Tacksamhet

Idag vaknade jag en hel timme före klockan, av att jag bet mig i tungan. Kan man ens göra det i sömnen? Måste väl ha varit så att jag vaknade först och sedan bet mig, hur som helst var det väldigt obehagligt.

Jag har ju tidigare skrivit en del om att må dåligt och om hur trött min depression gjorde mig. Nu känner jag äntligen att jag börjar bli lite piggare! Jag är fortfarande känslig för sömnbrist, men det är inte alls lika farligt längre. Det är inte lika jobbigt att ta tag i saker heller. Jag hatar fortfarande att städa, men det känns inte längre som att jag ska ta mig upp för ett berg när jag ska plocka fram dammsugaren… Nu orkar jag jobba på dagen och sedan åka till stallet och rida, utan att behöva sova en timme på soffan först. Så sent som i somras var det helt omöjligt.

Jag har börjat äta d-vitamintabletter. Är lite osäker på om de egentligen har någon bevisad effekt, men placebo ska inte heller underskattas. Och jag tänker att det knappast kan vara skadligt? Annars är det ju rätt fint att vara student och ha möjlighet att vara utomhus på dagen och få lite dagsljus på sig. Inte så dumt för att hålla serotoninnivåerna i schack.

För att återknyta till inläggets rubrik så är jag sjukt tacksam över att äntligen få slippa känna mig så trött och orkeslös. Det är förstås förskräckligt klyschigt, men också sant, att först när man har fått känna på motsatsen kan känna glädje över att vara frisk. Det är mycket möjligt att dippar kommer, men tills dess tänker jag vara glad! Och pigg.

Annonser

Fjärde delen

Symptom

Det ser förstås olika ut från person till person. För mig tog det tid att få sjukdomsinsikt och ibland kan jag fortfarande fundera över vad som är symptom och vad som är personlighetsdrag hos mig. När jag har depressiva perioder är jag ledsen. Jag gråter mycket, flera gånger i veckan, ibland flera timmar. Jag drar mig undan. Vill inte umgås med någon, inte prata med någon. Svarar inte i telefon. Jag har också haft en del problem med ångest och sömnsvårigheter, men de har de senaste åren bytts ut mot en stor trötthet och orkeslöshet. Jag kan sova hur många timmar som helst och jag blir handlingsförlamad, orkar inte städa, diska eller laga mat.

Jag är en introvert person, som det heter. Det är motsatsen till extrovert, som betyder utåtriktad. Jag är lite reserverad, inbunden. Behöver få vara ensam för att få energin åter, blir trött av att umgås med andra hela tiden. Till och med jag själv, som ju har levt med mig hela livet, har svårt att avgöra vad som är depressionstecken och vad som bara är vanlig tillbakadragenhet.

En vanlig missuppfattning om psykisk ohälsa är att den som mår dåligt gör det hela tiden. Att sjukdom betyder att det inte går att sköta ett jobb, till exempel. Det behöver inte vara så, det kan vara privatlivet som är kaos, medan jobbet sköts perfekt. Eller tvärtom, eller så är hela livet kaos. Jag skötte mitt jobb ända tills det fullständigt rasade, men sjuk blev jag långt långt tidigare. Jag är en bra skådis och det är inte alltid en positiv egenskap.

Det tog lång tid för mig att förstå och acceptera att jag hade en depression. (Jag försöker vara noga med att skriva just ha en depression. Om jag är deprimerad så blir det nästan som att jag är min sjukdom, och det är jag inte! Det är ju ingen som är ett benbrott.) När jag väl började få en viss sjukdomsinsikt så nämnde min terapeut lite försiktigt att jag verkade ha vissa drag av utmattning, också. Jag får väl erkänna att jag har svårt att acceptera det, än idag. Ledsenheten är en sak, den är under kontroll. Men den här tröttheten alltså, den är ett gissel. Nåväl, jag är hellre trött än ledsen, om man nu måste välja… 🙂

Jag kan leva som vem som helst, om jag tar mina mediciner (del 1)

Sedan tidiga tonåren har jag drabbats av återkommande depressioner. Det tog mig många år att förstå att de där perioderna av nedstämdhet inte vara normala svängningar, sådana som vi alla drabbas av. Jag hade hunnit fylla 26 när jag till slut förstod att jag var sjuk. Jag hade medicinerat och gått i terapi i några månader när jag beklagade mig över min trötthet inför terapeuten. Jag sa något i stil med ”jag förstår inte att jag är så trött hela tiden, en vanlig åtta-timmars dag på jobbat ska man ju orka med?” ”Om man är frisk ja”, sa hon.

Först då förstod jag. Jag är sjuk, det är något som är fel, på riktigt. Jag är inte lat eller gnällig, jag behöver inte bara rycka upp mig. Jag är sjuk, men jag har också turen att ha drabbats av en sjukdom som är behandlingsbar.

Jag har en psykisk sjukdom. Den heter depression och jag håller den under kontroll med hjälp av medicin. Idag har jag varit symptomfri i nästan 14 månader. Det är den längsta perioden sedan det började. Jag tänker nu ägna några inlägg åt att berätta om hur det var och är, för mig.

Början

Hösten 2010 var otroligt intensiv. Jag flängde och for, jobbade mycket, gick roliga kurser, var på givande konferenser. Det var inget konstigt med att ta tåget från Stockholm 05.21 för att sedan åka direkt från stationen i Växjö till jobbet och jobba tio timmar. Jag orkade. Det fanns alltid lite extra energi att plocka fram. Jag hade inte en enda hel-ledig helg mellan september och jul, det skröt jag med. Jag pallade hur mycket som helst. Det hade jag alltid gjort.

I november var jag i Jönköping på en konferens där jag uppfattade stämningen som obehaglig. När jag kom hem sjönk jag ihop på mitt hallgolv och grät. I fyra timmar. Någonting gick sönder, inuti. Någonstans där i november började tröttheten visa sig. Det syntes utanpå att jag var trött, det hade det aldrig gjort tidigare. Inte så här. Jag tänkte att det var hösten, att det var oron inför chefsvikariatet som jag skulle hoppa på nästa sommar. Jag tänkte att det skulle gå över av sig självt, som alla andra gånger förut.

Ingen annan skulle förstå, och ingen annan skulle gå en meter för mig, jag behöver dig

(som Jonathan Johansson sjunger). I januari 2011 kunde jag inte längre hålla uppe skådespeleriet inför bästa vännen. Jag bröt ihop och grät flera timmar, några av timmar och åter timmar som jag har gråtit inför henne. Jag frågade henne om det var normalt att må så här, för jag visste verkligen inte. För mig var det ju normalt, att vara så ledsen att jag grät varje kväll, att jag ofta funderade på om det var värt att leva vidare över huvud taget.

Hon svarade att nej, det är inte normalt. Hon sa att det var dags för mig att söka professionell hjälp. Hon såg till att jag gjorde det. Det är det finaste som någon någonsin har gjort för mig. Hon är fortfarande min allra bästa vän i hela världen.