En annan sorts död på jobbet

Att tänka sig att bli utsatt för så pass allvarliga kränkningar och mobbning på jobbet att man till slut inte ser någon annan utväg än att välja att dö för egen hand. Det låter ju helt sjukt och det är det också. Ändå händer det.

Igår inleddes rättegången mot två chefer inom socialtjänsten som anklagas för arbetsmiljöbrott genom vållande till annans död. Det är familjen till trebarnspappan Lars Persson som har anmält cheferna, efter att Lars 2010 tog sitt liv. Detta efter omfattande mobbning på arbetet, undanhållande av information och till slut avsked.

Mobbning på jobbet är lika vanligt som det är i skolan. Lika vanligt och lika vidrigt. En undersökning från 1999 gör gällande att mellan 100 och 300 självmord varje år föregås av mobbning på jobbet. Dock är det otroligt svårt att bevisa att det är just mobbningen på arbetsplatsen som har varit orsaken till till självmordet, och därför är det sällan som dessa tragiska händelser får något rättsligt efterspel.

Hur ska vi då komma till rätta med det här? Än viktigare än att straffa dem som har haft ansvaret för arbetsmiljön, måste vara att se till att förebygga. Att se till att organisationer jobbar med arbetsmiljön, den psykosociala så väl som den fysiska. Det finns förstås inga enkla lösningar. Jag har tidigare skrivit att jag tycker att anslagen till Arbetsmiljöverket borde ökas och det tycker jag fortfarande. Jag tycker att fler satsningar på att motivera företag och organisationer till att verkligen jobba med arbetsmiljön borde genomföras. Fler och bättre satsningar, för att undvika förtvivlade människor som inte ser någon annan utväg än att avsluta det egna livet.

Aftonbladet om Lars som tog sitt liv efter att ha blivit mobbad.

Arbetarskydd om rättegången.

Annonser

Dålig arbetsmiljö kan göra oss sjuka

Här är en ganska lång artikel som jag verkligen rekommenderar er att läsa.

Den handlar om att den psykosociala miljön på arbetsplatsen kan leda till sjukdom och långa sjukskrivningar. Extra utsatta är de som biter ihop och inte säger ifrån, eftersom de känner obehag inför konflikter (hej!).

Forskaren i artikeln beskriver hur en engagerad ledning och en stabil organisation som inte tillämpar oändliga förändringsprojekt är den medicinen mot arbetsmiljöproblem. Han beskriver också hur hur viktigt det är med empati (mer vatten på min kvarn!) och lägger också fram något som var nytt för mig: att empatin på arbetsplatsen kan stärkas genom gemensamma kulturupplevelser. Det tycker jag låter jätteintressant. Kultur behöver ju inte vara att gå på opera ihop, utan kanske att lyssna på musik tillsammans, se en (spel)film eller att titta på målningar. Att sedan reflektera kring det för att i arbetsgruppen kunna samtala om något som inte har med jobbet att göra, låter för mig som en utmärkt idé. Det är något som jag skulle vilja testa när jag ingår i en arbetsgrupp igen!

Ibland hör man uttrycket ”vuxenmobbning”. Som om mobbning skulle vara något som endast barn ägnade sig åt. I själva verket är det något som även vuxna far illa av och ibland sker det på arbetsplatser. Jag skulle kanske inte säga att jag blivit utsatt för regelrätt mobbning på jobbet (tack och lov!). Däremot har det hänt att jag blivit lämnad utanför viktiga beslut, fått höra om dem i efterhand och att medarbetare gått bakom min rygg. Bara de ”små” händelserna var fruktansvärda upplevelser som har satt sina spår i mig. Jag känner igen mig i det som skrivs om att när det av någon anledning är turbulens på arbetsplatsen oftare uppstår konflikter än annars. Samtidigt tycker jag att det är viktigt att skilja på konflikter och kränkningar eller personangrepp. Det är skillnad på att vara osams i sak, något som kan lösas genom prat, kompromisser och nya kreativa lösningar och att vara regelrätt elak mot en person. Precis som forskaren tror jag att ”högt i tak” (hu, vad jag tycker illa om det uttrycket!) är bra och att det är stor skillnad på diskussioner och gräl.

Läs gärna artikeln om ni är intresserade och dela med er av era tankar!