Övergångsperiod

God afton blåggen!

Jag har just plågat mig genom ett helt avsnitt av Idol, bara för att jag ville se Kakan som sidekickar Pär Lernström den här säsongen. Hon var med i typ tre sekunder. Jag är besviken.

Är det bara jag som blir förskräckligt vemodig när årstiderna växlar? Jag älskar sommaren, hatar att det är på väg att bli mörkt och kallt. Än så länge är det vackert ute, men det vackra gör att jag får lite ont i själen. Detsamma gäller våren, vackert ute, men aj så ont det gör. Jag har en teori om att det är förändringen som skrämmer mig, jag tycker inte om när det går från ett läge till ett annat. Det är övergången som är jobbig.

Jag har mycket att se fram emot i höst, men visst är det väl mänskligt att känna vemod när sommaren är på väg att ta slut? Det är så få månader om året som det är sommar och jag ägnar resten av året åt att längta efter dem… Vemodet uppstår där i glappet, när jag vet att tiden snart är ute, men det ändå finns några soliga dagar kvar att njuta av. Det är som att ta farväl av en älskad vän som ska ge sig ut på en lång resa, man är glad för vännens skull, men ledsen över att inte kunna ses på ett tag. Augusti-blues.

Jag tror att det skulle vara bra för mig att bo i ett land med mycket sol året om. Jag mår inte bra av för mycket mörker, min hjärna mår inte bra av det. Det ultimata hade ju varit att få tillbringa somrarna i Sverige och den andra halvan av året på något varmt och soligt ställe. Det får bli när jag bli en rik pensionär 😉 (As if…) Eftersom det inte lär hända på ett tag får jag genomleva vemodet, sedan spotta i nävarna och ta mig an den långa hösten och vintern.

Det ska väl gå. Ett år till. Jag tar ett år, ett ögonblick, i taget.

Vill ni dela med er?

Jag har fått flera positiva kommentarer angående mina inlägg om psykisk ohälsa. Det gör att jag ännu mer känner hur viktigt det är att försöka få bort stigmatiseringen kring detta. Jag har berättat min historia här på bloggen, men skulle vilja göra ännu mer. Därför tänkte jag fråga er läsare om ni är villiga att dela med er av era erfarenheter av psykisk ohälsa? Det kan vara något stort, något litet, något som ni vill slippa bära ensamma, något som ni tror kan vara till hjälp. Det kan vara positiva erfarenheter eller negativa. Allt är välkommet! Självklart får den som vill vara anonym!

Skriv här i kommentarsfältet, mejla mig på elin1985@hotmail.com eller skicka ett PM på Facebook. Om du har en egen blogg kan du skriva ett inlägg och sedan länka till det i mitt kommentarsfält. Jag publicerar sedan era berättelser på min blogg.

Peace! ❤

 

Varje torn man bygger upp ska nån annan riva ner

Visst är det konstigt, hur sådant som man har ägnat år åt att bygga upp, kan raseras på ett ögonblick? Till exempel kan en brand eller en naturkatastrof ödelägga byggnader, infrastruktur och människoliv på bara några minuter. Jag som gillar att ha kontroll skräms av att livet är så slumpartat.

För att dra en ridsportparallell – en fin och välutbildad häst kan säljas till en mindre skicklig ryttare, men ändå prestera bra, den första tiden. Den nya ryttaren rider helt enkelt på vad den tidigare ryttaren har producerat. Om den nya ryttaren sedan inte lyckas förvalta det som har byggts upp, ja, då blir det inga bra resultat efter de första sex månaderna.

Många som har jobbat i en föreningsstyrelse vet hur det är när man verkligen brinner för något och ser till att det blir verklighet. Det kluriga är ju sedan att se till att förvalta och behålla det som man har byggt upp. Vid varje årsmöte byts ett antal personer ut och har man otur så har de goda idéerna tillhört personerna och inte blivit en del av föreningskulturen. Då rasar hela korthuset, bara för att några nyckelpersoner har valt att lämna sina platser.

Jag har varit anställd som ridlärare i en ideell ridsportförening. Det är lite extra klurigt, för då är styrelsemedlemmarna inte bara ansvariga för föreningen, utan också arbetsgivare för personalen. Att vara arbetsgivare kan vara tungt, särskilt om man som i den ideella föreningen gör det på sin fritid. Det är många lagar och regler att hålla reda på. För mig som arbetstagare i den ideella föreningen var det också viktigt att bli sedd som en person, att bli lyssnad på.

