Ledstjärna #8

Jag berättar öppet och tydligt om jag har olika uppdrag och roller.

Vid första anblicken kan den här ledstjärnan kanske verka lite klurig? När man känner till bakgrunden blir den lättare att förstå.

Många inom ridsporten har flera olika roller eller funktioner. En och samma person kan till exempel vara både tränare, domare och hästförsäljare. Det är viktigt att vara tydlig med vilken roll som man för tillfället har, så att det inte blir missförstånd. Ni vet lika väl som jag hur lätt rykten sprids, kan det vara så att någon har fått fördelar för att hens tränare också är banbyggare på helgens tävling? och så vidare i all oändlighet. Om en tränare förmedlar en häst till en elev, ska då försäljaren betala provision till tränaren? Är det okej att en person som av föreningen är anställd som ridlärare också håller träningar på andra anläggningar, fast då i privat regi? Det finns kanske inte helt självklara svar på de frågorna, utan det är sådant som man får diskutera, vrida och vända på.

Ofta är det ju också samma personer som har förtroendeuppdrag på olika nivåer i ridsporten. Här tror jag att vi skulle vinna på att vara ännu tydligare med vad som förväntas av de personer som har fått just ett förtroende att förvalta. Det är viktigt med lojalitet med organisationen och att man inte för information vidare som varit avsedd att hållas inom gruppen. Det är en svår utmaning, men det är inte så dumt att ibland försöka ställa sig själv utanför sina olika roller, att se sin organisation utifrån.

Att vara ideellt aktiv, att ha förtroendeuppdrag, det innebär att man lägger en del av sin fritid på något som man brinner för. Det kan ge massor tillbaka och få en att växa som person, men det gäller att ge sig in i uppdraget med rätt inställning. Den som gör det för att bevaka sina egna intressen, istället för organisationens, den är fel ute. Det är naturligtvis välkommet att lägga sitt eget perspektiv på frågor och använda sig av sina erfarenheter, men den som tar ett styrelseuppdrag för egen vinnings skull bör tänka om. Återigen är det viktigt med tydlighet, att helt enkelt tala om vilken roll man för tillfället har och varför. Därav denna viktiga ledstjärna.

Annonser

Ett riktigt drömjobb

Den här Facebook-statusen lade jag upp i november förra året:

Statusuppdatering

Det är fantastiskt att jobba som ridlärare! Jag älskar att undervisa, jag älskar att få träffa hästar på arbetstid varje dag. Det är härligt att få vara utomhus så mycket och det är fint att få vara med människor som utövar sitt största intresse. Jag uppskattar föreningslivet och att få vara en del av idrottsrörelsen. Förra veckan fick jag ett så fint mejl från en före detta elev som tackade så mycket för allt som hon lärt sig av mig. Det värmde hjärtat! Igår fick jag en kram när jag träffade en annan före detta ridelev i affären och idag har jag besökt en ridskola som jag kanske ska vikariera på i framtiden, genom mitt företag. Då känner jag att jag saknar ridlärarlivet, att det är världens bästa jobb.

Men. Det kan vara tungt också. Ibland är det inte ett drömjobb, ibland är det ett helvete. Så är det väl med de flesta jobb, ibland känns det fantastiskt och ibland är det uselt?

Det som jag vill att vi ska prata om idag, det är just det som jag skrev i Facebook-statusen. Att det är ett riktigt jobb. Det är olikt många andra jobb, men det är ju stor skillnad även på att köra buss och att vara fastighetsmäklare. Det som stör mig är när andra förutsätter 1. att den som får jobba med sitt intresse kan ta vilken skit som helst ”för du får ju jobba med hästar” eller 2. att alla som jobbar inom hästnäringen är underbetalda, svartjobbande offer ”det är ju många tjejer som blir lurade och som inte vågar säga ifrån eftersom de bara vill vara med hästar”.

Puh. Jag blir arg bara jag tänker på det!

Att jobba som ridlärare innebär inte sällan att man har en ideell föreningsstyrelse som arbetsgivare. Det betyder att ens arbetsgivare inte får betalt för att vara just arbetsgivare och att de förväntas göra det på sin fritid. Det ställer stora krav på samtliga inblandade. Eftersom styrelsen kan bytas ut vid varje årsmöte får man som ridlärare och arbetstagare själv bevaka sina intressen, kanske ännu mer än på många andra arbetsplatser. Man måste kontrollera att man får rätt lön, att lagar och regler kring arbetsrättsliga frågor som lön, semester och arbetsmiljö följs.

