”Lite får de ju tåla”

Det är väl på sin plats att jag börjar med en spoilervarning, för avsnitt två av Idrottens himmel och helvete tevesänds inte förrän ikväll. Det går dock att titta på här redan nu och det har jag gjort.

När jag bloggade om första avsnittet så uttryckte jag min oro för att programmet kändes väldigt vitt och mans-/pojkfokuserat. Avsnitt två är mycket bättre på den punkten, både kvinnor, hbtq-personer, rasifierade och funktionsnedsatta får komma till tals i del två. Bra där, för det är ju så idrotten ser ut.

Det som jag främst tar med mig från programmet är reflektioner över mitt eget ledarskap. Så viktigt det är att se alla! Jag brukar tänka på det, men jag vill bli ännu bättre. Jag vill också bli mer normkritisk i mitt ledarskap, inte förutsätta att alla är hetero, har två föräldrar och så vidare. Jag tycker att ridsporten är relativt bra på att inkludera personer med olika funktionsnedsättningar, men att vi kan bli mycket bättre. Vad gäller personer med annan etnisk bakgrund än nordeuropeisk så är vi fullständigt värdelösa. Där skulle jag vilja göra något. Vad det blir får framtiden utvisa.

Jag tycker också att det är bra att programmet tar upp att olika människor reagerar olika. Det som uppfattas som ett skämt av en ses som en kränkning av en annan. Det är så viktigt att vara empatisk! Att försöka sätta sig in i hur de aktiva känner sig, att ta deras känslor på allvar. Jag gillar också att den manlige fotbollsspelaren berättar om sin känslighet, för det är okej att vara känslig! Jag avskyr att höra att barn (oavsett kön!) ska ”kunna tåla lite” kritik/utanförskap/mobbning/utslagning och så vidare. För killen i programmet slutade utanförskapet med ett självmordsförsök. Det är värt att tas på allvar, av alla ledare inom idrottsrörelsen.

Jag önskar att Pia Sundhages ord om en tillåtande idrott blir verklighet för alla barn och ungdomar som är aktiva. Det vill säga att det är tillåtet att testa olika saker, att alla får vara med och att alla bemöts med empati och förståelse. Jag tycker att varje person som upplever sig kränkt av sin tränare, ledare eller klubbkamrat är ett misslyckande för idrottsrörelsen som sådan. Vi måste ta det här på allvar! Och som alla förändringar börjar den hos mig själv.  Jag ska rannsaka mig själv och bli en ännu bättre ledare, en ännu bättre företrädare för idrotten. Jag hoppas att fler tänker likadant som jag och antar utmaningen.

Annonser

Idrottens himmel och helvete

UR satsar just nu på en programserie som går både i radio och teve, kallad Idrottens himmel och helvete. Det första teveavsnittet sändes i onsdags och jag har just sett det på UR play.

Har ni sett det? Jag vill uppmana alla som idrottar, som är tränare, aktivitets- eller organisationsledare, idrottsföräldrar eller som på något annat sätt kommer i kontakt med idrotten att se programmet! Vi som är aktiva i idrottsrörelsen har ansvar för att de här frågorna lyfts. Det är inte okej med elitsatsande barn! Det är verkligen inte okej med en elvaåring som har en mobilapp för att räkna kalorier och som tänker på sin vikt. Verkligen inte. Programmet handlar också om hur klubbarna fortsätter med ”toppning” av lag, trots att all forskning pekar på att det missgynnar både barnen och idrotten i stort på längre sikt.

Jag har ju tidigare skrivit om min egen idrott, ridsport, och varför jag inte tycker att barn ska rida mästerskap. Jag är spänd på fortsättningen av programserien och hoppas att även ridsporten kommer att granskas. Vi behöver det. Jag är övertygad om att idrottsrörelsen mår bra av självkritik.

I det stora hela tycker jag alltså att programmet var mycket bra och viktigt. Det enda som skaver litegrann är att det nästan uteslutande var vita män och pojkar som fick komma till tals. Jag hoppas att det ändras under programseriens gång, för svensk idrott är så mycket mer än ”etniska svenskar mitt i livet”.

Över generationsgränserna

Eftersom jag är lite (mycket!) nördig och just nu har snöat in på arbetsmiljö och psykisk ohälsa har jag börjat följa den här bloggen.

I kommentarerna till ett av inläggen (som jag förstås inte hittar nu när jag letar efter den…) läste jag att den som kommenterat tycker att även de barn och ungdomar som inte är drabbade av psykisk ohälsa behöver stöd och bekräftelse. Att även dessa ungdomar behöver vuxna omkring sig som lyssnar och som respekterar dem. Jag kan inte nog betona hur rätt jag tycker att detta är!

