Igångsättning

Igår satt jag upp på Carla för första gången sedan jag köpte henne. Hon har fått ta det lugnt och vila sig och nu är det dags för en lugn och balanserad igångsättning med målet att få en hållbar och frisk häst.

Än så länge har jag bara skrittat henne, igår och idag. Vi har varit i ridhuset och hon tyckte att det var jättespännande att se sig själv i speglarna 🙂 Hon skuttade och ruskade på sig en gång igår, eftersom en annan häst i ridhuset busade lite. Annars har hon varit supersnäll. Jag har mest haft långa tyglar, men lite kontakt har jag testat att ta. Igår var hon lite snubblig och slog i sko några gånger, men redan idag hittade hon balansen mycket bättre. Det finns mycket som man kan öva på trots att man ”bara” skrittar. Till exempel att hitta jämvikten, alltså att få sin egen och hästens balans att falla samman. Sin egen sits kan man aldrig träna för mycket och så är det ju takten i skritten, takt som ju är det första steget i utbildningsskalan.

Någon öronbild kommer jag inte att bjuda på, för jag är ju som bekant en motståndare mot att använda mobilen och hantera hästar samtidigt. Men jag kan avslöja att Carla har världens gulligaste öron, mörkgrå med ljusgrå streck ❤ Jag sitter och flinar fånigt hela tiden medan jag skrittar henne. Finhästen!

Som i en hästbok

Jag är så löjligt glad över min fina lilla Carla-häst. Att få köpa sin favorithäst från ridskolan, visst är det lite som en av alla hästböckerna som jag slukade när jag var yngre? En annan sak som är precis som i böckerna är att Carla gnäggar när man kommer ut i hagen och pratar med henne ❤

Än så länge har jag inte börjat rida henne, utan det är pyssel och promenader på schemat. Idag fick hon svansen tvättad. Fina lilla hjärtat.

Hästar som jag har haft: Rickard

Rich Forever
f. 2005
e. Richfield – Forever

Fine Rickard ägs av min kompis Helena och jag har haft honom på foder i drygt två år. Nu ska han snart flytta hem till sin matte och bli nollåtta, det känns lite sorgligt. Jag kommer att sakna honom, han är en väldigt trevlig häst som är rolig att rida. Jag är så glad över att Helena har låtit mig ha honom de här åren! Nu passade det ju ganska fint att jag fick möjlighet att köpa Carla i samband med att Rickard flyttar, så slipper jag bli hästlös.

Första året delade jag Rickard med kompisen Charlotta. Under det senaste året har jag dels varit ensam om honom, dels delat honom först med Karin och sedan med Alex. Det är skönt att ha någon som hjälper till, så att man slipper vara ensam med allt jobb och alla kostnader.

Rickard är framför allt dressyrriden och jag har inte hoppat honom så mycket. Däremot har det blivit en hel del uteritter, dressyrträning och några tävlingar. Han är stor, över 170 cm i mankhöjd. Trots det känns han inte stor eller tung att rida, utan är rörlig och mjuk. Han är otroligt snäll, men säger ifrån om jag inte är tillräckligt balanserad eller om jag är otydlig i hjälpgivningen. Det är ju bra, det gör ju att jag blir bättre på att rida.

Rickard är ranglåg och har tyvärr fått utstå en hel del hårda tag från de andra hästarna i hagen, bara för att han är så snäll. En annan egenhet som han har är att han är otroligt rädd för kor – och för islandshästar. Detta trots att han är en riktig lantis som knappt hade varit i ett ridhus innan han flyttade till mig. Turligt nog träffar vi inte på kor allt för ofta 😉

Här är en träningsfilm från förra vintern:

Fine Rickard, jag kommer verkligen att sakna dig! ❤

Hästar som jag har haft: Promise Me

När jag hade bott ett tag i Växjö blev jag sugen på att ha en egen häst igen. Jag gav mig ut på Hästnet och hittade ett sto i Hästveda utanför Hässleholm.

Promise Me PWR
f. 2002
e. Prestige VDL – Madrigal – Jovial – Gaspari

Promise har också en avkomma efter Camaro M, född -06. Catch Me H, eller Knatten som han kallas, kan du följa på Tittis blogg.

Promise är en jättefin häst, som rör sig trevligt och hoppar bra. Hon har gångartsdiplom från treårstestet och hon passade mig bra i storlek. Tyvärr så var hon lite för skarp i temperamentet för att hon och jag skulle passa optimalt ihop. Efter mycket velande fram och tillbaka så bestämde jag mig för att sälja henne. När jag sålde henne hade jag haft henne i två år och det var skönt att komma fram till ett beslut. Även om jag tyckte otroligt mycket om henne, så var hon och jag inte en bra kombination.

Tanken när jag köpte henne var att kunna tävla lite i både hoppning och dressyr och så hade jag en dröm om att längre fram ta ett föl på henne. Det blev lite hopptävlande, med blandade resultat. Jag var som sagt lite för mjuk för henne och lyckades inte helt vinna över henne på min sida. Därför blev det inte alltid hopp, utan ibland stopp. Promise har alltså alla förutsättningar, men vi matchade inte riktigt varandra. Synd, för det är en härlig häst!

Här är filmen som vi gjorde när jag skulle sälja henne. Det är duktiga Mette som rider 🙂

Bilderna är från 2009 och filmen är från 2010.

Hästar som jag har haft: Gibson

Gibson
f. 1997 d. 2006
e. Guinness – Hertigen

Det här inlägget blir det svåraste att skriva, nu när jag berättar om hästar som jag har haft. Jag fick tårar i ögonen redan när jag letade rätt på bilderna av honom. Gibson var en otroligt speciell häst, jag tror bara att man får en sådan häst i livet. Jag saknar honom fortfarande. Jag önskar att jag hade träffat honom senare i livet, att jag hade vetat vad jag vet idag när jag hade honom.

