Något av det svåraste som finns

Idag ska jag outa en av mina sämsta sidor. När jag säger (skriver?) att det är en dålig sida menar jag både ur mitt eget perspektiv, och ur andras.

Jag är, för att citera en vän, ”helt jävla värdelös” på att prata om känslor, hur jag mår och hur jag vill ha det. Jag tror att det alltid har varit så. Kanske tränade jag för lite på det som barn? Det är mycket lättare för mig att skriva. Jag kan ha färdigformulerade meningar i mitt huvud, men de kommer bara inte ut när jag ska säga dem. Det är som att tungan blir förlamad. Detta gäller nästan bara när jag ska prata om mina egna känslor, annars har jag (oftast) inte så svårt att prata.

Jag vet att detta ställer till problem för mina nära. De är inte tankeläsare (tror jag? Fick lite tvångstankar när jag skrev det där… ;)). Nej, men hur ska de som tycker om mig veta vad jag vill när jag har så svårt att uttrycka det?

Varför blir jag så förlamad då? Jag tror att det finns två huvudorsaker. Den ena är att jag är livrädd för att bli sårad/missförstådd/bagatelliserad/betraktad som gnällig. Det har hänt. Jag är en känslig typ, jag skyddar mig själv genom att inte avslöja för mycket. Det är mitt starkaste försvar. Den andra huvudorsaken får mig att känna mig mer självmedveten. Jag vill inte framstå som osmart. Därför måste jag tänka genom sånt som jag ska säga för att det ska komma ut rätt, vilket leder till att tillfällena går mig förbi. Den hang-up:en borde vara lättare att komma över än den första, kan jag tycka.

Jag har gått i terapi. Jag slutade dels för att jag mådde bättre, men också dels för att det inte var så meningsfullt när psykologen fick dra varenda ord ur mig. Hon försökte ibland vara tyst för att få mig att prata. Haha, som om jag inte kan vara tyst hur länge som helst? Jag är the queen of tysta leken. Vi kom alltså inte runt detta.

Att jag över huvud taget kom i kontakt med vården och fick möjlighet att gå i terapi är tack vare en vän. Hon bangade inte för att fortsätta fråga mig hur jag mådde när jag ljög om att allt var bra. De flesta frågar bara en gång och det är ju helt normalt! Det ska ju inte behövas hundra försök.

Så. Min intention är ju att komma runt detta problem. Men det är så inihelvete svårt!! Något av det svåraste som finns. Ändå tänker jag att livet skulle bli enklare om tungan slutade vara förlamad och jag kunde prata om hur det känns.

Annonser