Hundträning och personlighetsanalys

Ikväll började jag och älskade Prins på en ny kurs, Hundkunskap heter den. Ända sedan P var valp har han och jag regelbundet gått kurser för fantastiska Linn på Tex & Terry. Det som jag gillar så mycket med Linn är att hon inte bara är bra på att läsa av hundar, utan också tycker om människor och är en skicklig pedagog. Prins är min första hund och Linn har verkligen hjälpt till med att underlätta mitt hundägande.

Hundkunskapskursen som vi påbörjade idag handlar om att lära sig att läsa av olika hundar. Man tränar med sin egen hund, men vi kursdeltagare får också byta hundar med varandra och testa att jobba med de andras hundar. Det är otroligt spännande och lärorikt! Vi är bara fyra stycken på den här kursen, så det blir gott om tid till var och en. Idag tränade vi på att få hunden att sätta sig utan att använda rösten. Sedan skulle vi lära hunden något nytt, med godis som hjälp. Prins fick lära sig ”tass”. Vi bytte hundar med varandra under båda övningarna, så jag fick träna andra saker med de andras hundar.

Jag tycker jättemycket om Linn som kursledare, bland annat för att hon är så rak och ärlig. Jag hade lite svårt med den första övningen, jag blev osäker när jag skulle jobba med hundarna utan att använda rösten. Det märktes förstås i mitt kroppsspråk, som avspeglade sig på hundarna. Linn kommenterade det ungefär så här: ”Elin, du måste jobba med att bli tydligare och ta för dig mer. Inte bara här, utan i livet i stort. Du är för snäll, du låter andra köra över dig och det märker hundarna.” Hon sa andra saker också, men det är väl själva essensen av det hela. En så klockren analys av mig som person! Det är det som jag gillar så mycket med hennes kurser, de utbildar människor och inte bara hundar.

Som hemläxa ska ytterligare ett nytt moment tränas in, med hjälp av godis. Det blir kanske rulla runt för Prins? Vi ska också läsa en text om hundars sinnen och beteende som vi fick med oss. Så intressant! Jag har ju framför allt Prins som sällskap och inte för att jag vill tävla eller så, men jag älskar att göra saker tillsammans med honom och jag vill lära mig mer om hundar i stort. Det var en helt ny värld som öppnade sig för mig när jag skaffade hund och jag vill bara ha mer!

Annonser

Men ge mig lite mångfald då!

En i min klass på universitetet berättade om hur man på det stora möbelföretaget jobbar med mångfald. Det är så viktigt för dem att medarbetarna är av olika kön, olika åldrar och kommer från olika delar av världen. Däremot är det inte okej att tänka utanför boxen när det gäller det som kallas ”personalidé” eller värderingar. Alltså har man en massa medarbetare med olika hudfärg, fast som tänker precis lika. Det blir väl inte mycket till mångfald?

Dagens Nyheter har en artikel om introverta människor i arbetslivet idag. Grejen är ju att vi från första början premierar människor som är extroverta. Hela samhället är ju uppbyggt kring det. På utvecklingssamtalen fick jag alltid höra att jag var ambitiös, men tyst. Borde prata mer och högre! Men det var aldrig någon som gav mig förutsättningar för att våga prova. Dels kan jag tycka att det kanske räcker med att vara ambitiös och högpresterande skriftligt (för det var jag!). Dels så tycker jag att det är så himla fel att lägga ytterligare press på en uppenbart ambitiös och resultatfokuserad elev, som jag var. Jag fick många rätt på proven, trots det fick jag höra att jag inte var bra nog.

När jag har hamnat i miljöer som istället stöttat mig och tagit vara på mig som person (hej ridsporten!), då har jag vågat prova mig fram. Idag är det inte längre lika kravfyllt, stressande och nervöst att tala inför andra. Jag kan till och med tycka att det är roligt. Men i grunden är jag ju samma person, en som behöver lugn och ro och tid för sig själv för att återhämta sig. En som på lunchrasten kan behöva sitta för sig själv, för att det är utmattande att prata hela tiden. Det är väl inte fel att ha några sådana personer på arbetsplatsen också, några som kanske inte kräver så mycket utrymme? Som ändå gör ett bra jobb och som kompletterar de andra. Det är ju det som jag menar med mångfald, att det ska finnas plats för olika personer och personligheter.

Jag tänker på det här med olika personlighetstyper. Man får tycka vad man vill om att dela in människor i grupper efter deras beteendemönster, men på alla ledarskapskurser som jag har varit de senaste åren har det varit aktuellt att prata om hur olika vi är och vad det har för betydelse för gruppen som man ingår i. Jag tror att de flesta är medvetna om gruppdynamikens betydelse för arbetets effektivitet. Ändå är vi dåliga på att ta vara på allas olika egenskaper.

