Jag kan leva som vem som helst, om jag tar mina mediciner (del 6)

Har du missat de tidigare delarna så hittar du dem här:

Del 1
Del 2
Del 3
Del 4
Del 5

Insikter

En psykisk sjukdom gör saker med hjärnan som den drabbade inte kan styra över. Det låter kanske självklart, men eftersom vi så sällan pratar om psykisk sjukdom, utan istället skäms och försöker hantera den på egen hand så är det faktiskt inte självklart. När jag mår dåligt kan det hända att jag gör och säger saker som jag inte riktigt förstår varifrån de kommer. Som jag har fått lära mig genom arbetslivspedagogikstudierna: En vanlig missuppfattning är att människor tror att andras reaktioner alltid är genomtänkta. Livet är komplicerat. Jag har under tillfrisknandet blivit mer ödmjuk inför andras beteende. Det är bara på film som replikerna levereras med perfekt tajming, i verkligheten är det svårare än så. Jag har blivit bättre på att inte ta allt så personligt längre, även fast det är svårt.

Jag har också lärt mig att andra ser mig annorlunda än jag ser mig själv. Att gå i terapi och få höra hur jag framstår inför psykologen, att vrida och vända på saker och ting för att se vad som är möjligt att förändra till det bättre, det har varit nyttigt för mig.

Jag har börjat inse att jag inte alltid klarar mig helt på egen hand, utan kan behöva hjälp. Det har väl varit en av de svåraste sakerna att ta in och jag jobbar fortfarande på det.

När jag pratar med vänner, när jag får kommentarer här på bloggen och när jag ser mig runt omkring så inser jag att det är många fler än jag som kämpar mot psykisk ohälsa. Som sjuk är det lätt att gå upp väldigt mycket i sitt eget mående, att tänka ”det blir aldrig bättre” eller ”jag förtjänar inte att må bättre än så här”. Nu ser jag att det finns andra som varje dag måste utkämpa ett krig som liknar mitt. Jag tänker att det betyder att vi måste prata mer om det här.

Som jag tidigare har skrivit: Jag önskar att jag hade kunnat komma till dessa insikter utan sjukdom. Nu är jag ändå glad att ha fått något gott ur det onda och det tar jag vara på. Det viktigaste är förståelsen för andra människor, det gör livet enklare att inte tro att allt utgår från en själv. Självkänslan blir starkare om man inte förutsätter att andras reaktioner alltid beror på en själv, har jag märkt…

Annonser

Jag kan leva som vem som helst, om jag tar mina mediciner (del 2)

Skammen

En av anledningarna till att jag startade den här bloggen var att jag började lessna på att gå runt och skämmas. Jag har varit otroligt restriktiv med vilka som har fått veta om att jag har/har haft depressioner. När jag nu börjar må bättre så tänker jag att det finns fan ingenting att skämmas för!! Var och varannan har egna erfarenheter av psykisk ohälsa. De kan vara självupplevda, eller genom någon nära och kär.

I januari 2011, när jag tog min första kontakt med sjukvården så var jag inte riktigt säker på om de skulle ta mig på allvar. Jag tänkte att jag borde kunna rycka upp mig, utan deras hjälp. Men de såg mig, rakt igenom så har de flesta av mina kontakter inom vården varit fantastiska. Jag fick medicin och jag fick samtalsstöd. Läkaren frågade mig hur jag såg på sjukskrivning. Jag vägrade. Om jag gick hem från jobbet, då skulle ju andra få veta. Det fick bara inte hända!

Jag medicinerade och ni som har ätit eller äter antidepp vet att de för med sig en hel del biverkningar. För mig var det trötthet. En massiv, förlamande trötthet, som gjorde mig till en zombie. Men jag skulle bara jobba, för ingen fick ju veta! Det var det hemligaste av hemliga. Jag är bra på att låtsas. Jag tror inte att någon, som inte känner mig väldigt väl, kunde märka på mig hur dåligt jag mådde. Jag höll fasaden uppe.

Sommarsemestern hjälpte inte mot tröttheten eller gråtattackerna. Jag åt medicin, men inte rätt sort, än. Terapeuten hade semester. När jag hade jobbat ett par dagar i augusti 2011 bröt jag ihop och insåg att jag aldrig skulle orka jobba heltid. Jag fick en akut läkartid och blev sjukskriven 50%. Fortfarande skämdes jag något så fruktansvärt, jag ville inte att någon av mina arbetskamrater skulle få veta varför. Så jag berättade inte. Det ledde naturligtvis till noll förståelse och jag försökte klämma in alla uppgifter som jag gjort på min heltid på hälften som många timmar. Det blev inte bättre.

Till slut hittade jag en person relaterad till arbetsplatsen som jag kände förtroende för. Med hennes hjälp vågade jag berätta för arbetskamraterna. Det hade då hunnit bli höst. Jag skämdes än. Med terapeuten pratade jag om att jag borde skaffa fler sociala kontakter, fler människor att lita på. Det gick trögt. Först när det började vända, när vi hade hittat rätt medicin och dos, när jag började bli stabil, vågade jag sänka garden lite.

För mig grundar sig skammen i att jag är en ganska sluten person, jag har integritet och jag ogillar att andra vet för mycket om mig. Jag ville inte att någon skulle tycka synd om mig eller se mig som en belastning. Inte heller ville jag bli stämplad som psykfall. Idag, när jag är lite mer öppen och pratar med andra, så märker jag att det finns så många fler som varit i min situation. Jag vill hjälpa till att få bort  det stigma som finns kring psykisk ohälsa. Jag vill att fler ska känna att de inte har något att skämmas för.

Att inte skämmas och att inte ljuga är en liten strid som jag måste utkämpa med mig själv varje dag. För bara någon vecka sedan ljög jag när jag svarade på frågan om jag har några sjukdomar. Jag har ljugit för tandläkaren angående om jag äter några mediciner. Men jag ska vinna den striden, kampen mot skämsdjävulen.