När jag drevs av ångest och bekräftelse, då var det minsann ordning på torpet.

Innan jag fick behandling för mina depressioner, då var det aldrig så stökigt hemma hos mig som det är nu. Jag struntade aldrig i att tvätta håret och jag dammsög varje vecka. Min lägenhet var välstädad, trots att jag nästan aldrig hade någon på besök.

Jag har inte längre behov av att ha den fasaden.

Jag var så osäker på mig själv. Jag hade så mycket ångest. Jag minns hur jag gick långa rundor i närområdet (jag var mer vältränad på den tiden också…), hur rörelse var det enda sättet för mig att bli av med demoner på. Jag var övertygad om att det enda som jag var bra på, det var att jobba, så jag jobbade hårt och mycket och gärna varje dag. Bekräftelsen från chefen och kollegorna, att jag var snabb och duktig, fick mig att känna mig lite bättre för en stund.

Jag jagar inte längre efter att bli sedd på det sättet.

Idag ser livet så annorlunda ut. Det kan gå tre veckor utan att jag dammsuger. Mina vänner kommer hit ändå. Jag vet att de vill träffa mig för min skull, inte för att bedöma min städning. Jag är trygg i det. Jag tackar inte längre ja till att jobba extratimmar, jag jobbar inte gratis mer. Jag tycker om min fritid nu för tiden. Det är skönt att vila på soffan, att jag gör det och att jag gillar det betyder inte att jag är lat och oduglig. Det betyder bara att jag sätter mitt mående främst.

När mina drivkrafter hette ångest och bekräftelse, då var det rent och fint här hemma. Jag mådde skit, men jag glömde aldrig att betala mina räkningar i tid. Idag händer det att jag kommer några minuter för sent till jobbet. Jag struntar i att det flyger omkring dammtussar och att mina fönster är oputsade. Jag väljer att i första hand göra sånt som får mig att må bra.

Det krävdes terapi och medicin för att få mig att förstå att världen inte går under för att jag slutar att vara högpresterande. Det var så f-ing värt det.

Ledstjärna #7

Jag bekräftar och berömmer andra.

Jag är ju mycket förtjust i det som kallas för positiv förstärkning. Jag tror att människor (och djur!) mår bättre, lär sig lättare och blir mer vänligt inställda till sin omvärld om de får höra att de är bra. Dessutom tror jag att svaga sidor eller sådant som man har svårt att lära sig förstärks och blir lättare om man får beröm för det som man gör bra.

Bekräftelse är för mig ett bevis på att jag har blivit sedd, eller att jag har sett en annan människa. Det kan till exempel vara något så enkelt som att hälsa på alla som man möter i stallet. Att säga tack om någon håller upp dörren för en. Att be om ursäkt om man råkar stöta till någon. Det är ju den enklaste formen av bekräftelse, att visa för andra att de märks, att de är värda att uppmärksammas. Bekräftelse kan också vara att tala om för någon annan att man tycker att personen handlar fel. Då visar man att man har sett personen som förhoppningsvis får sig en tankeställare.

För mig är det viktigt att själv få bekräftelse och beröm. Jag har blivit tryggare i mig själv, men tidigare var jag väldigt osäker och då var det ännu viktigare att andra människor såg mig och att de talade om för mig när de tyckte att jag hade gjort något bra. Tyvärr kan det slå över för mig, bli till en hets. I skolan var det betygen som fick mig att gå upp i varv, om jag inte fick bekräftat att jag var bra genom att få högsta betyg blev jag knäckt. Det tror jag är ett relativt vanligt scenario och vi som träffar skolungdomar har ett viktigt ansvar, att prata med dem och försöka få dem att vara nöjda med sig själva. Idag kan jag erkänna att jag är lite lätt beroende av att kolla bloggstatistiken… Det är ju en slags bekräftelse, precis som likes på Facebook eller Instagram. När jag ser att ni har läst eller kommenterat känns det förstås bra. Om ingen läste hade det ju inte varit lika roligt att fortsätta.

Det är nog många som håller med mig om att det kan kännas lite pinsamt att få beröm. Jag övar mig på att bara säga ”tack!” istället för att slå det ifrån mig. För om jag nu tycker att det är så viktigt att bekräfta och berömma andra, då måste jag ju också försöka leva som jag lär… 🙂

Några tankar om pedagogik

Så här på kvällskvisten sitter jag och längtar efter att få börja plugga igen. (Pleeeaze, påminn mig om det när jag i november svär över någon jobbig uppsatsinlämning…) Det är en dryg månad kvar till det är dags att checka in på universitetet igen. De två senaste terminerna har jag läst kurser i arbetslivspedagogik och det som jag har lärt mig där tar jag förstås med mig till mitt framtida yrkesliv (som jag hoppas kommer att vara inriktat på arbetsmiljö). Jag försöker också praktisera det i den verksamhet som jag bedriver inom mitt företag.

