Det är bra att få bevis för vad ”alla” vet

Man kan tänka att det är en självklarhet att en arbetsmiljö med brister ökar risken för att de som arbetar i den blir sjuka. Ändå är det viktigt att sådana påståenden kan verifieras med hjälp av forskning. I kursen i personalekonomi som jag just nu läser har vi fått räkna på vad det kostar för en arbetsgivare att ha många korttidssjukskrivningar på arbetsplatsen. Det blir en hög summa om man räknar ihop alla kostnader. Då är det ändå bara det ekonomiska som man har räknat på, vad kostar det inte för den enskilde? För att kunna motivera för chefer och ledningsgrupper varför de ska satsa på personalutveckling och arbetsmiljö är det bra att det finns forskning och siffror att använda som bevis. Efter att ha läst in mig på området är det helt galet att tänka sig att det finns arbetsplatser som inte jobbar med friskvård, arbetsmiljö och personalvård. Det är ju ändå inte helt ovanligt.

För mig handlar det om att hitta långsiktighet istället för kortsiktiga lösningar. Jag är övertygad om att ett gott arbetsklimat på längre sikt är bra både för personalen och för organisationens ekonomi.

Arbetsmiljöns betydelse för symtom på depression och utmattningssyndrom

Slutsatser

SBU har gått igenom forskningsläget för samband mellan en lång rad faktorer i arbetsmiljön och depressionssymtom, respektive symtom på utmattningssyndrom. Det visar sig att forskningen främst varit inriktad på betydelsen av organisatoriska och psykosociala faktorer. Det finns vetenskapligt underlag för att följande gäller på gruppnivå:

  • Personer som upplever en arbetssituation med små möjligheter att påverka, i kombination med alltför höga krav, utvecklar mer depressionssymtom.
  • Personer som upplever bristande medmänskligt stöd i arbetsmiljön utvecklar mer symtom på depression och utmattningssyndrom än andra. De som upplever mobbning eller konflikter i sitt arbete utvecklar mer depressionssymtom än andra, men det går inte att avgöra om det finns något motsvarande samband för symtom på utmattningssyndrom.
  • Personer som upplever att de har pressande arbete eller en arbetssituation där belöningen upplevs som liten i förhållande till ansträngningen utvecklar mer symtom på depression och utmattningssyndrom än andra. Detta gäller även för dem som upplever osäkerhet i anställningen, t ex en oro för att arbetsplatsen ska läggas ner.
  • I vissa arbetsmiljöer har människor mindre besvär. Personer som upplever goda möjligheter till kontroll i det egna arbetet och de som upplever att de behandlas rättvist utvecklar mindre symtom på depression och utmattningssyndrom än andra.
  • Kvinnor och män med likartade arbetsvillkor utvecklar i lika hög grad depressionssymtom respektive symtom på utmattningssyndrom.
  • Kunskapssammanställningen visar att vi idag vet mycket om samband mellan arbetsmiljö och symtom på depression respektive utmattningssyndrom. Framtidens forskning bör framför allt inriktas mot interventionsstudier, dvs studier som följer långtidseffekter på denna typ av ohälsa efter vetenskapligt underbyggda arbetsmiljöinsatser.

Källa/läs mer

Annonser

Lite mer om chefskap

Läste ni mitt inlägg igår? Det gjorde i alla fall en medarbetare på Tidningen Chef, och svarade i kommentarsfältet! Han tycker att jag drar på för stora växlar, men jag tänker att eftersom han tog sig tid att svara, så kan jag ju inte ha varit helt ute och cyklat…?

Några av de konton med arbetsmiljöinriktning som jag följer på Twitter har den här veckan diskuterat om man borde lägga extra fokus på just chefers arbetsmiljö. Det tycker jag låter som en riktigt bra idé! I tidningen Chefs undersökning var det ju just coachning och stöttning som (de kvinnliga) cheferna efterlyste. Det är en viktig del av den psykosociala arbetsmiljön, att känna att man har uppbackning.

Jag har har testat att vara chef, vikarierande verksamhetschef på ridskolan där jag jobbade. Tyvärr är mina erfarenheter från den tiden inte de bästa. Framför allt saknade jag den där stöttningen som jag som ny på posten hade behövt. Jag har en person som är min vän, rådgivare och mentor och det var skönt att hennes stöd. Tyvärr fanns inte hon på arbetsplatsen och jag hade med facit i hand behövt mer stöd från både ledning och medarbetare.