Gibson kom in i våra liv efter det att vi hade sålt K. En sommardag 2003 åkte jag och mamma på hästletarturné och hamnade i Östergötland. Där hittade vi den då sexårige valacken Gibson. Han rörde sig otroligt trevligt (åh vad jag önskar att jag hade haft film att visa på honom!) och han var snäll och lätthanterlig. Vi hade filmkameran med oss, filmade och visade filmen för vår tränare. Hon tyckte att han var fin och det blev köp.

Jag var ute efter en dressyrhäst att träna och tävla med. Gibson hade stora gångarter, vilket gjorde honom ganska svårriden, det var svårt för oss att hitta vår gemensamma balans. Trots att det här var min egna häst nummer två var jag fortfarande orutinerad och min självkänsla var låg. Gibson väckte uppseende, mörkbrun och vacker med mycket gång. Jag fick prestationsångest. Samtidigt var han världens keligaste och gosigaste och kunde ”pilla” med mulen i mitt hår hur länge som helst.

Tillsammans gjorde vi ett antal tävlingsstarter i LB och LA. Tyvärr var det inte helt enkelt, jag hade behövt mer rutin på att tävla och framför allt hade jag behövt hjälp med den mentala biten, för där var jag inte stadig. Jag tog alla motgångar personligt och mådde jättedåligt av att inte prestera. När jag gick ridledarkursen 2005 var Gibson en av mina två kurshästar, det var han och ridskolehästen Titiyo som fick följa med.

Gibson köptes som dressyrhäst, men han hoppade också snällt. Han hade behövt lite hjälp med att utveckla sin teknik, men han löshoppade ändå upp till 140 cm. Det minns jag som en bra prestation.

Tyvärr drabbades min fine häst av ett antal skador, så som hältor och sårskador. Om jag idag hade haft de hållbarhetsproblemen med en häst hade jag ändrat träningsupplägget. Jag hade lagt in mycket mer vila för en så pass ung häst och jag hade definitivt inte sprutat några leder utan att ha gett honom vila och chans att läka själv först. Diagnosen som till slut ledde till att min fine, vackre häst fick galoppera vidare kan beskrivas som SIS = Skit I Sadeln. Jag hade helt enkelt för dålig kunskap om ridning, hästutbildning och hästars hållbarhet för att kunna hålla en så fin häst frisk. Det gör ont i mig när jag tänker på det. Att en så fin och härlig individ offrades för att jag saknade omdöme och kompetens.

Han fick en sista sommar på Alvaret på Öland innan han fick somna in. Världens vackraste:

 

Lite kuriosa: Gibsons helbror är den godkände hingsten Gigolo 965

Jag vet att det inte är till någon nytta att känna skuld över hur det slutade för fine Gibson. Ändå gör jag det fortfarande och min enda tröst är att jag i alla fall har blivit bra mycket klokare sedan dess. Finaste Gibson, tack för att jag fick lära känna dig!

Hästar som jag har haft: K

Visste ni att Carla är min fjärde egna häst? Jag tänkte att jag ska skriva lite om hästarna som jag har ägt, och så blir det kanske några ”bonusinlägg” om andra hästar som jag har ridit. Om älskade ponnyn Flanör har jag redan skrivit här.

När jag var 16 och hade vuxit ur min ponny bestämde sig min mamma och jag för att skaffa en häst tillsammans. Vår tränare följde med till Skåne och en välkänd hästhandlare. Där hittade vi en holländsk valack, född 1992 efter Boreas – Oldenburg. Han hade fulla papper och det visade sig att det fanns en hel del angloarab i stammen, bland annat den välkände Inschallah x. I hans pass var endast första bokstaven i namnet inskrivet: K. Därför fick han heta just K, med engelskt uttal: ”Kej”. (Eller lille K:t som en stallkompis kallade honom…)

K var tänkt som en allroundhäst att rida både hoppning och dressyr på. Det gjorde jag också till en början. Dessvärre blev han allt mer busig när han blev starkare och fick bättre kondition. Jag, som alltid har varit försiktig av mig, vågade inte hoppa honom mer. Mamma gjorde det en del, medan jag koncentrerade mig på dressyren. Vi testade att tävla dressyr tillsammans och red bland annat i klubbens division 3-lag. Tyvärr tyckte K att det var ganska otäckt att vara ensam på dressyrbanan. Han var flockbunden och jag var oerfaren, vilket resulterade i en allt mer spänd och tittig häst.

Samtidigt hoppade han trevligt, men blev allt mer grinig i stallet. Vi beslutade oss för att sälja honom. Han fick bli skolhäst på ett naturbruksgymnasium som gillade honom jättemycket, han var en finfin skolhäst. Dessvärre ådrog han sig en skada på sommarbetet, som inte ville läka. Därför fick han galoppera vidare. Än idag talar naturbruksgymnasiets personal varmt om honom, vilket är kul!

En mindre trevlig egenhet som K hade var att han ett flertal gånger lade sig fast i boxen. Han hade antagligen inte gått på sommarbete i Holland där han kom ifrån och han var otroligt känslig för insekter. Vi släppte honom på bete den första sommaren som vi hade honom, men fick hämta hem honom redan efter knappa två veckor. Han var så påverkad av insekterna att han inte tog sig tid att äta, utan rasade i vikt. K var en fin förstahäst, som tålmodigt accepterade många av mina nybörjarmisstag.

Bilderna är från 01/02