Visst är det konstigt, hur sådant som man har ägnat år åt att bygga upp, kan raseras på ett ögonblick? Till exempel kan en brand eller en naturkatastrof ödelägga byggnader, infrastruktur och människoliv på bara några minuter. Jag som gillar att ha kontroll skräms av att livet är så slumpartat.
För att dra en ridsportparallell – en fin och välutbildad häst kan säljas till en mindre skicklig ryttare, men ändå prestera bra, den första tiden. Den nya ryttaren rider helt enkelt på vad den tidigare ryttaren har producerat. Om den nya ryttaren sedan inte lyckas förvalta det som har byggts upp, ja, då blir det inga bra resultat efter de första sex månaderna.
Många som har jobbat i en föreningsstyrelse vet hur det är när man verkligen brinner för något och ser till att det blir verklighet. Det kluriga är ju sedan att se till att förvalta och behålla det som man har byggt upp. Vid varje årsmöte byts ett antal personer ut och har man otur så har de goda idéerna tillhört personerna och inte blivit en del av föreningskulturen. Då rasar hela korthuset, bara för att några nyckelpersoner har valt att lämna sina platser.
Jag har varit anställd som ridlärare i en ideell ridsportförening. Det är lite extra klurigt, för då är styrelsemedlemmarna inte bara ansvariga för föreningen, utan också arbetsgivare för personalen. Att vara arbetsgivare kan vara tungt, särskilt om man som i den ideella föreningen gör det på sin fritid. Det är många lagar och regler att hålla reda på. För mig som arbetstagare i den ideella föreningen var det också viktigt att bli sedd som en person, att bli lyssnad på.
Jag har ju skrivit en del om mina erfarenheter av psykisk ohälsa, delvis i arbetslivet. Det torn som jag hade byggt upp på mitt jobb föll när jag blev sjuk. Jag hade behövt mer stöd på arbetsplatsen då, men jag tror att det är svårt för en ideell föreningsstyrelse att erbjuda det stödet. Tänk om alla arbetstagare, oavsett arbetsplats, enkelt kunde komma i kontakt med företagshälsovården för att få stöd. Det hade varit det allra bästa, att ha en utomstående part som kan hjälpa till när det blir svårt. Då skulle fler torn kunna få stå kvar, färre människor rasa. Kanske?
I våras gjorde jag ett roligt föreningsjobb i mitt företag, där jag pratade om just detta med arbetsgivaransvar. Det var både styrelse och personal med på träffen, vilket jag tror är viktigt för att få en samsyn i föreningen. Jag hoppas på fler uppdrag av den typen i framtiden 🙂
Tankar från draknästet 