Jag tycker egentligen inte att det är speciellt förvånande att kvinnor generellt sett inte vill bli chefer. Vi har uppfostrats till att ta ansvar för våra egna och andras känslor. Enligt den rådande norm, som inte är så enkel att bryta mot, ska vi vara inkännande, vara till lags och omhändertagande. Det är inte så jädra lätt att gå in som chef då, att fatta svåra beslut som påverkar medarbetarna, kanske få dem emot sig och hantera deras känslor av besvikelse och ilska. Att på en gång vara så där inkännande, som vi som kvinnor förväntas vara, och sedan borsta av oss obehaget, släppa jobbet och gå hem. Det handlar återigen om strukturer och könsmaktsordning.

I artikeln som jag läste handlar det ju en del om privatliv och arbetsliv, man ville undersöka om förmåner som påverkar privatlivet (matkasse, barnpassning o.s.v.) påverkar viljan att bli chef. Visst är det fortfarande så att det i många fall är kvinnan (i det traditionella heteroförhållandet… <- OBS!) som tar det största ansvaret för hemmet och barnen. Men jag tror ändå mer på att förändra samhället, förbättra arbetsmiljön för ALLA, göra arbetsbelastningen rimlig och jämna ut skillnaderna mellan de som har jobb och de som inte har. Att kvinnor i karriären har svårt att hinna med familjelivet skulle kanske kunna avhjälpas om vi såg till att fördela mängden arbete jämnt (jämnare?) på alla medborgare i arbetsför ålder. Att genom en sorts arbetsmarknadspolitik se till att de som idag jobbar för mycket får jobba lite mindre – och tvärtom.

Om, jag säger om jag i framtiden skulle ta ett chefsjobb skulle det krävas en riktigt bra arbetsmiljö. Bra miljö på jobbet och möjlighet att vara ledig på ledig tid, alltså att inte bli uppringd ständigt och jämt på ledig tid. För mig är det också viktigt med relationer, ty jag är kvinna (skojar…). Alltså, om jag ska bli chef krävs det bra stöttning, av medarbetare och av ledning. Förresten så tycker jag att det är minst lika viktigt att vara en bra medarbetare som att vara en bra chef/ledare. Men det är en annan historia.

Dålig arbetsmiljö kan göra oss sjuka

Här är en ganska lång artikel som jag verkligen rekommenderar er att läsa.

Den handlar om att den psykosociala miljön på arbetsplatsen kan leda till sjukdom och långa sjukskrivningar. Extra utsatta är de som biter ihop och inte säger ifrån, eftersom de känner obehag inför konflikter (hej!).

Forskaren i artikeln beskriver hur en engagerad ledning och en stabil organisation som inte tillämpar oändliga förändringsprojekt är den medicinen mot arbetsmiljöproblem. Han beskriver också hur hur viktigt det är med empati (mer vatten på min kvarn!) och lägger också fram något som var nytt för mig: att empatin på arbetsplatsen kan stärkas genom gemensamma kulturupplevelser. Det tycker jag låter jätteintressant. Kultur behöver ju inte vara att gå på opera ihop, utan kanske att lyssna på musik tillsammans, se en (spel)film eller att titta på målningar. Att sedan reflektera kring det för att i arbetsgruppen kunna samtala om något som inte har med jobbet att göra, låter för mig som en utmärkt idé. Det är något som jag skulle vilja testa när jag ingår i en arbetsgrupp igen!

Ibland hör man uttrycket ”vuxenmobbning”. Som om mobbning skulle vara något som endast barn ägnade sig åt. I själva verket är det något som även vuxna far illa av och ibland sker det på arbetsplatser. Jag skulle kanske inte säga att jag blivit utsatt för regelrätt mobbning på jobbet (tack och lov!). Däremot har det hänt att jag blivit lämnad utanför viktiga beslut, fått höra om dem i efterhand och att medarbetare gått bakom min rygg. Bara de ”små” händelserna var fruktansvärda upplevelser som har satt sina spår i mig. Jag känner igen mig i det som skrivs om att när det av någon anledning är turbulens på arbetsplatsen oftare uppstår konflikter än annars. Samtidigt tycker jag att det är viktigt att skilja på konflikter och kränkningar eller personangrepp. Det är skillnad på att vara osams i sak, något som kan lösas genom prat, kompromisser och nya kreativa lösningar och att vara regelrätt elak mot en person. Precis som forskaren tror jag att ”högt i tak” (hu, vad jag tycker illa om det uttrycket!) är bra och att det är stor skillnad på diskussioner och gräl.

Läs gärna artikeln om ni är intresserade och dela med er av era tankar!