Hästar som jag har haft: Rickard

Rickard

Rich Forever
f. 2005
e. Richfield – Forever

Fine Rickard ägs av min kompis Helena och jag har haft honom på foder i drygt två år. Nu ska han snart flytta hem till sin matte och bli nollåtta, det känns lite sorgligt. Jag kommer att sakna honom, han är en väldigt trevlig häst som är rolig att rida. Jag är så glad över att Helena har låtit mig ha honom de här åren! Nu passade det ju ganska fint att jag fick möjlighet att köpa Carla i samband med att Rickard flyttar, så slipper jag bli hästlös.

Första året delade jag Rickard med kompisen Charlotta. Under det senaste året har jag dels varit ensam om honom, dels delat honom först med Karin och sedan med Alex. Det är skönt att ha någon som hjälper till, så att man slipper vara ensam med allt jobb och alla kostnader.

Rickard är framför allt dressyrriden och jag har inte hoppat honom så mycket. Däremot har det blivit en hel del uteritter, dressyrträning och några tävlingar. Han är stor, över 170 cm i mankhöjd. Trots det känns han inte stor eller tung att rida, utan är rörlig och mjuk. Han är otroligt snäll, men säger ifrån om jag inte är tillräckligt balanserad eller om jag är otydlig i hjälpgivningen. Det är ju bra, det gör ju att jag blir bättre på att rida.

Rickard är ranglåg och har tyvärr fått utstå en hel del hårda tag från de andra hästarna i hagen, bara för att han är så snäll. En annan egenhet som han har är att han är otroligt rädd för kor – och för islandshästar. Detta trots att han är en riktig lantis som knappt hade varit i ett ridhus innan han flyttade till mig. Turligt nog träffar vi inte på kor allt för ofta 😉

Här är en träningsfilm från förra vintern:

Fine Rickard, jag kommer verkligen att sakna dig! ❤

Rickard2 556876_10151155761904027_130525743_n 316416_10150420200244027_4474696_n

Hästar som jag har haft: Promise Me

När jag hade bott ett tag i Växjö blev jag sugen på att ha en egen häst igen. Jag gav mig ut på Hästnet och hittade ett sto i Hästveda utanför Hässleholm.

Promise

Promise Me PWR
f. 2002
e. Prestige VDL – Madrigal – Jovial – Gaspari

Promise har också en avkomma efter Camaro M, född -06. Catch Me H, eller Knatten som han kallas, kan du följa på Tittis blogg.

Promise är en jättefin häst, som rör sig trevligt och hoppar bra. Hon har gångartsdiplom från treårstestet och hon passade mig bra i storlek. Tyvärr så var hon lite för skarp i temperamentet för att hon och jag skulle passa optimalt ihop. Efter mycket velande fram och tillbaka så bestämde jag mig för att sälja henne. När jag sålde henne hade jag haft henne i två år och det var skönt att komma fram till ett beslut. Även om jag tyckte otroligt mycket om henne, så var hon och jag inte en bra kombination.

Tanken när jag köpte henne var att kunna tävla lite i både hoppning och dressyr och så hade jag en dröm om att längre fram ta ett föl på henne. Det blev lite hopptävlande, med blandade resultat. Jag var som sagt lite för mjuk för henne och lyckades inte helt vinna över henne på min sida. Därför blev det inte alltid hopp, utan ibland stopp. Promise har alltså alla förutsättningar, men vi matchade inte riktigt varandra. Synd, för det är en härlig häst!

Här är filmen som vi gjorde när jag skulle sälja henne. Det är duktiga Mette som rider 🙂

4275_96382939026_7439169_n

Bilderna är från 2009 och filmen är från 2010.

