Den som söker ska (kanske) finna

Det här inlägget skrivs i rummet som jag sov i när jag växte upp, i sängen under snedtaket. Jag är på en snabbvisit i Kalmar eftersom jag ska jobba här imorgon.

Båda mina föräldrar är akademiker och jag själv har alltid varit mer av en teoretiker än en praktiker. I gymnasiet läste jag samhällsvetenskapligt program, det var liksom inte så mycket att fundera på där. Det var den linje som passade mig bäst. Efter gymnasiet var jag osäker på vad jag skulle göra. Jag sommarjobbade på ridläger, jobbade lite på ridskolan och så testade jag att läsa språk vid universitetet. Kände att de högre studierna inte var min grej, just då. Bestämde mig för att plugga vidare till ridlärare, gjorde praktik på ridskolan och sökte sedan in till ridinstruktörskursen, vid Hästsportens Folkhögskola på Strömsholm. Kom in och kämpade hårt hela året med att rida tillräckligt bra och att passa in i miljön. Man skulle kunna säga att jag valde den svåra vägen där, det är inte lätt att använda kroppen mer än hjärnan, när man är van att göra tvärtom.

När jag var klar på Strömsholm och kom ut i verkligheten märkte jag att jag ändå klarade av yrket rätt bra. Att det fanns plats även för en sådan som jag, trots att jag fortfarande kunde känna mig som en främmande fågel ibland. Saknade till en början att läsa skönlitteratur, diskutera politik och samhällsutveckling, sådant som var självklart när jag gick på gymnasiet. Lyckades efter hand hitta personer med liknande intressen, fast oftast inte inom min yrkeskår. Började hitta balansen mellan mina olika intressen. Jag blev mer och mer hemtam i den här världen, som LO-ansluten med ett arbetaryrke. Jag tänkte på det då och då, att jag med min bakgrund mer sannolikt borde ha valt ett annat jobb. (Just detta, att jag kan välja och vraka. Så priviligerad jag är!)

Efter fem år som ridlärare bad jag om studieledigt och sökte in till universitetet. Det var inte utan att jag hade ett visst bildningskomplex. Skulle jag vara äldst i klassen? Den enda utan tidigare akademiska erfarenheter? Så småningom har jag kommit att slappna av, insett att jag inte har något att ha komplex över. Att jag är minst lika bra som vem som helst, att det har gått snabbt för mig att komma in i rutiner, språk och förståelse. Att det för mig var svårare och mindre självklart att plugga på folkhögskola för att bli ridlärare, än att läsa vid universitetet.

Idag när jag var på föreläsning kom begreppet ”anställningsbarhet” upp. Att vi förväntas vara flexibla när vi ska ut i arbetslivet. Att världen är föränderlig och att vi som arbetstagare måste vara beredda på det, för att vara just anställningsbara. Då tänker jag: de andra då? De som faktiskt inte klarar av att vara flexibla, de som behöver trygghet och rutiner för att fungera. Som mycket väl kan göra ett fullgott jobb, men som behöver rätt förutsättningar för att kunna göra det. Det finns så många trasiga människor som kanske inte skulle bli hela, men åtminstone lite mindre trasiga, om vi bara gav dem chansen.

Jag har det väl förspänt. Jag kan utmana mig själv och testa något som är på gränsen till för svårt, ändå hitta ett jobb som jag gör bra och sedan, när jag känner för det, byta inriktning. Det är inte alla som har den lyxen. Hur kan vi hitta jobb, som inte är en arbetsmarknadspolitisk åtgärd, utan just jobb, för de som kan arbeta, men inte på anställningsbarhets-villkoret? Det borde ju vara så att arbetsmarknaden är till för människorna och inte tvärtom? Jag vill att människor ska vara viktigare än pengar. När blir de det?

Vissa ges möjlighet att finna sin plats i yrkeslivet. För andra verkar det knappt finnas några platser att hitta. Hur kan det komma sig?

Annonser

Re:union

Läsåret 06/07 tillbringade jag på Strömsholm, en av ridsportens riksanläggningar. Jag gick dåvarande ridinstruktörskursen, RIK. Det var ett år med mycket blod, svett och tårar, men den historien spar jag till en annan gång. I helgen är det nämligen dags för återträff med några ur den bästa klass som jag någonsin har haft förmånen att få gå i.

Vi är tio tjejer i blandade åldrar som under det där Strömsholmsåret kom otroligt nära varandra. Jag var en ganska osäker 21-åring när jag kom dit, osäker på mig som person och osäker på min förmåga. Tack vare stöttning och pepp från klasskompisarna överlevde jag skolåret, jag hade till och med riktigt kul emellanåt… 🙂

Om jag ska spekulera i vilka faktorer som gjorde just vår klass så sammanhållen, så tror jag att mycket går att finna i respekten för varandra. Vi var alla i samma situation, mer eller mindre. Alla ville prestera, alla upplevde frustrationen när det inte gick som vi hade tänkt oss i ridningen. Vi hade humor och vi stöttade varandra i den utsatthet som den här sortens utbildning på sätt och vis skapar, istället för att konkurrera.

Så här i efterhand är det lätt att bara minnas det som var bra. Självklart var vi osams ibland, också. Men att vi ändå väljer att återträffas så här sex år senare måste ju ändå vara ett bevis på att det inte bara är jag som upplever att jag fick riktiga vänner det där året? Utbildningen i sig och ridlärardiplomet som jag är fantastiskt stolt över är riktigt bra utfall av ett år på Strömsholm. Men när jag tänker tillbaka så är det ändå relationerna och vännerna som jag fick som är det viktigaste. I ett hårt klimat med avundsjuka och konkurrens i klassen hade jag och min känslighet aldrig orkat. Jag är så glad över att jag kom in precis rätt år!

Annelie, Cissi, Linnéa, Jenny, Kristina, Kim, Sussie, Maria och Johannah, jag är så glad för att ni finns och för att jag har fått lära känna er ❤