrket, men för mig var det just detta med arbetsrätten och arbetsmiljön som saknades. Jag älskar fortfarande att undervisa, jag älskar fortfarande hästar! Jag tycker att det är rätt kul att i mitt eget företag sitta och fixa med bokföring och hemsida, vilket liknar den administration som jag gjorde på ridskolan. Att göra den i min egen regi och på mina egna villkor är dock stor skillnad mot tidigare.
Till sist: Det finns många olika typer av jobb. Vissa tjänar en massa pengar på att blogga och har det som sitt jobb (I wish! ;)). Några bygger hus och några arbetar på kontor. Några kanske lär dig eller dina barn att rida och umgås med hästar. Alla dessa jobb är riktiga. Så länge du själv känner att du kan stå för hur du tjänar ditt levebröd och så länge det inte bryter mot några lagar – kör! Låt ingen annan tala om för dig vad som är av betydelse och vad som inte är det. Det är ju människors olikheter som gör livet så spännande.
Tankar från draknästet 