Hästar som jag har haft: Gibson

Gibson

Gibson
f. 1997 d. 2006
e. Guinness – Hertigen

Det här inlägget blir det svåraste att skriva, nu när jag berättar om hästar som jag har haft. Jag fick tårar i ögonen redan när jag letade rätt på bilderna av honom. Gibson var en otroligt speciell häst, jag tror bara att man får en sådan häst i livet. Jag saknar honom fortfarande. Jag önskar att jag hade träffat honom senare i livet, att jag hade vetat vad jag vet idag när jag hade honom.

Gibson kom in i våra liv efter det att vi hade sålt K. En sommardag 2003 åkte jag och mamma på hästletarturné och hamnade i Östergötland. Där hittade vi den då sexårige valacken Gibson. Han rörde sig otroligt trevligt (åh vad jag önskar att jag hade haft film att visa på honom!) och han var snäll och lätthanterlig. Vi hade filmkameran med oss, filmade och visade filmen för vår tränare. Hon tyckte att han var fin och det blev köp.

Jag var ute efter en dressyrhäst att träna och tävla med. Gibson hade stora gångarter, vilket gjorde honom ganska svårriden, det var svårt för oss att hitta vår gemensamma balans. Trots att det här var min egna häst nummer två var jag fortfarande orutinerad och min självkänsla var låg. Gibson väckte uppseende, mörkbrun och vacker med mycket gång. Jag fick prestationsångest. Samtidigt var han världens keligaste och gosigaste och kunde ”pilla” med mulen i mitt hår hur länge som helst.

Tillsammans gjorde vi ett antal tävlingsstarter i LB och LA. Tyvärr var det inte helt enkelt, jag hade behövt mer rutin på att tävla och framför allt hade jag behövt hjälp med den mentala biten, för där var jag inte stadig. Jag tog alla motgångar personligt och mådde jättedåligt av att inte prestera. När jag gick ridledarkursen 2005 var Gibson en av mina två kurshästar, det var han och ridskolehästen Titiyo som fick följa med.

Gibson köptes som dressyrhäst, men han hoppade också snällt. Han hade behövt lite hjälp med att utveckla sin teknik, men han löshoppade ändå upp till 140 cm. Det minns jag som en bra prestation.

Tyvärr drabbades min fine häst av ett antal skador, så som hältor och sårskador. Om jag idag hade haft de hållbarhetsproblemen med en häst hade jag ändrat träningsupplägget. Jag hade lagt in mycket mer vila för en så pass ung häst och jag hade definitivt inte sprutat några leder utan att ha gett honom vila och chans att läka själv först. Diagnosen som till slut ledde till att min fine, vackre häst fick galoppera vidare kan beskrivas som SIS = Skit I Sadeln. Jag hade helt enkelt för dålig kunskap om ridning, hästutbildning och hästars hållbarhet för att kunna hålla en så fin häst frisk. Det gör ont i mig när jag tänker på det. Att en så fin och härlig individ offrades för att jag saknade omdöme och kompetens.

Han fick en sista sommar på Alvaret på Öland innan han fick somna in. Världens vackraste:

1931_57168379026_8766_n 1931_57168369026_8525_n1931_57168364026_8274_n

 

Lite kuriosa: Gibsons helbror är den godkände hingsten Gigolo 965

Jag vet att det inte är till någon nytta att känna skuld över hur det slutade för fine Gibson. Ändå gör jag det fortfarande och min enda tröst är att jag i alla fall har blivit bra mycket klokare sedan dess. Finaste Gibson, tack för att jag fick lära känna dig!

Hästar som jag har haft: K

Visste ni att Carla är min fjärde egna häst? Jag tänkte att jag ska skriva lite om hästarna som jag har ägt, och så blir det kanske några ”bonusinlägg” om andra hästar som jag har ridit. Om älskade ponnyn Flanör har jag redan skrivit här.