För mig är betyder god pedagogik vägledning, att ge en människa (eller en häst!) de verktyg som behövs för inlärning. När jag är ute och föreläser är det sällan som jag bara står och pratar rakt upp och ner. Jag försöker sysselsätta deltagarna, använda metoder som gör att de blir aktiva och själva kommer fram till lösningar. Här ska sägas att det inte bara är på universitetet som jag har lärt mig presentationsteknik och arbetssätt. Mina ideella uppdrag inom ridsporten har gett mig många tillfällen att lära mig mycket om detta och jag har försökt att ta alla dessa chanser till mig.

När jag är ridlärare, tränare, föreläsare eller processledare är det pedagogiken, med grundidén om att uppmuntra människor till att hitta sina vägar till inlärning av ny kunskap, som jag har i ryggen. Just uppmuntran är så viktig för mig. Jag själv har brottats med mycket osäkerhet och kan fortfarande tvivla på min egen förmåga i olika sammanhang. Inom idrotten talar vi om stödjande miljöer och det är precis så som jag vill vara. I min roll som pedagog vill jag hellre säga ja än nej till idéer från mina adepter. Pedagogik är inte att lösa andras uppgifter, utan att vara ett stöd till dem som själva gör jobbet. En stödjande miljö är för mig en miljö där det är okej att försöka. Där ledaren/pedagogen/tränaren/who ever uppmuntrar den som försöker med beröm. Där pedagogen finns till hands i med- såväl som motgång. Där alla bemöter varandra med kärlek och respekt.

Det är så jag vill att EG Utbildning ska uppfattas. Jag säger inte att det är enkelt. Men det är dit jag ska.

Because you’re fucking worth it

Jag har tidigare skrivit om att jag har lyckats göra mig av med de flesta av mina kroppsnojor. Idag ska jag berätta om hur det gick till.

Förra året lärde jag mig något superviktigt. Nämligen att det är otroligt svårt att veta hur andra människor ser en, om man inte frågar dem förstås. Det är lätt att tro att man ser likadan ut från utsidan som man gör när man ser sig själv från insidan. Så är det inte alltid.

Jag är övertygad om att alla människor är i behov av bekräftelse. För mig betyder bekräftelse att andra visar mig att de har sett mig, sett mig som person och har sett mina behov. Bekräftelse och beröm kan få många, inklusive mig, att gå långt för andras skull. Samtidigt så kan kan jag känna att det är lite fult att erkänna bekräftelsebehovet, ens inför mig själv. Att erkänna det betyder ju att jag är beroende av andra och jag vill gärna inbilla mig att jag är självständig.

Nåväl. Jag är en bekräftelsejunkie. Lika bra att få det sagt.

Tillbaka till förra året. Det hade ju låtit flashigare om jag nu hade skrivit att jag hade befriat mig själv från kroppsångesten genom meditation eller genom att läsa någon cool feministblogg. Det är mycket klyschigare än så. Efter att mina goa arbetskamrater hade fått mig att förstå att de inte såg mig likadan som jag såg mig själv så träffade jag en man. Han gav mig all uppmärksamhet och bekräftelse som jag kunde önska. Det skrämde mig först, men när jag gav efter var det så sjukt tillfredsställande. Att få vara sedd på ett sätt som jag aldrig hade tillåtit mig själv att uppleva förut.

När jag tillät mig själv att känna nya känslor och lät dem landa i själen-eller-vad-det-nu-är så växte självkänslan. När en annan människa uppskattade mig och min kropp blev jag snällare mot mig själv. Snällare och tryggare.

Mina poänger här är två:

  1. Var tillåtande mot dig själv. Du har rätt till dina känslor. Oavsett vilka de är. De kan vara fula, smutsiga eller irrationella så väl som himlastormande, egenkära eller oförklarliga. De är ändå dina att känna och att erkänna, inför dig själv. Inför andra; bara om du vill.
  2. Du behöver inte klara allt på egen hand. Släpp in människor som får dig att må bra. När de bekräftar och berömmer dig, ta deras ord till dig!

 

… YOLO och allt det där ni vet… 😉