Jag har ju skrivit en del om mina erfarenheter av psykisk ohälsa, delvis i arbetslivet. Det torn som jag hade byggt upp på mitt jobb föll när jag blev sjuk. Jag hade behövt mer stöd på arbetsplatsen då, men jag tror att det är svårt för en ideell föreningsstyrelse att erbjuda det stödet. Tänk om alla arbetstagare, oavsett arbetsplats, enkelt kunde komma i kontakt med företagshälsovården för att få stöd. Det hade varit det allra bästa, att ha en utomstående part som kan hjälpa till när det blir svårt. Då skulle fler torn kunna få stå kvar, färre människor rasa. Kanske?

I våras gjorde jag ett roligt föreningsjobb i mitt företag, där jag pratade om just detta med arbetsgivaransvar. Det var både styrelse och personal med på träffen, vilket jag tror är viktigt för att få en samsyn i föreningen. Jag hoppas på fler uppdrag av den typen i framtiden 🙂

Jag kan leva som vem som helst, om jag tar mina mediciner (del 6)

Har du missat de tidigare delarna så hittar du dem här:

Del 1
Del 2
Del 3
Del 4
Del 5

Insikter

En psykisk sjukdom gör saker med hjärnan som den drabbade inte kan styra över. Det låter kanske självklart, men eftersom vi så sällan pratar om psykisk sjukdom, utan istället skäms och försöker hantera den på egen hand så är det faktiskt inte självklart. När jag mår dåligt kan det hända att jag gör och säger saker som jag inte riktigt förstår varifrån de kommer. Som jag har fått lära mig genom arbetslivspedagogikstudierna: En vanlig missuppfattning är att människor tror att andras reaktioner alltid är genomtänkta. Livet är komplicerat. Jag har under tillfrisknandet blivit mer ödmjuk inför andras beteende. Det är bara på film som replikerna levereras med perfekt tajming, i verkligheten är det svårare än så. Jag har blivit bättre på att inte ta allt så personligt längre, även fast det är svårt.

Jag har också lärt mig att andra ser mig annorlunda än jag ser mig själv. Att gå i terapi och få höra hur jag framstår inför psykologen, att vrida och vända på saker och ting för att se vad som är möjligt att förändra till det bättre, det har varit nyttigt för mig.

Jag har börjat inse att jag inte alltid klarar mig helt på egen hand, utan kan behöva hjälp. Det har väl varit en av de svåraste sakerna att ta in och jag jobbar fortfarande på det.

När jag pratar med vänner, när jag får kommentarer här på bloggen och när jag ser mig runt omkring så inser jag att det är många fler än jag som kämpar mot psykisk ohälsa. Som sjuk är det lätt att gå upp väldigt mycket i sitt eget mående, att tänka ”det blir aldrig bättre” eller ”jag förtjänar inte att må bättre än så här”. Nu ser jag att det finns andra som varje dag måste utkämpa ett krig som liknar mitt. Jag tänker att det betyder att vi måste prata mer om det här.

Som jag tidigare har skrivit: Jag önskar att jag hade kunnat komma till dessa insikter utan sjukdom. Nu är jag ändå glad att ha fått något gott ur det onda och det tar jag vara på. Det viktigaste är förståelsen för andra människor, det gör livet enklare att inte tro att allt utgår från en själv. Självkänslan blir starkare om man inte förutsätter att andras reaktioner alltid beror på en själv, har jag märkt…

Femte delen

Det vänder!

Ibland var jag otröstlig hos terapeuten, jag tänkte att det aldrig skulle gå över, att jag aldrig skulle må bättre. Hela världen var svart, att tänka på framtiden var som ett skämt. Min snälle doktor på vårdcentralen oroade sig över att han inte kunde hjälpa mig tillräckligt mycket och ordnade remiss till psykiatrin. Jag testade olika mediciner i olika doser. Till slut hittade vi rätt. Det gick åt rätt håll.

I mellandagarna 2011 bestämde jag mig för att lämna chefsvikariatet, som jag hela hösten hade behållit, sjukskrivningen till trots. Det ledde till en dipp i måendet, för ögonblicket. På längre sikt var det bra för mig, men det visste jag förstås inte då.

Min kloka vän hade långt tidigare föreslagit att jag skulle skaffa hund, för att känna mig mindre ensam. I slutet av januari 2012 flyttade Prins in hos mig. Min tibetanska spaniel är min terapihund. Om jag ska rangordna vad som fick mig tillbaka på banan så säger jag 1 medicin, 2 Prins och 3 terapin. Den fysiska kontakt som den lille valpen gav mig var något som jag inte ens hade tänkt på att jag saknade. Att ha häst är annorlunda, den sover inte i sängen om natten och kan inte följa med överallt. Tack vare Prins började jag prata med främmande människor, fick jag kontakt med mina grannar och började jag gå kurser för att lära mig mer om hundar. För mig är han den mest betydelsefulla lilla hund som finns.

