Lite förnuft, fast mest känsla

Alla som någon gång har gjort eller sagt något som inte riktigt var meningen, eller som ni i efterhand ångrade, räcker upp en hand!

Okej, trodde väl det… Det finns fler än jag alltså.

Jag tänker så här: Det är väldigt lätt att tro att livet är som en film. Alltså att alla repliker är perfekta, kommer ut helt rätt med rätt tajming och att den som säger något verkligen menar det i alla lägen. Jag är ödmjuk inför att människor kan reagera irrationellt. Jag gör det själv ibland och jag gör det i synnerhet när jag inte mår så bra.

Fallstudie av draken herself: När jag mår dåligt så drar jag mig undan, fast det kanske är just då som jag som mest behöver andra människor. Jag svarar inte i telefon eller på sms, fastän det uppenbarligen finns personer som bryr sig om mig. I de lägena tror jag att jag bara är till besvär, att ingen förstår mig och så vidare. Oftast kan jag rent intellektuellt förstå att jag har fel, men känslorna tar överhanden.

Jag försöker att ha det här i åtanke när jag umgås med andra. Alltså att de ibland kan säga och göra saker som de inte menar, eller som jag kanske uppfattar på ett annat sätt än vad de menade. Jag säger inte att det är enkelt, men jag försöker i alla fall. Jag är en känslig typ. Grubblande (ältande…), lite väl självmedveten och med många skyddsmekanismer redo för att hålla andra borta från det innersta. Känsligheten kan vara till nackdel för mig, men jag ser den också som en tillgång. Den gör mig empatisk och mottaglig för andra människors känslor.

Det som inte dödar, härdar, sägs det. Men jag vill inte bli hård. Hårdhet är inte en attraktiv egenskap för mig. (Okej, ibland önskar jag att jag hade elefanthud, men då hade jag varit någon annan än jag.) Dö ska vi ju alla, förr eller senare. Jag föredrar att fortfarande vara mjuk och känslig, när den dagen kommer.

PS. Hade lite svårt att kategorisera det här inlägget. Döpte till slut kategorin till psykisk hälsa, men det kunde lika väl ha blivit hobbyfilosofen spekulerar…