Ibland hatar jag Disney

Jag har tänkt lite på det här med barnkultur. Som den vänstervridna feministhäxa jag är har jag svårt för Disneys heteronormativa, könsrollsbevarande värld. Ingen nyhet det. Alla dessa prinsessor som väntar på prinsen, som är ljushyade och finlemmade. Som med några få undantag är passiva, milda och goda. Det får mig att må illa. Varför utsätter vi barn för det här?

En klok person brukar säga att det är Disneys fel att vi förmänskligar hästar. Hen menar att Disney har fått oss att tro att djur kan prata likadant som människor och att det är därför som vi människor tror att djuren har mänskliga känslor. Som när vi packar in dem i täcken, ger dem müsli som ser ut som människomat (och kostar därefter) och köper piffig utrustning som matchas till förbannelse.

Jag har ju inga barn och jag vet förstås att det finns alternativ till Disney. Jag tänker bara att de vore härligt om de som är stora, som gör stora filmer för en stor publik kunde göra något som är mindre snävt? Som är mer tillåtande? Men jag vet ju att cash is king och att det är de möjliga intäkterna som styr. Ibland hatar jag Disney, ibland känner jag mig bara uppgiven.

Annonser

Att passa in

Det finns nog få människor som i alla sammanhang känner att de passar in. Vissa har lättare och andra har svårare att vara bekväma i sociala sammanhang. I tonåren kände jag ofta att ingen förstod mig, att jag var ensam fast jag inte var själv. Det är så skönt att vara vuxen! Nåja, även som vuxen har jag känt mig som ett ufo ibland.

Efter att jag hade publicerat mitt utseende-inlägg häromdagen så kände jag att det kanske är lite förmätet av mig att skriva om att jag är trygg med mitt utseende? Jag som inte är speciellt utstickande på något vis, det är ju inte så värst revolutionerande att strunta i mascaran liksom… Det jag menar är att jag inte tänker döma någon som känner sig obekväm och som väljer att anpassa sig till gällande normer, för att passa in. Det är inte roligt att vara ensam, jag känner ödmjukhet inför de som väljer att göra som ”alla andra”, trots att det egentligen är emot deras principer. Det finns saker som jag gör, fast jag egentligen känner att jag inte vill. Till exempel rakar jag benen, för jag har så mycket svart päls att jag skulle skämmas om jag lät den växa och visade upp den offentligt. Jag tycker inte att kvinnor borde behöva raka benen för att passa in. Ändå gör jag det, jag följer normen, för jag orkar inte stå emot. Jag är inte stolt över det, jag är bara inte tillräckligt modig.

För ett tag sedan var jag på fest tillsammans med min kille. Det var vi och ett helt gäng andra heteropar. Vi hade supertrevligt, men när jag var på väg hem kände jag att det var något som skavde. Hur gick det egentligen till när jag blev en del av den världen? Jag vill gärna se mig själv som en medveten feminist, som öppen för att det finns olika sätt att leva tillsammans. Jag vill inte idealisera tvåsamhetsnormen, för jag tycker att den är begränsande. Jag tycker att heteronormen är begränsande. Jag får lite panik när jag känner att jag är med om att upprätthålla de här normerna. Kvasipsykologen på min axel säger mig att jag har valt den här livsstilen för att den är så bekväm för mig, för att jag passar in och slipper känna mig ensam. Är det så?

Det är lättare att vara två än att vara en, både som en del av ett par och i bemötandet från andra. Jag är ganska bra på att vara ensam, på att klara mig själv, men jag är inte så bra på att stå emot frågor om när jag ska hitta kärleken och annat bull som man som singel tvingas utstå. Nu slipper jag sådant. Kanske är det därför som jag nu börjar ifrågasätta mig själv och mina val, för att jag behöver lite motstånd?