När jag utbildade mig till ridlärare läsåret 06/07, alltså inte jättemånga år sedan, pratade vi ytterst lite om detta. Jag förstår att det är svårt att få med allt i en utbildning och att vissa saker bäst lärs in ute i det verkliga arbetslivet, men lite mer fokus på detta område önskas! Jag vet att många ridlärare väljer att jobba med något annat efter några år inom yrket (räcker upp handen och vinkar!). Själv har jag bytt ridbanan mot skolbänken, åtminstone delvis. Jag behåller en fot i ridsporten genom mitt eget företag, men det är ju inte samma sak som att ha sin huvudsakliga försörjning genom ridläraryrket, som jag hade tidigare. Jag kan förstås inte svara för varför andra lämnat yrket, men för mig var det just detta med arbetsrätten och arbetsmiljön som saknades. Jag älskar fortfarande att undervisa, jag älskar fortfarande hästar! Jag tycker att det är rätt kul att i mitt eget företag sitta och fixa med bokföring och hemsida, vilket liknar den administration som jag gjorde på ridskolan. Att göra den i min egen regi och på mina egna villkor är dock stor skillnad mot tidigare.

Till sist: Det finns många olika typer av jobb. Vissa tjänar en massa pengar på att blogga och har det som sitt jobb (I wish! ;)). Några bygger hus och några arbetar på kontor. Några kanske lär dig eller dina barn att rida och umgås med hästar. Alla dessa jobb är riktiga. Så länge du själv känner att du kan stå för hur du tjänar ditt levebröd och så länge det inte bryter mot några lagar – kör! Låt ingen annan tala om för dig vad som är av betydelse och vad som inte är det. Det är ju människors olikheter som gör livet så spännande.

 

Varje torn man bygger upp ska nån annan riva ner

Visst är det konstigt, hur sådant som man har ägnat år åt att bygga upp, kan raseras på ett ögonblick? Till exempel kan en brand eller en naturkatastrof ödelägga byggnader, infrastruktur och människoliv på bara några minuter. Jag som gillar att ha kontroll skräms av att livet är så slumpartat.

För att dra en ridsportparallell – en fin och välutbildad häst kan säljas till en mindre skicklig ryttare, men ändå prestera bra, den första tiden. Den nya ryttaren rider helt enkelt på vad den tidigare ryttaren har producerat. Om den nya ryttaren sedan inte lyckas förvalta det som har byggts upp, ja, då blir det inga bra resultat efter de första sex månaderna.

Många som har jobbat i en föreningsstyrelse vet hur det är när man verkligen brinner för något och ser till att det blir verklighet. Det kluriga är ju sedan att se till att förvalta och behålla det som man har byggt upp. Vid varje årsmöte byts ett antal personer ut och har man otur så har de goda idéerna tillhört personerna och inte blivit en del av föreningskulturen. Då rasar hela korthuset, bara för att några nyckelpersoner har valt att lämna sina platser.

Jag har varit anställd som ridlärare i en ideell ridsportförening. Det är lite extra klurigt, för då är styrelsemedlemmarna inte bara ansvariga för föreningen, utan också arbetsgivare för personalen. Att vara arbetsgivare kan vara tungt, särskilt om man som i den ideella föreningen gör det på sin fritid. Det är många lagar och regler att hålla reda på. För mig som arbetstagare i den ideella föreningen var det också viktigt att bli sedd som en person, att bli lyssnad på.

Jag har ju skrivit en del om mina erfarenheter av psykisk ohälsa, delvis i arbetslivet. Det torn som jag hade byggt upp på mitt jobb föll när jag blev sjuk. Jag hade behövt mer stöd på arbetsplatsen då, men jag tror att det är svårt för en ideell föreningsstyrelse att erbjuda det stödet. Tänk om alla arbetstagare, oavsett arbetsplats, enkelt kunde komma i kontakt med företagshälsovården för att få stöd. Det hade varit det allra bästa, att ha en utomstående part som kan hjälpa till när det blir svårt. Då skulle fler torn kunna få stå kvar, färre människor rasa. Kanske?

I våras gjorde jag ett roligt föreningsjobb i mitt företag, där jag pratade om just detta med arbetsgivaransvar. Det var både styrelse och personal med på träffen, vilket jag tror är viktigt för att få en samsyn i föreningen. Jag hoppas på fler uppdrag av den typen i framtiden 🙂