Lite mer om chefskap

Läste ni mitt inlägg igår? Det gjorde i alla fall en medarbetare på Tidningen Chef, och svarade i kommentarsfältet! Han tycker att jag drar på för stora växlar, men jag tänker att eftersom han tog sig tid att svara, så kan jag ju inte ha varit helt ute och cyklat…?

Några av de konton med arbetsmiljöinriktning som jag följer på Twitter har den här veckan diskuterat om man borde lägga extra fokus på just chefers arbetsmiljö. Det tycker jag låter som en riktigt bra idé! I tidningen Chefs undersökning var det ju just coachning och stöttning som (de kvinnliga) cheferna efterlyste. Det är en viktig del av den psykosociala arbetsmiljön, att känna att man har uppbackning.

Jag har har testat att vara chef, vikarierande verksamhetschef på ridskolan där jag jobbade. Tyvärr är mina erfarenheter från den tiden inte de bästa. Framför allt saknade jag den där stöttningen som jag som ny på posten hade behövt. Jag har en person som är min vän, rådgivare och mentor och det var skönt att hennes stöd. Tyvärr fanns inte hon på arbetsplatsen och jag hade med facit i hand behövt mer stöd från både ledning och medarbetare.

Jag tycker egentligen inte att det är speciellt förvånande att kvinnor generellt sett inte vill bli chefer. Vi har uppfostrats till att ta ansvar för våra egna och andras känslor. Enligt den rådande norm, som inte är så enkel att bryta mot, ska vi vara inkännande, vara till lags och omhändertagande. Det är inte så jädra lätt att gå in som chef då, att fatta svåra beslut som påverkar medarbetarna, kanske få dem emot sig och hantera deras känslor av besvikelse och ilska. Att på en gång vara så där inkännande, som vi som kvinnor förväntas vara, och sedan borsta av oss obehaget, släppa jobbet och gå hem. Det handlar återigen om strukturer och könsmaktsordning.

I artikeln som jag läste handlar det ju en del om privatliv och arbetsliv, man ville undersöka om förmåner som påverkar privatlivet (matkasse, barnpassning o.s.v.) påverkar viljan att bli chef. Visst är det fortfarande så att det i många fall är kvinnan (i det traditionella heteroförhållandet… <- OBS!) som tar det största ansvaret för hemmet och barnen. Men jag tror ändå mer på att förändra samhället, förbättra arbetsmiljön för ALLA, göra arbetsbelastningen rimlig och jämna ut skillnaderna mellan de som har jobb och de som inte har. Att kvinnor i karriären har svårt att hinna med familjelivet skulle kanske kunna avhjälpas om vi såg till att fördela mängden arbete jämnt (jämnare?) på alla medborgare i arbetsför ålder. Att genom en sorts arbetsmarknadspolitik se till att de som idag jobbar för mycket får jobba lite mindre – och tvärtom.

Om, jag säger om jag i framtiden skulle ta ett chefsjobb skulle det krävas en riktigt bra arbetsmiljö. Bra miljö på jobbet och möjlighet att vara ledig på ledig tid, alltså att inte bli uppringd ständigt och jämt på ledig tid. För mig är det också viktigt med relationer, ty jag är kvinna (skojar…). Alltså, om jag ska bli chef krävs det bra stöttning, av medarbetare och av ledning. Förresten så tycker jag att det är minst lika viktigt att vara en bra medarbetare som att vara en bra chef/ledare. Men det är en annan historia.

Annonser

Skaffa er en analys!

Tidningen Chef har gjort en undersökning för att ta reda på varför kvinnor inte vill bli chefer. Bara den utgångspunkten, att fråga individer om deras individuella erfarenheter, istället för att utreda vilka strukturer som ligger bakom. Skulle vilja skicka de som utformade undersökningen på föreläsning om vetenskapsteori på universitetet… (<- härskarteknik av blivande akademiker!?)

Att i svarsalternativen förutsätta att alla kvinnor har familj genom att erbjuda barnpassning, att de rent ideologiskt tycker att städhjälp är oproblematisk, inte vill resa utomlands och så vidare får mig att se rött.

Varför inte undersöka underliggande maktstrukturer istället? Analysera vilka föreställningar det är som får oss att tro att det endast är kvinnorna själva, och inte männen, som ska ta ansvar för att ta för sig mer i intervjuer, våga mer och så vidare. Att istället för att befästa en massa fördomar ta fasta på det som professor Anna Wahl säger i artikeln och hjälpa till med att bilda nätverk. Nätverk mellan kvinnor, eller kanske rent av testa den revolutionerande med könsblandade nätverk, där alla får lika stor chans att tala, oavsett kön? (Den sista meningen är ironisk…)

Dessutom tycker jag att hela artikeln andas chef = medel-/överklass. När jag vikarierade som verksamhetschef på ridskolan var det inte så många utlandsresor som kom på fråga, liksom. Jag vet inte om Chef enbart riktar sig till akademiker, i så fall är det väl kanske mer berättigat. Men ändå. Sekreterare och tjänstebil… Ganska inaktuellt i mångas arbetsverklighet, chef eller inte, kvinna eller inte.

Mer djupgående analys önskas alltså! Och ge fan i att lägga allt ansvar på kvinnorna. Punkt.