Med tanke på gårdagens inlägg om föreningsidrott och ideell verksamhet så tänker jag att vi där har ytterligare en viktig funktion att fylla. Skolpersonal och familj har sina roller. Skillnaden är att inom idrotten träffar ungdomar vuxna som de inte är ”tvungna” att träffa. Kanske ger detta idrottsledare ett extra stort ansvar när det kommer till att ta ungdomar på allvar och bevara deras förtroenden?

Om vi går några månader tillbaka i tiden och tänker på händelserna i Husby utanför Stockholm så tycker jag att de visar på att det finns en frustration som vuxna behöver följa upp, tidigare. Jag har aldrig varit i just Husby och vet inte hur det ser ut med idrottsföreningar och fritidsgårdar just där, men det är ju där de unga finns som de vuxna måste möta dem. Möta dem och visa att deras tankar och åsikter är värdefulla. Kan man göra det i tid, finns mycket att vinna.

Det finns många ungdomar som aldrig bråkar. Som är snälla och duktiga, som är duktiga i skolan, som har många kompisar. Att de är duktiga, att det går bra för dem, betyder inte att de inte kan drabbas av psykisk ohälsa, eller andra problem. Återigen, det är samtal, stöd och mina älsklingsbegrepp kärlek och respekt som behövs! Det är otroligt viktigt med jämnåriga kompisar, men vuxnas roll ska inte underskattas.

Om vi vänder på perspektiven så finns det ju en poäng i att som vuxen få möta ungdomar. Det tror jag är utvecklande för den som är vuxen, att få prata med någon som är ung idag och ta del av de tankar och funderingar som med all sannolikhet inte är samma som när den vuxne var i samma ålder. Vikten av ömsesidighet, alltså. Dagens gratistips från draken: Ta ett snack med någon utanför din egen generation!

Engagemanget, idrotten och framtiden

Har ni sett/läst detta?

Jag må vara gammaldags, men jag tycker verkligen att de värden som föreningsidrotten står för är värda att bevara. Dock tror jag att vi behöver bli bättre på att berätta om dem, att vi behöver skryta lite.

Att (barn)idrott organiserad av ideella föreningar ska fortsätta finnas för att alla, eller så gott som alla, ska ges möjlighet att utöva idrott, oberoende av ekonomisk status, är ett argument. Jag tycker att det finns fler vinster. Att vara föreningsaktiv ger möjlighet till sammanhållning, nya vänner och att göra något gott för andra, vilket är en faktor som är betydelsefull för individens välbefinnande. I reportaget framställs detta med att hjälpa till i föreningen som något jobbigt, tidskrävande och negativt. Visst kan det vara det, men som bekant behöver det inte vara hur man har det utan hur man tar det som är det viktiga.

Mina egna erfarenheter av föreningsdriven idrott är förstås inte odelat positiva. Det vore lögn att skriva att det aldrig har känts jobbigt, att det aldrig har uppstått konflikter, att jag aldrig har känt mig less. För det har varit hårt slit ibland. Samtidigt har jag fått tusenfalt tillbaka och vet ni? Om jag lägger ihop det bra med det dåliga så överväger det som har varit bra. Resan har varit mödan värd.

Jag har lärt mig att fungera tillsammans med andra. Jag har lärt mig att vara självständig. Jag har övat mig på att prata inför andra, på att argumentera för min sak. Jag har lärt mig om demokrati och föreningsteknik. Jag har sett andra växa, det är nog det finaste av allt!

Ideellt engagemang har sett olika ut bakåt i tiden, om vi jämför med hur det ser ut idag. Jag håller med om att en del av de strukturer och arbetsformer som är vanliga inom föreningsidrotten är en aning ålderdomliga. Jag tror att vi i framtiden kommer att jobba mer i projektform i föreningarna. Jag tror att vi kommer att använda webben mer för möten och konferenser. Det ideella engagemanget kommer alltså att se annorlunda ut framöver, mot hur det ser ut idag. Det innebär inte att det kommer att dö ut. Om fler av er tänker som jag – att ni vill bevara och behålla föreningsidrotten, då tycker jag att ni ska satsa på att behålla de som är aktiva idag. Med aktiva menar jag både idrottsligt och i styrelserummen. De som redan är inne i verksamheten, som känner alla dess värden, de är ju de bästa ambassadörerna! Det är de personerna som ska locka till sig fler. Fler som vill vara med och ha lika roligt och lära sig lika mycket som vi.

Jag är säker på att privata initiativ kan ha lika hög kvalitet på idrottsträningen som vi har i föreningarna. Däremot tror jag inte att gemenskapen blir lika stor om det aldrig förväntas av deltagarna och deras föräldrar att de gör något tillsammans. Naturligtvis tar det tid. Men är inte föräldra-/vuxentid tillsammans med barnen värt att prioritera?

Heja idrottsrörelsen! (Får ett religiöst skimmer i blicken… ;))