Att hitta rätt hund

En av de nyheter som fångat mitt intresse idag handlar om hundar (surprise! ;)) Enligt en brittisk undersökning dör var femte hundvalp som köpts via nätet, inom ett halvår. Var femte valp! Det är ju sjukt.

Jag läser lite då och då hundannonser på Blocket, trots att jag vet att det ofta slutar med att jag blir ledsen. Det är inte kul att se en massa tvivelaktiga blandraser och unga omplaceringar. Med tvivelaktig blandras menar jag hundar som består av raser som (tjuv-)parats, där raserna inte alls passar ihop. Deras egenskaper är inte alls förenliga, det kan vara en vallhundsras som blandats med en draghund. Vad ska de valparna användas till och vem klarar av att ta hand om dem? Risken är att valpköparen, som väljer en söt valp, efter några månader inser att hen inte är kapabel att ta hand om och uppfostra sin hund. Då åker den ut på Blocket igen, som omplacering.

Att vilja ”rädda” en valp som kanske är importerad till Sverige och som inte är registrerad eller har en stamtavla kan bli en tråkig historia. Poängen med att köpa en renrasig hund är ju att man i flera led kan kontrollera föräldradjurens hälsostatus, prata med uppfödaren om avelsmål och få en hund som är avlad för det ändamål som man har tänkt sig för sin hund. Den gulliga valpen som ska räddas vet man ingenting om. Den kan ha ärftliga sjukdomar, den kan vara svår att fostra och inte passa temperaments- och beteendemässigt för sin ägare. Dessutom leder dessa räddningsaktioner till att oseriösa personer ser att det finns en marknad för deras hundar = problemet kvarstår.

Hur ska vi undvika att det blir så här? För det första måste valpköpare bli bättre på att planera sitt hundköp. Vad ska hunden användas till? Är man ute efter en sällskapshund som ska passa i en barnfamilj är det olämpligt att välja en valp av en ras som är avlad för jakt. Om man som person vet med sig att man inte vill eller har möjlighet att aktivera sin hund många timmar om dagen bör man inte välja en ras med för hög energinivå, och så vidare… Sedan kan man också fundera över storlek, hårlag och liknande. Det är bra att välja ut några olika raser som stämmer in på ens önskemål och sedan prata med och kanske besöka några uppfödare och träffa deras hundar. Uppfödarna är också bra att tala om hur väl deras hundar kan tänkas stämma in på de önskemål man har på sin nya familjemedlem.

Jag har själv valt en renrasig hund och skulle inte heller i framtiden kunna tänka mig en blandras. Detta eftersom jag vill vara med och stötta seriös och genomtänkt avel, som har mål och som använder friska djur. Jag dömer inte den som väljer blandras, men själv skulle jag inte göra det. (Det där med att blandraser skulle vara friskare än renraser, det är en myt.) Naturligtvis finns det renrasavel som är osund. Vissa raser väljer jag bort, till exempel de som avlar på hundar med andningsproblem på grund av för korta nosar eller raser där tikarna får förlösas med kejsarsnitt på grund av att valparna har så stora huvuden. En sådan hund vill jag inte ha. Jag vill ha en hund vars historia jag kan följa tillbaka i tiden och där jag i någon mån kan veta vad jag får. Alla individer är förstås olika, men väljer man en specifik ras så kan man åtminstone veta på ett ungefär vilka egenskaper hunden förväntas få som vuxen. Det är mycket svårare med en blandras, där de olika raserna som finns i hunden kan slå igenom olika mycket.

Jag sökte en sällskapshund, fastnade för tibetansk spaniel och en sällskapshund var vad jag fick 🙂

IMG_1691 IMG_1872

Femte delen

Det vänder!

Ibland var jag otröstlig hos terapeuten, jag tänkte att det aldrig skulle gå över, att jag aldrig skulle må bättre. Hela världen var svart, att tänka på framtiden var som ett skämt. Min snälle doktor på vårdcentralen oroade sig över att han inte kunde hjälpa mig tillräckligt mycket och ordnade remiss till psykiatrin. Jag testade olika mediciner i olika doser. Till slut hittade vi rätt. Det gick åt rätt håll.

