Jag önskar att ingen behövde skämmas över smärtan i själen

Nu är jag hemma från sjukhuset och mår efter omständigheterna helt okej. Lite yrsel, illamående och ont i huvud och mjukdelar får jag räkna med, tyckte doktorn. Nu ligger jag i soffan och äter godis och lyssnar på radio. Lär överleva det här också 😉

Men det var faktiskt inte det som jag skulle skriva om. Igår kväll delade jag rum med en person på sjukhuset. Hen hade kommit in på grund av tryck över bröstet och upplevd snabb hjärtrytm. Undersökningarna hade inte påvisat något fel på hjärtat, men trots det fick hen ytterligare en attack av smärta när vi låg i rummet. När sköterskan hade gett smärtlindring tillfrågades patienten om hen ville ha något lugnande, eftersom de inte hade hittat något fysiskt fel. Då blev hen jättearg och skällde ut sköterskan, eftersom sköterskan skulle ha antytt att hen som patient hade psykiska besvär.

Är det så skämmigt, skuldbetonat och jobbigt att få höra att man möjligen kan tänkas lida av psykisk ohälsa/obalans? Inte hade väl patienten blivit arg om någon hade föreslagit att hen kunde tänkas lida av en fysisk åkomma? Jag vill verkligen prata om det här, vill att det ska vara lika självklart att kunna berätta om depression som om hjärnskakning.

För övrigt är jag ganska stolt över hur lugnt jag har hanterat hela den här sjukhusvistelsen. Kanske var bra att jag var lite omtöcknad när jag kom in, så att jag inte hann tänka på min sjukhus-/läkarskräck? Och så hade jag förstås moraliskt stöd av bästa sort från Emelie ❤

Annonser

Jag kan leva som vem som helst, om jag tar mina mediciner (del 2)

Skammen

En av anledningarna till att jag startade den här bloggen var att jag började lessna på att gå runt och skämmas. Jag har varit otroligt restriktiv med vilka som har fått veta om att jag har/har haft depressioner. När jag nu börjar må bättre så tänker jag att det finns fan ingenting att skämmas för!! Var och varannan har egna erfarenheter av psykisk ohälsa. De kan vara självupplevda, eller genom någon nära och kär.

I januari 2011, när jag tog min första kontakt med sjukvården så var jag inte riktigt säker på om de skulle ta mig på allvar. Jag tänkte att jag borde kunna rycka upp mig, utan deras hjälp. Men de såg mig, rakt igenom så har de flesta av mina kontakter inom vården varit fantastiska. Jag fick medicin och jag fick samtalsstöd. Läkaren frågade mig hur jag såg på sjukskrivning. Jag vägrade. Om jag gick hem från jobbet, då skulle ju andra få veta. Det fick bara inte hända!

Jag medicinerade och ni som har ätit eller äter antidepp vet att de för med sig en hel del biverkningar. För mig var det trötthet. En massiv, förlamande trötthet, som gjorde mig till en zombie. Men jag skulle bara jobba, för ingen fick ju veta! Det var det hemligaste av hemliga. Jag är bra på att låtsas. Jag tror inte att någon, som inte känner mig väldigt väl, kunde märka på mig hur dåligt jag mådde. Jag höll fasaden uppe.

Sommarsemestern hjälpte inte mot tröttheten eller gråtattackerna. Jag åt medicin, men inte rätt sort, än. Terapeuten hade semester. När jag hade jobbat ett par dagar i augusti 2011 bröt jag ihop och insåg att jag aldrig skulle orka jobba heltid. Jag fick en akut läkartid och blev sjukskriven 50%. Fortfarande skämdes jag något så fruktansvärt, jag ville inte att någon av mina arbetskamrater skulle få veta varför. Så jag berättade inte. Det ledde naturligtvis till noll förståelse och jag försökte klämma in alla uppgifter som jag gjort på min heltid på hälften som många timmar. Det blev inte bättre.

Till slut hittade jag en person relaterad till arbetsplatsen som jag kände förtroende för. Med hennes hjälp vågade jag berätta för arbetskamraterna. Det hade då hunnit bli höst. Jag skämdes än. Med terapeuten pratade jag om att jag borde skaffa fler sociala kontakter, fler människor att lita på. Det gick trögt. Först när det började vända, när vi hade hittat rätt medicin och dos, när jag började bli stabil, vågade jag sänka garden lite.

För mig grundar sig skammen i att jag är en ganska sluten person, jag har integritet och jag ogillar att andra vet för mycket om mig. Jag ville inte att någon skulle tycka synd om mig eller se mig som en belastning. Inte heller ville jag bli stämplad som psykfall. Idag, när jag är lite mer öppen och pratar med andra, så märker jag att det finns så många fler som varit i min situation. Jag vill hjälpa till att få bort  det stigma som finns kring psykisk ohälsa. Jag vill att fler ska känna att de inte har något att skämmas för.

Att inte skämmas och att inte ljuga är en liten strid som jag måste utkämpa med mig själv varje dag. För bara någon vecka sedan ljög jag när jag svarade på frågan om jag har några sjukdomar. Jag har ljugit för tandläkaren angående om jag äter några mediciner. Men jag ska vinna den striden, kampen mot skämsdjävulen.