När någon lyssnar

Alla människor behöver känna att någon lyssnar. Extra viktigt är det när man mår som sämst. Jag kan komma på mig själv med att tänka att jag har haft tur som fick ett så bra bemötande av vården när jag sökte hjälp för mina depressioner. Men tur? Det är helt förskräckligt sorgligt om det är så, att man ska vara en människa med tur för att få rätt hjälp när man mår dåligt.

Jag läste en artikel av en läkare tidigare idag och jag skulle önska att ni också gör det:

Några år på vårdcentral och randning på en psykiatrisk mottagning har fått upp mina ögon för den här patientgruppen och har fått mig att tänka om. På min mottagning på vårdcentralen träffar jag tyvärr på patienter av ett helt annat slag än de som presenterades på utbildningen. I stället för väldefinierade diagnoser, såsom depression, generaliserat ångestsyndrom och cykloid psykos, ser vi snåriga blandtillstånd av nedstämdhet, ångest och självskadande beteende. Gärna med betydande inslag av kroppsliga symtom. Alkoholmissbruk, polyfarmaci och missbruk av beroendeframkallande läkemedel grumlar bilden. Ekonomiska och sociala problem är betydande. Patienterna har inte väldefinierade psykiska sjukdomar utan en komplex psykosocial problematik där doktorn ofta känner sig maktlös

Han har verkligen tänkt till och jag önskar att många av hans kollegor också läser och tänker. Extra pluspoäng för att han aktivt väljer att inte förutsätta att alla han träffar är hetero. Artikeln i sin helhet ger mig hopp.