När jag var 16 och hade vuxit ur min ponny bestämde sig min mamma och jag för att skaffa en häst tillsammans. Vår tränare följde med till Skåne och en välkänd hästhandlare. Där hittade vi en holländsk valack, född 1992 efter Boreas – Oldenburg. Han hade fulla papper och det visade sig att det fanns en hel del angloarab i stammen, bland annat den välkände Inschallah x. I hans pass var endast första bokstaven i namnet inskrivet: K. Därför fick han heta just K, med engelskt uttal: ”Kej”. (Eller lille K:t som en stallkompis kallade honom…)

K var tänkt som en allroundhäst att rida både hoppning och dressyr på. Det gjorde jag också till en början. Dessvärre blev han allt mer busig när han blev starkare och fick bättre kondition. Jag, som alltid har varit försiktig av mig, vågade inte hoppa honom mer. Mamma gjorde det en del, medan jag koncentrerade mig på dressyren. Vi testade att tävla dressyr tillsammans och red bland annat i klubbens division 3-lag. Tyvärr tyckte K att det var ganska otäckt att vara ensam på dressyrbanan. Han var flockbunden och jag var oerfaren, vilket resulterade i en allt mer spänd och tittig häst.

Samtidigt hoppade han trevligt, men blev allt mer grinig i stallet. Vi beslutade oss för att sälja honom. Han fick bli skolhäst på ett naturbruksgymnasium som gillade honom jättemycket, han var en finfin skolhäst. Dessvärre ådrog han sig en skada på sommarbetet, som inte ville läka. Därför fick han galoppera vidare. Än idag talar naturbruksgymnasiets personal varmt om honom, vilket är kul!

En mindre trevlig egenhet som K hade var att han ett flertal gånger lade sig fast i boxen. Han hade antagligen inte gått på sommarbete i Holland där han kom ifrån och han var otroligt känslig för insekter. Vi släppte honom på bete den första sommaren som vi hade honom, men fick hämta hem honom redan efter knappa två veckor. Han var så påverkad av insekterna att han inte tog sig tid att äta, utan rasade i vikt. K var en fin förstahäst, som tålmodigt accepterade många av mina nybörjarmisstag.

Bilderna är från 01/02

SCAN0011 SCAN0010 SCAN0009

Business

Alla hästbloggare med lite självaktning verkar ha en egen kollektion, eller något spännande ”hemligt projekt” på gång för det mest. Jag har ju också eget företag, men jag känner inte riktigt igen mig när de skriver om sin ”business”. Det är väl så, det är lätt att bara framhålla det som är roligt och lyckat. Jag tycker att det är jättekul med min lilla firma, men det är ju inte så glamoröst direkt. Inga ”modellplåtningar” för mig 😉

Jag håller ju träningar, vikarierar på ridskola och håller föreläsningar i företaget. I höst har det varit mest av de två första. Det är roligt tycker jag, både med privatlektioner, träningar och att vara på ridskola. Då får man träffa elever och hästar på varierande nivå och vara ute i verkligheten. Samtidigt så påminns jag om ridläraryrkets baksidor och är ganska nöjd med att delvis ha bytt spår. Förra veckan höll jag en kall hoppträning utomhus i en blöt paddock. Det var kul, men skönt att det bara var en lektion inte fem… Härom veckan var det en ponny på en ridskola som hade kolik och jag kände genast stresspåslaget som man (jag?) får när det är jag som har ansvaret. Nu var ju inte jag yttersta ansvarig och det kändes faktiskt rätt så skönt.

Något som man lätt glömmer när det gäller företagande är administrationen. Idag har jag bokfört och fakturerat på förmiddagen. Eftersom mitt företag är ganska litet så har jag inte så många verifikationer, så det går ganska fort. Ändå är det ju något som ska göras och lika kul som att undervisa är det då rakt inte!

