Utsida, insida och attityd

Jag har varit en sån person som både tyst för mig själv och inför andra förringar och fördömer mig själv. Oftast har jag gjort det på ett lite skämtsamt sätt, jag har liksom drivit och skojat med mig själv. Såhär till exempel: ”Det måste vara något fel på min spegel, för den visar bara en ful människa!” Ibland har det varit outtalat, som när jag svettades i tights och långbyxor hela somrarna, för att jag inte stod ut med att visa upp mina ben.

Sedan vaknade jag upp en morgon och tänkte: Jag duger precis som jag är! Tihi. Nej, det gjorde jag förstås inte.

Det har varit och det är en kamp, det har jag skrivit om förut. Jag har också berättat om hur arg det gör mig att det finns samhällsstrukturer som låter olika företag och enskilda personer tjäna massor med pengar på min och andras kroppsångest. Det gör mig fortfarande rasande!

Visst har väl ni också vänner och bekanta som säger och gör saker som liknar det som jag en gång i tiden gjorde? Som kallar sig själv för fula, tjocka och misslyckade, på ett ”skojigt” eller allvarligt sätt? Hur bemöter ni dem? Blir det slentrianmässigt ”du är jättefin”, eller något annat, något bättre? (Förresten undrar jag vem som har bestämt att det är negativt och dåligt att vara tjock?)

Det är inte som att jag har gått från självförakt till att älska mig själv. Verkligen inte. Det är mer en protest mot de ideal och normer som vi hjälps åt med att upprätthålla. Att jag känner att det får vara nog nu! Det gör så ont i mig när jag ser vänner med ätstörningar, som maniskt tränar och som har ångest över mat, kroppen och som ständigt går på diet/bantar. Det skär i hjärtat att läsa bloggar, eller kommentarer till bloggar, där det hetsas kring vad som är ”hälsosamt”. Den där vidriga reklamen på Facebook som handlar om att man ska gå ner 14 kilo på två dagar eller vad det är får mig att vilja slåss. Jag vill bara krama alla som har ont i själen kopplat till mat, ätande, träning, vikt och utseende!

Här är en bra sida om just kroppen. Mitt lilla bidrag, utöver bloggen, är att jag har slutat med att säga att jag unnar mig mat. Vadå unna sig? Som om jag inte förtjänar att få äta? Jag har slutat att säga att jag borde gå ner i vikt, min övervikt får mig inte att må dåligt och varför ska jag då tala illa om den? För att behaga andra? Skulle inte tro det. Jag är mer medveten när jag är runt andra, för jag vill helt enkelt inte sprida dåliga vibbar. Inte trigga någons underliggande ångest eller ätstörningar. Jag vet att jag inte har kompetensen att hjälpa någon att bli frisk, men kanske kan jag åtminstone hjälpa till med att minska hetsen.

Det finns säkert de som tänker att såna här inlägg bara skrivs av tjocka och fula människor. Varsågoda att tycka det! Jag tycker i min tur att ni som är av den åsikten borde jobba med er attityd. Kanske testa att umgås med djur om ni inte redan gör det, för de är inte dömande. Väldigt befriande. Kram!

Annonser