När jag drevs av ångest och bekräftelse, då var det minsann ordning på torpet.

Innan jag fick behandling för mina depressioner, då var det aldrig så stökigt hemma hos mig som det är nu. Jag struntade aldrig i att tvätta håret och jag dammsög varje vecka. Min lägenhet var välstädad, trots att jag nästan aldrig hade någon på besök.

Jag har inte längre behov av att ha den fasaden.

Jag var så osäker på mig själv. Jag hade så mycket ångest. Jag minns hur jag gick långa rundor i närområdet (jag var mer vältränad på den tiden också…), hur rörelse var det enda sättet för mig att bli av med demoner på. Jag var övertygad om att det enda som jag var bra på, det var att jobba, så jag jobbade hårt och mycket och gärna varje dag. Bekräftelsen från chefen och kollegorna, att jag var snabb och duktig, fick mig att känna mig lite bättre för en stund.

Jag jagar inte längre efter att bli sedd på det sättet.

Idag ser livet så annorlunda ut. Det kan gå tre veckor utan att jag dammsuger. Mina vänner kommer hit ändå. Jag vet att de vill träffa mig för min skull, inte för att bedöma min städning. Jag är trygg i det. Jag tackar inte längre ja till att jobba extratimmar, jag jobbar inte gratis mer. Jag tycker om min fritid nu för tiden. Det är skönt att vila på soffan, att jag gör det och att jag gillar det betyder inte att jag är lat och oduglig. Det betyder bara att jag sätter mitt mående främst.

När mina drivkrafter hette ångest och bekräftelse, då var det rent och fint här hemma. Jag mådde skit, men jag glömde aldrig att betala mina räkningar i tid. Idag händer det att jag kommer några minuter för sent till jobbet. Jag struntar i att det flyger omkring dammtussar och att mina fönster är oputsade. Jag väljer att i första hand göra sånt som får mig att må bra.

Det krävdes terapi och medicin för att få mig att förstå att världen inte går under för att jag slutar att vara högpresterande. Det var så f-ing värt det.