Tjänar man några pengar då? Nja, än så länge har det inte blivit så mycket för mig, men så är ju också mitt företag en sidoverksamhet bredvid mina studier. Jag har i alla fall kunnat ta tillbaka de pengar som jag satte in som ett startkapital i början, så det är skönt. Jag har några marknadsföringsidéer, så vem vet, det kanske kommer fler uppdrag framöver? 🙂

Together again

Vet ni hur glad jag är över min lilla häst? ❤ Idag har jag pysslat och ryktat, provat benskydd och pussat henne. Fina Carla stod på uppställningsplatsen och fine Prins satt bredvid. Vår lilla flock. Världens bästa familj.

Munsboro Carla kom till Sverige från Irland i början av 2010. Hon köptes in som ridskolehäst till Theleborgs Ryttarsällskap, min tidigare arbetsplats. På ridskolan hade vi personalridning en gång i veckan och det var under de ridpassen som jag red Carla första gångerna. Jag blev mer och mer förtjust i henne och deltog också i några träningar med henne, både i dressyr och hoppning. Jag har också startat henne i hoppning två gånger på lokal tävling och i dressyr en gång på klubbtävling. En av ridskoleeleverna har tävlat henne lokalt i dressyr, så lite tävlingserfarenhet har hon.

Jag har hela tiden sagt att om Carla någon gång skulle bli till salu så skulle jag vilja köpa henne. Nu föll det sig så att hon blev till salu och jag är så glad över att jag fick chansen att köpa henne!

Till en början kommer jag att ta det väldigt lugnt med Carla. Hon ska få gott om tid att acklimatisera sig i sitt nya stall, lära känna sina nya hästkompisar och vi ska ha mycket mys och pyssel. På längre sikt är mitt mål att träna och tävla med henne, tävlingsmässigt är det framför allt hoppning som jag tänker mig. Självklart ska vi träna både dressyr och hoppning. Utöver det blir det uteritter och så skulle jag vilja lära mig att tömköra.

Carla är en otroligt snäll och okomplicerad häst med stort hjärta. Det är det som fick mig att fastna för henne, att hon alltid bjuder till och gör sitt bästa. Dessutom har hon stor kapacitet i hoppningen. Hon passar mig perfekt, lagom stor, snäll och rolig att rida. Jag tror att jag har en härlig tid framför mig 🙂

Carla
Foto: Hanna Petersson

Hästägare Elin Gunnarsson

Idag har varit en lång och spännande dag. Jag är helt slut och jättejätteglad!

JAG HAR KÖPT EN HÄST!!! 😀

Jag har velat skriva ut det här länge, men varit rädd för att jinxa allt genom att berätta. Det är fina lilla Carla som har jobbat som ridskolehäst på mitt tidigare jobb, som nu står i en box i samma stall som jag har Rickard i. Rickard kommer att åka hem till sin ägare Helena i november.

Carla är sju år och jag red henne en hel del när jag jobbade på ridskolan. Jag har hela tiden sagt att om hon någonsin blir till salu så skulle jag vilja köpa henne. Det är lite som en saga… 🙂 Fina lilla tjejen ❤

Jag är alldeles för trött för att skriva något vettigt, så ni får en liten film från en tävling förra hösten så länge:

Idrottsföräldrar

Alla som är eller har varit idrottsledare för barn och ungdomar har träffat dem. Idrottsföräldrarna. Å ena sidan känner jag en enorm respekt för dessa föräldrar, som ger oss ledare förtroendet att ta hand om det käraste som de har – deras barn. Å andra sidan kan det vara just föräldrarna som gör att jag ibland känner mig en aning uppgiven, att det inte är lika roligt att vara ledare som det annars hade varit.

När jag jobbade på ridskolan brukade vi ha ett personal-/ridlärarnummer på Luciashowen. Ett år gjorde vi parodi på en ridlektion. Jag spelade mamma till Karin och lade mig i ridlärarens instruktioner, pratade högt i mobilen, klagade på hästen och hade alltid rätt. Det blev många skratt på läktaren och många reaktioner efteråt. Föräldrar till mina ridelever kom fram och frågade lite försiktigt om de var lika hemska som ”Karins mamma”? Många fick sig nog en tankeställare där.

