Det här var åren när jag sa ja till allt, utan förbehåll. Det ledde bara till problem som var långt bortom min kontroll.

Jag har ett minne från lågstadiet. Varje fredag hade vi rättstavning. Språket och jag har alltid varit vänner och jag var bra på att stava rätt. Ofta hade jag alla rätt på rättstavningstestet. En gång hade jag ett (1) stavfel. Vår fröken berättade (triumferande, om jag minns rätt?) för hela klassen att Elin hade stavat fel. Jag gick hem och grät i sängen under snedtaket.

Den lilla historien är symptomatisk för hur jag har fungerat i skolan och på jobbet. Jag vill vara bäst. Ha alla rätt, vara snabbast med att göra arbetsuppgifter. Triggas av beröm från läraren eller chefen. Ett misslyckande, i andras ögon ett obetydligt fel, har för mig varit en anledning till ältande och självbestraffning.

Länge levde jag för mitt jobb. I flera års tid var jag övertygad om att min enda positiva egenskap var att jag var bra på att jobba.

Och jag jobbade. Hårt, länge, mycket. Tackade sällan nej till extra timmar. Tyckte att jag var duktig som ”bet ihop”, tog en Alvedon och gick till jobbet, istället för att hålla mig hemma när jag kände mig febrig. Kryddade jobbande med ideella uppdrag. Var duktig. Hade ångest och mådde dåligt när jag var hemma och ledig. Kände mig sedd och omtyckt på jobbet, fick kickar av att höra hur snabb jag var, hur mycket jag hann med, hur pålitlig jag var. Var intill döden lojal med min arbetsplats. Lyssnade inte på de som tyckte att jag borde ta det lugnare.

Och så gick det som det gick. Med hela självbilden byggd runt jobbet, mitt värde i mina egna ögon endast bestämt av mina prestationer. Det blev en Krasch.

Det är nu nästan två år sedan och jag börjar kunna se världen på ett annat sätt. Jag har fortfarande uppskattning från andra som en stark drivkraft, men jag har blivit mycket snällare mot mig själv. Det är okej med lediga dagar. Det är okej att inte orka städa lägenheten och det är okej att vara några minuter sen till jobbet lite nu och då. En annan viktig del i det hela, för att jag ska orka jobba, är att jag har hittat ett jobb utan stresskultur. Tiderna där är regelbundna. Fika- och lunchraster finns inlagda i schemat, det är inte okej att hoppa över dem. Det viktiga på mitt sommarjobb är inte att leverera, utan att vara närvarande. Att vara med omsorgstagarna, att bry sig om dem och att möta dem där de är. Hur jag som person presterar i övrigt är inte så viktigt.

För några år sedan hade jag nog fått stressutslag av det lugna tempot på det här jobbet. Idag passar det mig utmärkt. Det är en av de pusselbitar som är viktig för att jag ska kunna hitta balansen. Privatlivet är annan sådan pusselbit, men det kanske jag berättar med om en annan gång… 🙂

Jag är glad för att jag vågade byta spår, att jag gav mig själv en ny chans. Jag har erfarenheter att lära av och nya möjligheter att ta till vara. Jag tror att det ordnar sig.

 

Annonser

Vi botar symptomen, men sjukdomen finns kvar

Här om dagen skrev Frida Boisen den här krönikan i GT som har fått stort genomslag i sociala medier. Det har startats en Facebook-sida på samma tema och den har i skrivande stund drygt 1300 likes. Sidan uppmanar till att bränna alla behåar för barn.

Jag håller med. Det är sjukt att sexualisera barn. Småtjejer ska inte behöva känna att de måste använda smink och behå för att passa in. Men vad är egentligen hönan respektive ägget i den här historien?

Det är knappast en slump att det är just småtjejer som det handlar om. Motsvarande förväntningar på att killar ska bry sig om sitt utseende finns inte. Våra samhällsnormer gör gällande att kvinnor ska använda behå och smink. Det är inte konstigt att vilja vara vuxen när man är barn. Det är inte ett dugg konstigt att småtjejerna ser upp till äldre kompisar, storasystrar, mammor, lärare eller för den delen bloggare och andra kändisar. Det konstiga är ju att vi inte pratar mer om varför vuxna kvinnor känner att de behöver smink för att duga/vara attraktiva/känna sig bekväma i sig själva. Män klarar ju sig uppenbarligen bra ändå. (Ja, jag generaliserar nu!

Jag köper argumentet att behå används av kvinnor för att ge brösten stöd. Men faktum är ju att många behåar säljs och används för att de ska forma brösten och få dem att se snyggare ut. När ska vi prata om det?

