It’s my party (and I cry if I want to)

Det fina med att ha en blogg är ju att jag kan skriva om precis vad jag vill. Går jag och tänker på något så kan jag skriva om det och sedan får den som vill läsa.

Jag är till min natur analytisk. Jag gillar att vända och vrida på saker. Igår fick jag en del kommentarer om att jag tänker för mycket. Jag vill faktiskt protestera! Jag som brukar hävda att alla har rätt till sina känslor kan väl också få ha rätt till mina tankar? I gårdagens inlägg försökte jag beskriva en struktur, genom ett exempel ur det verkliga livet. Jag hade inte valt det exemplet om det hade gjort mig olycklig.

Ni vet det här med att försöka hitta individuella lösningar på strukturella problem? Typ som när någon säger ”men vaddå Sverige är ju visst jämställt! Jag och min partner delar alltid på disken!”. Då är man så inne i sin egen värld att det inte går att se utanför den. Som om de samhällsproblem som ett ojämställt land har kan lösas av att ett par delar på hushållsarbetet. Det är inte fel att börja gräva där man står, men ska man komma någon vart så tycker jag att man samtidigt behöver blicka utåt.

Genom att analysera min egen situation och mina egna privilegier så kan jag också förstå omvärlden, upptäcka vilka strukturer som får mig och andra att tänka på ett visst sätt. Det vill jag ha bloggen till, take it or leave it!

Annonser

Varje dag en liten strid

Hoho, här har det ekat tomt några dagar. Nu är jag tillbaka med nya tag!

Idag tänker jag på utseende. Jag har tidigare skrivit att jag har släppt utseende- och viktångesten. Därmed inte sagt att det är enkelt. Varje gång som jag ser mig i spegeln får jag påminna mig själv. Det är så mycket lättare att tänka nedsättande tankar om kroppen, än positiva. Jag behöver inte älska mig själv. Jag måste bara bestämma mig för att acceptera och att inte förakta mig, min kropp och mitt utseende. Jag har ägnat så mycket tid åt självhat, tyckt att jag var så ful. Det är ju inte sant. Det var bara jag som köpte strukturen som samhället runt omkring mig erbjöd.

Vem har bestämt hur en snygg kropp ser ut? En lagom stor kropp? Vilka är det som tjänar pengar på olika dieter, bantningsprodukter, tveksamma träningsmetoder som mer går ut på att bryta ner än bygga upp kroppen? Jag har mer och mer börjat inse att min kroppsångest inte kom inifrån, det var yttre påverkan som fick mig på vikthetsspåret. Tidigare, när jag vägde tio kg mindre än idag och drog en storlek mindre i kläder, då var jag mindre nöjd med mig själv än jag är idag. Trots att jag då var närmare smalidealet än idag. Jag hade bara inte insett att det var ett samhällsproblem som fick mig att känna så, jag trodde att det var mig som det var fel på. Jag känner att jag behöver skriva om det här många gånger, för om jag bara kan få en enda person att känna sig lite mer nöjd med sig själv, då har jag vunnit en av de små, men viktiga striderna.

Att acceptera sig själv handlar för mig också om att acceptera andra. Att tänka att alla andra, liksom jag, har rätt att klä sig hur de vill. Äta vad de vill. Sminka sig, färga håret, tatuera sig, raka benen, om de vill. Strunta i det om de inte vill. Använda kläder och accessoarer som bryter mot den gällande könsnormen, eller som följer den. Precis som kampen framför spegeln så kämpar jag med min syn på andra. Ifrågasätter hjärnan när den kategoriserar fin/ful, tjock/smal, avvikande och så vidare. Vill få den att tänka Intressant! Spännande! om människor som jag möter.

I våras träffade jag en tjej med blont hår, mycket smink, dyra kläder. Hjärnan tänkte: ”En sån tjej! En osmart blondin, som lägger för mycket pengar på sitt utseende, en som är olik dig. DISSA!” Men så lärde jag känna henne. Hjärnan tänkte om. Hon är smart, känslig, empatisk. En fin människa. Jag vill utgå från det, att alla människor har något att lära mig. Oavsett hur de ser ut. Det är min dagliga strid, att vinna över de inlärda kategorierna och förutfattade meningarna.