Jag har några tips till den som känner igen sig i min beskrivning av mig själv:

  • Sätt dina egna gränser! Känns det förfärligt att prata inför gruppen, gör det inte. Det är utvecklande att ta sig utanför den bekväma zonen ibland och om det känns överkomligt. Gör det inte om du känner att du gör våld på dig själv. Det är inte värt det. Våga säga nej!
  • Om du hamnar på en mingeltillställning och tycker att det känns jobbigt att prata med okända – ta rygg på någon  som du känner och som är utåtriktad och social. Då kan den personen presentera dig för andra och så slipper du ta det jobbiga första steget.
  • Om du trivs bättre med att skriva än med att prata – gör det! Som ett exempel är mejl och sms är utmärkta för den som ogillar att prata i telefon.
  • Förut tyckte jag att det var pinsamt att jag var så dålig på att kallprata med frisören eller taxichauffören. Sedan läste jag en intervju med en taxiförare som sa att kunden får göra som han eller hon vill, då blir det en bra mix mellan pratigt och tyst för yrkesmannen. Nu kan jag alltså vara tyst utan att skämmas.
  • Det svåraste tipset kommer sist och det är att sluta skämmas! Acceptera att du är du och var snäll mot dig själv. Du duger som du är och ibland är det modigaste faktiskt att låta bli att göra som alla andra.

Och så några tips till den som leder en grupp där det ingår introverta/blyga/tystlåtna typer:

  • Ta enskilda samtal för att få veta vad personen tycker, om det inte kommer fram i gruppen.
  • Pepp och uppmuntran är bra, tvång och övertalning dåligt. Hur vet man skillnaden? FRÅGA den som det gäller.
  • Beröm den som har modet att säga ifrån och stå upp för sig själv.
  • Beröm den som har modet att prata inför andra.
  • Beröm även det som skrivs eller som görs praktiskt. Det är inte bara prat som är bra!

Som det står i DN-artikeln, det går inte att spela en roll och ställa om sig helt för att anpassa sig efter vad arbetsgivaren vill ha. Men med lite god vilja, från alla håll, skapar vi mer utrymme för olika personer.

Fjärde delen

Symptom

Det ser förstås olika ut från person till person. För mig tog det tid att få sjukdomsinsikt och ibland kan jag fortfarande fundera över vad som är symptom och vad som är personlighetsdrag hos mig. När jag har depressiva perioder är jag ledsen. Jag gråter mycket, flera gånger i veckan, ibland flera timmar. Jag drar mig undan. Vill inte umgås med någon, inte prata med någon. Svarar inte i telefon. Jag har också haft en del problem med ångest och sömnsvårigheter, men de har de senaste åren bytts ut mot en stor trötthet och orkeslöshet. Jag kan sova hur många timmar som helst och jag blir handlingsförlamad, orkar inte städa, diska eller laga mat.

Jag är en introvert person, som det heter. Det är motsatsen till extrovert, som betyder utåtriktad. Jag är lite reserverad, inbunden. Behöver få vara ensam för att få energin åter, blir trött av att umgås med andra hela tiden. Till och med jag själv, som ju har levt med mig hela livet, har svårt att avgöra vad som är depressionstecken och vad som bara är vanlig tillbakadragenhet.

En vanlig missuppfattning om psykisk ohälsa är att den som mår dåligt gör det hela tiden. Att sjukdom betyder att det inte går att sköta ett jobb, till exempel. Det behöver inte vara så, det kan vara privatlivet som är kaos, medan jobbet sköts perfekt. Eller tvärtom, eller så är hela livet kaos. Jag skötte mitt jobb ända tills det fullständigt rasade, men sjuk blev jag långt långt tidigare. Jag är en bra skådis och det är inte alltid en positiv egenskap.

Det tog lång tid för mig att förstå och acceptera att jag hade en depression. (Jag försöker vara noga med att skriva just ha en depression. Om jag är deprimerad så blir det nästan som att jag är min sjukdom, och det är jag inte! Det är ju ingen som är ett benbrott.) När jag väl började få en viss sjukdomsinsikt så nämnde min terapeut lite försiktigt att jag verkade ha vissa drag av utmattning, också. Jag får väl erkänna att jag har svårt att acceptera det, än idag. Ledsenheten är en sak, den är under kontroll. Men den här tröttheten alltså, den är ett gissel. Nåväl, jag är hellre trött än ledsen, om man nu måste välja… 🙂

Favorit i repris

Förra året skrev jag det här inlägget om modet att vara den man är på Ung i ridsporten-bloggen.

Jag tycker att det håller än. Blir nästan förvånad själv över hur smart jag är… 😉 😉 😛

”Jag tänker på det här med olika personlighetstyper. Man får tycka vad man vill om att dela in människor i grupper efter deras beteendemönster, men på alla ledarskapskurser som jag har varit de senaste åren har det varit aktuellt att prata om hur olika vi är och vad det har för betydelse för gruppen som man ingår i. Jag tror att de flesta som har ett förtroendeuppdrag är medvetna om gruppdynamikens betydelse för arbetets effektivitet. Ändå är vi dåliga på att ta vara på allas olika egenskaper.”