Sakta blev det bättre under våren. Samtidigt kände jag mer och mer att jag vantrivdes på jobbet. I april ansökte jag till universitetet och samtidigt bad jag om att få ta ett studieuppehåll från jobbet. Från och med september skulle jag bli student.

Som vanligt poängterar jag att det som är rätt för mig inte behöver passa andra. Men för mig var detta spårbyte helt nödvändigt. När jag träffade psykologen första gången efter sommaruppehållet sa hon att ”du är som en helt ny Elin”. På sätt och vis är jag väl det. Ny, men med gamla erfarenheter att lära av.

”Inte nu, kanske sen, kommer jag tycka att allt dåligt för med sig nåt gott”

Jag önskar att ingen ska behöva må som jag har mått. Alla de saker som jag har lärt mig under sjukdomstiden (ska skriva mer om det i ett annat inlägg), alla de sakerna önskar jag att jag hade kunnat lära mig på något annat sätt. Ett sätt som inte hade inneburit så mycket svärta, ångest och destruktivitet.

Det goda i det dåliga är att jag, som hade kämpat med mitt mående så länge, äntligen tog hjälp när jag blev ordentligt sjuk. Jag är innerligt tacksam över att jag tog emot den hjälp som erbjöds, även om det tog en liten tid för mig att få förtroende för mina vårdgivare. Ingen vet hur det hade gått annars, men jag tror inte att jag hade mått så pass bra som jag gör nu om jag inte hade fått hjälp.

Fjärde delen

Symptom

Det ser förstås olika ut från person till person. För mig tog det tid att få sjukdomsinsikt och ibland kan jag fortfarande fundera över vad som är symptom och vad som är personlighetsdrag hos mig. När jag har depressiva perioder är jag ledsen. Jag gråter mycket, flera gånger i veckan, ibland flera timmar. Jag drar mig undan. Vill inte umgås med någon, inte prata med någon. Svarar inte i telefon. Jag har också haft en del problem med ångest och sömnsvårigheter, men de har de senaste åren bytts ut mot en stor trötthet och orkeslöshet. Jag kan sova hur många timmar som helst och jag blir handlingsförlamad, orkar inte städa, diska eller laga mat.

Jag är en introvert person, som det heter. Det är motsatsen till extrovert, som betyder utåtriktad. Jag är lite reserverad, inbunden. Behöver få vara ensam för att få energin åter, blir trött av att umgås med andra hela tiden. Till och med jag själv, som ju har levt med mig hela livet, har svårt att avgöra vad som är depressionstecken och vad som bara är vanlig tillbakadragenhet.

En vanlig missuppfattning om psykisk ohälsa är att den som mår dåligt gör det hela tiden. Att sjukdom betyder att det inte går att sköta ett jobb, till exempel. Det behöver inte vara så, det kan vara privatlivet som är kaos, medan jobbet sköts perfekt. Eller tvärtom, eller så är hela livet kaos. Jag skötte mitt jobb ända tills det fullständigt rasade, men sjuk blev jag långt långt tidigare. Jag är en bra skådis och det är inte alltid en positiv egenskap.

Det tog lång tid för mig att förstå och acceptera att jag hade en depression. (Jag försöker vara noga med att skriva just ha en depression. Om jag är deprimerad så blir det nästan som att jag är min sjukdom, och det är jag inte! Det är ju ingen som är ett benbrott.) När jag väl började få en viss sjukdomsinsikt så nämnde min terapeut lite försiktigt att jag verkade ha vissa drag av utmattning, också. Jag får väl erkänna att jag har svårt att acceptera det, än idag. Ledsenheten är en sak, den är under kontroll. Men den här tröttheten alltså, den är ett gissel. Nåväl, jag är hellre trött än ledsen, om man nu måste välja… 🙂

Tredje delen

Sjukskriven

Jag hade knappt haft en enda sjukdag tidigare. Gick till jobbet i alla lägen. Bet ihop, åt Alvedon, sa sällan nej till extrapass. Jobbade uppemot 60 timmar per vecka i perioder. Var stolt över det. Tyckte att de som stannade hemma med förkylning var lata. Koketterade med hur mycket jag orkade. Betedde mig precis som jag blivit uppfostrad, som Luther och Jante och alla de andra förväntade sig av mig.

Jag tyckte om Elin-på-jobbet. Andra tyckte om henne. Om jag inte jobbade, vem var jag då? Mitt arbete var det absolut viktigaste i hela världen för mig. Mot bättre vetande tackade jag ja till ett chefs-vikariat. Jag ville inte ha det. Jag tog det ändå, för jag var lojal med organisationen. Alla andra sa att jag skulle klara det. Men det gjorde jag inte.