I mellandagarna 2011 bestämde jag mig för att lämna chefsvikariatet, som jag hela hösten hade behållit, sjukskrivningen till trots. Det ledde till en dipp i måendet, för ögonblicket. På längre sikt var det bra för mig, men det visste jag förstås inte då.

Min kloka vän hade långt tidigare föreslagit att jag skulle skaffa hund, för att känna mig mindre ensam. I slutet av januari 2012 flyttade Prins in hos mig. Min tibetanska spaniel är min terapihund. Om jag ska rangordna vad som fick mig tillbaka på banan så säger jag 1 medicin, 2 Prins och 3 terapin. Den fysiska kontakt som den lille valpen gav mig var något som jag inte ens hade tänkt på att jag saknade. Att ha häst är annorlunda, den sover inte i sängen om natten och kan inte följa med överallt. Tack vare Prins började jag prata med främmande människor, fick jag kontakt med mina grannar och började jag gå kurser för att lära mig mer om hundar. För mig är han den mest betydelsefulla lilla hund som finns.

Sakta blev det bättre under våren. Samtidigt kände jag mer och mer att jag vantrivdes på jobbet. I april ansökte jag till universitetet och samtidigt bad jag om att få ta ett studieuppehåll från jobbet. Från och med september skulle jag bli student.

Som vanligt poängterar jag att det som är rätt för mig inte behöver passa andra. Men för mig var detta spårbyte helt nödvändigt. När jag träffade psykologen första gången efter sommaruppehållet sa hon att ”du är som en helt ny Elin”. På sätt och vis är jag väl det. Ny, men med gamla erfarenheter att lära av.

”Inte nu, kanske sen, kommer jag tycka att allt dåligt för med sig nåt gott”

Jag önskar att ingen ska behöva må som jag har mått. Alla de saker som jag har lärt mig under sjukdomstiden (ska skriva mer om det i ett annat inlägg), alla de sakerna önskar jag att jag hade kunnat lära mig på något annat sätt. Ett sätt som inte hade inneburit så mycket svärta, ångest och destruktivitet.

Det goda i det dåliga är att jag, som hade kämpat med mitt mående så länge, äntligen tog hjälp när jag blev ordentligt sjuk. Jag är innerligt tacksam över att jag tog emot den hjälp som erbjöds, även om det tog en liten tid för mig att få förtroende för mina vårdgivare. Ingen vet hur det hade gått annars, men jag tror inte att jag hade mått så pass bra som jag gör nu om jag inte hade fått hjälp.

Kärlek på fyra tassar

En torsdag i januari förra året hasade jag upp ur sängen, gjorde kaffe och öppnade morgontidningen. Där fanns det en annons med valpar till salu, av rasen tibetansk spaniel. Precis den ras som jag hade bestämt mig för. Jag ringde på annonsen och dagen efter körde jag till Oskarshamn för att titta på valparna, som då var sex veckor gamla. Självklart kunde jag inte motstå de små knytena och en av de två hanvalparna blev tingad. Två veckor senare, den 28 januari 2012, hämtade jag hem min Prins.

Den tibetanska spanieln är en renodlad sällskapsras. Det var precis det som jag var ute efter. En hund att ha som sällskap, i soffan så väl som i stallet. Tibben är en självständig ras, med mycket egen vilja. Min älskade Prins vet så väl att hans matte förlåter honom nästan vad som helst, vilket han så klart utnyttjar i alla lägen… Jag älskar honom gräns- och villkorslöst.

När jag skaffade hund vände mitt liv till det bättre. Idag är han ett och ett halvt år och jag fascineras fortfarande av alla hans upptåg och bus, hur han varje dag får mig att skratta och hur mycket jag tycker om honom. Han älskar barn, att leka med andra hundar, att sova på rygg och snarka högt i sängen, att rymma (…), köttbullar och kalvsylta. Jag vet att det finns de som tycker att en hästtjej som jag borde ha en tuffare hund, att tibben är en fluffig tanthund. Jag själv tycker att jag har valt precis rätt ras.

CIMG0461 IMG_2313 IMG_2306 IMG_2254 IMG_2046 IMG_2008 IMG_1978 IMG_1761 IMG_1692 CIMG0360CIMG0053 CIMG0057 CIMG0167 CIMG0266