Nu tänker säkert några av er att jag är en rabiat feminist som vill att alla kvinnor ska vara fula. Det är inte alls det som det handlar om. (Trots att jag är feminist och möjligen en aning rabiat också.) Det handlar om att normen säger att kvinnor måste ändra sitt utseende för att duga, att vi inte anses vara bra som vi är. Det handlar om att män inte granskas på samma sätt och det handlar om att ha ett val. Jag använder själv både behå och smink – när jag känner för det. Jag är för att man får göra som man vill, när man vill. Jag är också för analys och för att tänka ett steg till.

Under Frida Boisens artikel på GT:s hemsida syns, i detta nu, en annons för bröstförstoringar. Inte för bröstplastik i syfte att till exempel återställa ett av cancer demolerat bröst, utan för skönhetsingrepp där det fokuseras på kvinnors utseende. När vi dagligen ser sådant, utan att ens reagera, är det då egentligen så konstigt att småflickor vill se annorlunda ut?

#byxoråtmårten

Igår skrev jag om utseende. Lite senare dök hashtagen #byxoråtmårten upp i mitt Twitterflöde. Komikern Mårten Andersson hade nämligen lagt ut en bild på sin Instagram:

Mårtens byxor

 

 

 

 

 

 

 

”SOM vi killar ÄLSKAR detta säckiga mönstrade mode där ni tjejer ser ut som designade sopsäckar.”

Det förmätna i att göra sig till en representant för vad alla ”vi killar” tycker. Det oetiska i att smygfota, för att sedan lägga ut bilden till allmän beskådan, komplett med en kränkande kommentar.

Jag hävdar med bestämdhet att ALLA människor får ha de kläder som de känner sig bekväma/snygga/glada/what ever i. Det gäller förstås även Mårten. Punkt.

Så här ser mina favoritmjukisar ut:

CIMG0989

Så sjukt bekväma ❤

Mod att våga vara bekväma i er själva tillönskas er alla!

Dagens outfit

Nu ska jag beskriva hur jag är klädd idag, som en äkta blåggare:

Oreanga foppatofflor, Stadium Outlet

Mjukisbyxor med hål i grenen, Team Sportia

En röd topp

Glasögon, anno -04 (har inte orkat sätta i linserna idag)

Hår: otvättat

Smink: HAHAHAHAHA

Orkar inte ta någon bild, ni får använda fantasin!

Jag har funderat mycket över utseende och kropp. Lyckligtvis har jag aldrig varit ätstörd, men jag har som så många andra haft en massa kroppskomplex. Till slut bestämde jag mig för att det fick vara nog. Jag orkar inte gå runt och tänka på hur jag ser ut längre. Det är inte viktigt.

De senaste fyra åren har jag ökat i vikt, är kanske 8-10 kilo tyngre nu än jag var då. Jag har gått upp en storlek i kläder. Samtidigt mår jag så otroligt mycket bättre nu, bättre än någonsin förut. Varför ska jag sluta äta god mat och annat som jag älskar bara för att gå ner de där kilona igen? Jag ser ingen anledning till det.

En annan sak, jag har aldrig tränat på gym. Aldrig någonsin, i hela livet. Jag blir illa berörd över att smalhetsen verkar ha gått över i träningshets. Det blir en dubbelbestraffning som främst drabbar kvinnor: Först vara smal, sedan vältränad. Bygga muskler, men lagom för att inte se kraftig ut. Sluta äta för att bli smal, sedan orka träna varje dag i veckan, det går ju inte ihop!

Människor som hela tiden unnar sig mat och godis. Ni behöver inte unna er, bara ät! Trettonåringar som bloggar och skriver att de måste ut och springa efter att ha ätit pizza. Bränna kalorier. Jag har också hållit på så där förut. Men nu är det slut med det. Hur det känns på insidan är så mycket viktigare än hur det ser ut på utsidan.

Jag säger inte att det är dåligt att träna. Att träna/idrotta/vara fysiskt aktiv kan ju vara det roligaste som finns, när drivkraften är glädje! Jag älskar att rida, jag älskar att gå i skogen med hunden, jag älskar att sparka boll med grannungarna. Nästan lika mycket som jag älskar god mat och efterrätter…  Att träna med ångest är däremot destruktivt. Jag har slutat med det. Jag har också slutat med att säga nedsättande saker om min egen kropp, sånt som att jag ”borde gå ner några kilo”. Jag har gjort det av lojalitet med mig själv och med respekt för de som  jag har runt omkring mig. Det är ibland svårt och det kräver eftertanke. Det är SÅ värt det.