Jag kan leva som vem som helst, om jag tar mina mediciner (del 1)

Sedan tidiga tonåren har jag drabbats av återkommande depressioner. Det tog mig många år att förstå att de där perioderna av nedstämdhet inte vara normala svängningar, sådana som vi alla drabbas av. Jag hade hunnit fylla 26 när jag till slut förstod att jag var sjuk. Jag hade medicinerat och gått i terapi i några månader när jag beklagade mig över min trötthet inför terapeuten. Jag sa något i stil med ”jag förstår inte att jag är så trött hela tiden, en vanlig åtta-timmars dag på jobbat ska man ju orka med?” ”Om man är frisk ja”, sa hon.

Först då förstod jag. Jag är sjuk, det är något som är fel, på riktigt. Jag är inte lat eller gnällig, jag behöver inte bara rycka upp mig. Jag är sjuk, men jag har också turen att ha drabbats av en sjukdom som är behandlingsbar.

Jag har en psykisk sjukdom. Den heter depression och jag håller den under kontroll med hjälp av medicin. Idag har jag varit symptomfri i nästan 14 månader. Det är den längsta perioden sedan det började. Jag tänker nu ägna några inlägg åt att berätta om hur det var och är, för mig.

Början

Hösten 2010 var otroligt intensiv. Jag flängde och for, jobbade mycket, gick roliga kurser, var på givande konferenser. Det var inget konstigt med att ta tåget från Stockholm 05.21 för att sedan åka direkt från stationen i Växjö till jobbet och jobba tio timmar. Jag orkade. Det fanns alltid lite extra energi att plocka fram. Jag hade inte en enda hel-ledig helg mellan september och jul, det skröt jag med. Jag pallade hur mycket som helst. Det hade jag alltid gjort.

I november var jag i Jönköping på en konferens där jag uppfattade stämningen som obehaglig. När jag kom hem sjönk jag ihop på mitt hallgolv och grät. I fyra timmar. Någonting gick sönder, inuti. Någonstans där i november började tröttheten visa sig. Det syntes utanpå att jag var trött, det hade det aldrig gjort tidigare. Inte så här. Jag tänkte att det var hösten, att det var oron inför chefsvikariatet som jag skulle hoppa på nästa sommar. Jag tänkte att det skulle gå över av sig självt, som alla andra gånger förut.

Ingen annan skulle förstå, och ingen annan skulle gå en meter för mig, jag behöver dig

(som Jonathan Johansson sjunger). I januari 2011 kunde jag inte längre hålla uppe skådespeleriet inför bästa vännen. Jag bröt ihop och grät flera timmar, några av timmar och åter timmar som jag har gråtit inför henne. Jag frågade henne om det var normalt att må så här, för jag visste verkligen inte. För mig var det ju normalt, att vara så ledsen att jag grät varje kväll, att jag ofta funderade på om det var värt att leva vidare över huvud taget.

Hon svarade att nej, det är inte normalt. Hon sa att det var dags för mig att söka professionell hjälp. Hon såg till att jag gjorde det. Det är det finaste som någon någonsin har gjort för mig. Hon är fortfarande min allra bästa vän i hela världen.

Annonser