Ridning är ju jämförelsevis en dyr sport och jag förstår att man som förälder vill få ut så mycket som möjligt av varje ridlektion. Det är när föräldrarna lägger sig i lektionen och på så vis hindrar mig i min pedagogiska gärning som det uppstår problem. Små barn som börjar rida har en begränsad koncentrationsförmåga. Det är omöjligt för dem att lyssna på mig som ridlärare och på föräldrarna på läktaren samtidigt. Dessutom är det så att både barn och vuxna bara har möjlighet att träna på en sak i taget. Om lektionens mål är att träna på ridvägar så kanske jag inte ger så många instruktioner om sitsen, just den lektionen. Då är det viktigt att föräldrarna försöker slappna av i det och litar på mig som pedagog.

Ofta skulle jag vilja ha mer tid för föräldrarna, mer tid att förklara varför upplägget ser ut på ett visst sätt och hur de ska kanalisera sitt engagemang för att det ska bli så bra som möjligt för deras barn. Problemet är förstås tid och pengar där, det är ju personaltid som är det dyraste på ridskolan. Att förlänga lektionen för att prata med föräldrarna är inget alternativ, då blir det dyrare. Den tid som man har tillsammans med gruppen vill man ju lägga på rideleverna.

I många idrotter är det ju föräldrarna som är tränarna, ridsporten skiljer ut sig eftersom vi oftast använder oss av anställd, utbildad personal. Kanske är det det som gör att föräldrarna på läktaren i ridhuset har så svårt att låta bli att lägga sig i, att de är vana vid att få ta stort ansvar för sina barns idrottande?

Jag försöker att tänka på idrottsföräldrar som en tillgång, som en resurs. Att de är engagerade är ju absolut en fördel, om vi jämför med motsatsen. I andra idrotter är det en självklarhet att föräldrarna står i kiosken när det är match. I ridsporten är vi inte lika hårda med att kräva den typen av insats, kanske för att vår idrott ändå är så pass kostnadskrävande? För att få en ännu bättre och starkare ridsport skulle vi kanske istället lägga den tiden på att utveckla samarbetet mellan ridlärare och ridskoleföräldrar? Det hade åtminstone jag velat göra.id

Bästa sällskapet

Idag har jag umgåtts med de som jag gillar mest hela dagen – mina djur! På förmiddagen var det hundkunskaps-kurs på Tex & Terry för mig och Prins. Vi fick vara med på en valpkurs/steg 1 och hjälpa till där det behövdes, plus analysera de hundar som var med utifrån rastyp och egenskaper. Superintressant! När valparna hade gått hem blev det egen träning av inkallning med mera. För utom ett litet missöde när P tog sig en avstickare till skogen (hm…) så gick det jättebra idag!

På eftermiddagen blev det en härlig ridtur på fine Rickard the Horse tillsammans med två stallkompisar. R är ganska rund om magen tack vare fri tillgång på hösilage i hagen just nu, men han känns otroligt fin i ridningen, pigg och fräsch. Mycket frisk luft idag alltså, skönt. Det gäller att tanka solljus och hålla serotoninnivåerna uppe så länge det går.

Tidigare så har ju jag skrivit en del om mina tankar på eventuella framtida barn. Många som har fått barn säger att de inte var beredda på oron som följer med, men jag tänker att djurägande borde vara en bra förberedelse för det? Min värsta skräck i livet är att Prins ska dö eller bli allvarligt skadad, jag nojar över det varje dag. Självklart förstår jag att man inte kan jämföra djur med människobarn, men det måste väl ändå vara en liknande känsla? Jag älskar Prins så mycket, det är få människor som kommer före honom på priolistan. Han är den som jag verkligen inte kan leva utan. Det låter säkert helt sjukt för den som inte har djur, men det är en alldeles äkta känsla.

IMG_2671 IMG_2679