Som en diabetiker behöver sitt insulin.

(Triggervarning: Självmord)

Idag blev jag irriterad över en rubrik i Smålandsposten:

Smp

Som bekant äter jag antidepressiv medicin. Om en månad firar jag två år som symptomfri, yey! Ibland leker jag med tanken på att sluta med min medicin, för att se om jag kan klara mig utan den. Men när jag tänker på det så landar jag alltid i att det inte är värt att riskera att förstöra det goda mående som jag har byggt upp. Min läkare sa en gång att jag kan likna det vid hur en diabetiker behöver medicin, det är livsnödvändigt.

Psykiska sjukdomar kan ha dödlig utgång. För tio dagar sedan tog den kände svenske regissören Malik Bendjelloul sitt liv efter att ha varit deprimerad en tid. Det är ohyggligt, fruktansvärt sorgligt. Men vi måste våga prata om det! Prata om hur vanligt det är med psykisk ohälsa, vilken hjälp som finns att få och inte döma eller bagatellisera de som mår dåligt. Att använda ett felaktigt ord som ”lyckopiller” i en svensk dagstidning, det bidrar till det stigma som omger psykisk ohälsa och de människor som drabbats av sjukdomen.

På Facebook finns just nu ett ridsportinitiativ som syftar till att arrangera tävlingar och skänka vinsten till Cancerfonden. Jag tycker att det är en mycket bra satsning. Dock finns det något som skaver. Det är sällan som man ser insamlingar till förmån för suicidprevention. När någon dör för egen hand är det andra hjälporganisationer som omnämns i dödsannonsen. Det är så tabubelagt att tala om den förtvivlan som leder till självmord, att vi inte ens gör det när vi ställs inför faktum.

Alla vet att rökning förkortar livet. Sanningen är att psykisk sjukdom kan ha samma effekt, vilket bevisas av denna studie.

 

Resten av det här inlägget kommer jag att ägna åt att berätta en särskild historia:

En dag i vintras såg jag hur kondoleanser började strömma in på min väns Facebook-vägg. Jag kände dig sedan uppväxten, men vi hade inte träffats på några år.

Jag förstod att du var död.

Det gjorde ont. Vi hade inte setts på länge, men jag såg dig fortfarande som en vän. En vän som var ovanligt smart (”skolans mest intelligenta elev” sa en lärare om dig en gång i högstadiet), men framför allt ovanligt empatisk. Som såg andra människor. Du älskade att dansa och du var en strålande lärare och pedagog. Du valde att bli lärare eftersom du brann för det, trots att alla ”förnuftiga” typer sa åt dig att utbilda dig till något annat, du som hade så bra betyg. Du var autentisk ut i fingerspetsarna. Du var dig själv.

Inför begravningen skänkte jag en slant till Vi-skogen och skrev några rader till dina föräldrar. Jag undrade vad som hade hänt dig.

Efter några veckor delade din syster det här på Facebook:

”Jag tänker dela med mig av något som ni får dela vidare om ni vill. Min syster, då 29 år tog sitt liv 31/1-2014.

Hon bad sjukvården om hjälp, och bara dagen innan 30/1-2014 bad hon om hjälp på psykakuten. Hennes test hon utförde där sa att hon var djupt deprimerad. Hon hade också erkänt på plats att hon hade flyktiga självmordstankar, ingen livslust och mycket därtill som vi läst i hennes journal. Det stod mycket saker där som säger att de borde lagt in henne för vård. Ändå hjälpte inte vården henne. Istället skickade psykAkuten hem henne med samma antidepressiva läkemedel som fick henne att tänka självmordstankar.

Jag delar detta för jag anser att det är något väldigt galet med vår sjukvård i Sverige. Det finns ingen hjälp för de utsatta. Det finns ingen empati. Bara för att min syster pratade klart och tydligt bedömde läkaren att hon inte var så deprimerad som hon sa, och som hon fick i poäng på deras tester som de gör på avdelningen som sa bara där att det är kritiskt. Ingen människa med depression bör få antidepressiva medel utan att man gör en koll att personen klarar av det själv. Dessa läkemedel får personen att må sämre och utan vård eller att ta in personen under uppsyn kan sluta så som det gjort för min fina syster. Och hon ville leva! Hon var rädd för det hon kände. Hon ringde psykakuten själv torsdag kväll 30/1 och sa snälla ta er tid att träffa mig. Kan ni förstå vilken hopplöshet personen känner när de blir hemskickade med läkemedel som de mår dåligt av och ännu sämre av? Det finns alltför många fall av dessa.

Kanske känner Du någon som behöver hjälp men som inte skriker ut det? Skrik i så fall åt dem, för vi måste tyvärr skrika inom vården för att vi ska bli hörda. Jag ber för Sveriges framtid och de med psykisk ohälsa att de ska tas in, tas hand om….inte att vården ska pröva dem fram om de överlever eller inte. Inget kan få tillbaka min älskade syster. Inget kan ta bort den smärta som orsakar för våra föräldrar att de mist sitt barn. Men vi tillsammans kan skrika och bli hörda. Vi kan börja se oss omkring om någon mår dåligt och kontakta vården bestämt och utan några undantag. Vi måste säga till våra politiker att detta inte längre accepteras.

Min syster är bara en av många. Men bara hon är speciell. En god vän, syster, dotter, en älskad gymnasielärare som inspirerat så många. Det är en hemsk tragedi, en stor förlust för många. Även för Sverige och för framtida elever hon hade lärt med sitt härliga sätt. Jag tänker kämpa för att de utsatta ska få hjälp. Jag vill tro på ett humant samhälle. Jag hoppas att människor innerst inne bryr sig. Det kan vara din granne, klasskompis, partner, kollega. Vi är alla omgivna. Hjälp varandra. Och åter igen: skrik när ni behöver hjälp inom vården. För att tala att man mår dåligt och inte har livslust på ett lugnt sätt det hjälper tyvärr inte….till minne av min fina syster tänker jag skrika.”

Jag vill använda bloggen till att skrika tillsammans med din syster! När någon uttrycker sig nedsättande eller obetänksamt, då tänker jag påpeka det. Och jag tänker fortsätta ta min medicin, för jag vill ha min livslust kvar.

 Slutligen:

Mår du eller någon du känner dåligt? Föreningen Mind kan guida dig till rätt hjälp och stöd. Tveka inte att kontakta dem.

Annonser