Istället blev det ett års sjukskrivning, av varierande grad. På halvtid, heltid, halvtid igen och så 25%. Att jag inte fixade vikariatet, det skaver än. Hade jag haft min ordinarie tjänst, så kanske inte sjukskrivningen hade blivit så långvarig. Jag vet att det inte tjänar någonting till att spekulera.

Jag önskar att min arbetsgivare hade gett mig mer stöd under min sjukskrivning. Jag var otroligt ensam i jobbsituationen. Efter att jag äntligen hade vågat berätta för kollegor och andra nyckelpersoner på arbetsplatsen kändes det faktiskt inte så värst mycket bättre. Jag vet att sjukdomen kan ha förvrängt min världsbild, men jag upplevde det som att alla andra såg mig lika misslyckad som jag såg mig själv. Det var förödande för självkänslan.

När jag började bli mer stabil och sjukskrivningen gick mot sitt slut valde jag att lämna den dåvarande arbetsplatsen. Det beslutet är jag glad för, för jag tror inte att jag hade blivit frisk om jag hade stannat kvar. Jag är inte bitter eller arg på någon person som fanns på jobbet, jag önskar bara att fler arbetsgivare och medarbetare hade kunskap om psykisk ohälsa i arbetslivet. Jag kan verkligen rekommendera ett besök på hjarnkoll.se. Förutom bra material på sajten finns också skrifter att beställa, skrifter som borde finnas på varje arbetsplats.

Det positiva i allt detta är att jag har börjat intressera mig för arbetsmiljö. Efter avslutade universitetsstudier skulle jag gärna vilja jobba med något som har med arbetsmiljö att göra.

Jag kan leva som vem som helst, om jag tar mina mediciner (del 1)

Sedan tidiga tonåren har jag drabbats av återkommande depressioner. Det tog mig många år att förstå att de där perioderna av nedstämdhet inte vara normala svängningar, sådana som vi alla drabbas av. Jag hade hunnit fylla 26 när jag till slut förstod att jag var sjuk. Jag hade medicinerat och gått i terapi i några månader när jag beklagade mig över min trötthet inför terapeuten. Jag sa något i stil med ”jag förstår inte att jag är så trött hela tiden, en vanlig åtta-timmars dag på jobbat ska man ju orka med?” ”Om man är frisk ja”, sa hon.

Först då förstod jag. Jag är sjuk, det är något som är fel, på riktigt. Jag är inte lat eller gnällig, jag behöver inte bara rycka upp mig. Jag är sjuk, men jag har också turen att ha drabbats av en sjukdom som är behandlingsbar.

Jag har en psykisk sjukdom. Den heter depression och jag håller den under kontroll med hjälp av medicin. Idag har jag varit symptomfri i nästan 14 månader. Det är den längsta perioden sedan det började. Jag tänker nu ägna några inlägg åt att berätta om hur det var och är, för mig.

Början

Hösten 2010 var otroligt intensiv. Jag flängde och for, jobbade mycket, gick roliga kurser, var på givande konferenser. Det var inget konstigt med att ta tåget från Stockholm 05.21 för att sedan åka direkt från stationen i Växjö till jobbet och jobba tio timmar. Jag orkade. Det fanns alltid lite extra energi att plocka fram. Jag hade inte en enda hel-ledig helg mellan september och jul, det skröt jag med. Jag pallade hur mycket som helst. Det hade jag alltid gjort.

I november var jag i Jönköping på en konferens där jag uppfattade stämningen som obehaglig. När jag kom hem sjönk jag ihop på mitt hallgolv och grät. I fyra timmar. Någonting gick sönder, inuti. Någonstans där i november började tröttheten visa sig. Det syntes utanpå att jag var trött, det hade det aldrig gjort tidigare. Inte så här. Jag tänkte att det var hösten, att det var oron inför chefsvikariatet som jag skulle hoppa på nästa sommar. Jag tänkte att det skulle gå över av sig självt, som alla andra gånger förut.

Ingen annan skulle förstå, och ingen annan skulle gå en meter för mig, jag behöver dig

(som Jonathan Johansson sjunger). I januari 2011 kunde jag inte längre hålla uppe skådespeleriet inför bästa vännen. Jag bröt ihop och grät flera timmar, några av timmar och åter timmar som jag har gråtit inför henne. Jag frågade henne om det var normalt att må så här, för jag visste verkligen inte. För mig var det ju normalt, att vara så ledsen att jag grät varje kväll, att jag ofta funderade på om det var värt att leva vidare över huvud taget.

Hon svarade att nej, det är inte normalt. Hon sa att det var dags för mig att söka professionell hjälp. Hon såg till att jag gjorde det. Det är det finaste som någon någonsin har gjort för mig. Hon är fortfarande min allra bästa vän i hela världen.