Jag önskar att ingen behövde skämmas över smärtan i själen

Nu är jag hemma från sjukhuset och mår efter omständigheterna helt okej. Lite yrsel, illamående och ont i huvud och mjukdelar får jag räkna med, tyckte doktorn. Nu ligger jag i soffan och äter godis och lyssnar på radio. Lär överleva det här också 😉

Men det var faktiskt inte det som jag skulle skriva om. Igår kväll delade jag rum med en person på sjukhuset. Hen hade kommit in på grund av tryck över bröstet och upplevd snabb hjärtrytm. Undersökningarna hade inte påvisat något fel på hjärtat, men trots det fick hen ytterligare en attack av smärta när vi låg i rummet. När sköterskan hade gett smärtlindring tillfrågades patienten om hen ville ha något lugnande, eftersom de inte hade hittat något fysiskt fel. Då blev hen jättearg och skällde ut sköterskan, eftersom sköterskan skulle ha antytt att hen som patient hade psykiska besvär.

Är det så skämmigt, skuldbetonat och jobbigt att få höra att man möjligen kan tänkas lida av psykisk ohälsa/obalans? Inte hade väl patienten blivit arg om någon hade föreslagit att hen kunde tänkas lida av en fysisk åkomma? Jag vill verkligen prata om det här, vill att det ska vara lika självklart att kunna berätta om depression som om hjärnskakning.

För övrigt är jag ganska stolt över hur lugnt jag har hanterat hela den här sjukhusvistelsen. Kanske var bra att jag var lite omtöcknad när jag kom in, så att jag inte hann tänka på min sjukhus-/läkarskräck? Och så hade jag förstås moraliskt stöd av bästa sort från Emelie ❤