Idag har jag umgåtts med de som jag gillar mest hela dagen – mina djur! På förmiddagen var det hundkunskaps-kurs på Tex & Terry för mig och Prins. Vi fick vara med på en valpkurs/steg 1 och hjälpa till där det behövdes, plus analysera de hundar som var med utifrån rastyp och egenskaper. Superintressant! När valparna hade gått hem blev det egen träning av inkallning med mera. För utom ett litet missöde när P tog sig en avstickare till skogen (hm…) så gick det jättebra idag!
På eftermiddagen blev det en härlig ridtur på fine Rickard the Horse tillsammans med två stallkompisar. R är ganska rund om magen tack vare fri tillgång på hösilage i hagen just nu, men han känns otroligt fin i ridningen, pigg och fräsch. Mycket frisk luft idag alltså, skönt. Det gäller att tanka solljus och hålla serotoninnivåerna uppe så länge det går.
Tidigare så har ju jag skrivit en del om mina tankar på eventuella framtida barn. Många som har fått barn säger att de inte var beredda på oron som följer med, men jag tänker att djurägande borde vara en bra förberedelse för det? Min värsta skräck i livet är att Prins ska dö eller bli allvarligt skadad, jag nojar över det varje dag. Självklart förstår jag att man inte kan jämföra djur med människobarn, men det måste väl ändå vara en liknande känsla? Jag älskar Prins så mycket, det är få människor som kommer före honom på priolistan. Han är den som jag verkligen inte kan leva utan. Det låter säkert helt sjukt för den som inte har djur, men det är en alldeles äkta känsla.
Tankar från draknästet 
Det tror jag med!! Sen går det väl självklart inte att jämföra med när man väl får barn, men det måste ju ändå vara så nära man kan komma!! Jag mår aldrig bra när nåt av mina djur inte mår bra och jag blir jätteorolig för minsta lilla… Det måste ju vara samma känsla, fast den blir antagligen ännu starkare när det är ett barn!! Hjälp, vilken hönsmamma jag skulle vara!! *haha*
Eller hur! En vän som har både hundar, hästar och barn säger att hon blev mindre hönsig med djuren när hon fick barn. Det är ju bra iaf 🙂
Djur är ofta mycket lättare att älska än människor.
Kajsa var ju bara sex år när jag var tvungen att ta bort henne. Jag förstår ärligt talat inte hur jag orkade gå vidare efter det; hon var mitt allt. Kanske hjälpte det lite att jag trots allt kände att jag hjälpte henne att slippa lidandet när jag tog det sista beslutet, för så sjuk som hon var ska ingen behöva vara.
Men Kajsa var väldigt speciell, och det var hon som hjälpte mig genom den jobbigaste tiden i mitt liv, så visst fasen saknar jag henne fortfarande!