Ångest är vår arvedel o.s.v.

I morse vaknade jag med illamåendet från helvetet. Det tog mig en stund att komma på att jag glömde att ta både morgon- och kvällsmedicinen igår, därav yrsel och illamående. Puh. Utsättningssymptomen som jag får när jag glömmer medicinen är verkligen inte att leka med. Turligt nog har jag varit ledig idag, för jag har mest orkat ligga i fosterställning och spela tetris på mobilen… Gråtit några skvättar, duschat sittandes och haft ångest. Nu är klockan 18.37 och jag har äntligen fått i mig lite mat och börjar känna mig som en normal människa igen.

En annan sak som är tur är att min lille hund är så snäll och orkar med en matte som inte fixar några stora aktiviteter. Gick ner till sjön ett par hundra meter härifrån med honom och då lyckades han ramla i… Så förvånad han blev! Var nog inte jättevarmt i vattnet.

Slut på gnäll: Har ni hört den här låten? Jag vet ingenting om bandet, men låten är helt sjukt bra! Måste forska vidare i detta…

Annonser

Seger

Idag har jag haft tillfälligt besök av en gammal bekant – ångesten. Det var riktigt länge sedan som jag kände den känslan och själva insikten om hur länge sedan det var och att jag tidigare hade den känslan dagligen, det gör mig stolt. Stolt över att jag har tagit ansvar och styrt upp min egen skit.

Jag tror att de flesta människor har sina demoner att slåss mot. Det ser olika ut genom livet, vissa har det värre än andra. En del människor försöker lägga över ansvaret för demonfajten på andra. Det tycker jag är fel och orättvist. Jag menar så klart inte att man inte ska ta hjälp! För hjälp behöver de flesta. Själv hade jag nog aldrig tagit tag i min situation om jag inte hade haft en fantastisk vän som fanns där för mig och stöttade och pushade. Jag menar bara att ansvaret för kampen inte kan läggas på någon annan.

Jag tänker så här: Du har eget ansvar för att det du gör och säger är rätt enligt din moraliska kompass. Det finns lägen där du inte har något annat val än att stå upp för dig själv, trots att någon kanske blir sårad eller besviken på dig. Du gör vad du måste göra, för att inte göra våld på dig själv. Efter att jag tog tag i mitt mående, tog ansvar för det, så har det blivit lättare. Det är inte enkelt, men det är lättare. För nu vet jag att jag har kontroll, att jag till större del kan bestämma vilka känslor som jag agerar på och inte. När jag var sjuk, när demonerna härjade som värst, då var det de som bestämde. De gjorde mig till en person som jag inte ville vara.

Genom att handskas med sina demoner: begränsa, besegra, hantera, tämja dem, så kan man lära sig mycket. Om sig själv och om andra. Jag tror inte att man någonsin blir fullärd och har man otur kommer det nya, okända situationer och demoner som man måste ta hand om. Om det hade funnits ett sätt att lära sig det som jag har lärt mig om själv, utan att må så dåligt som jag har mått, då hade jag velat göra det. Men om det här är det enda sättet, ja, då får det väl vara värt det.

Häromdagen berättade jag för en ny bekantskap, IRL, om min sjukdom. Det kändes helt naturligt, inte alls skamfyllt. Det är för mig en seger, större än… *insert lämplig liknelse* Jag vet, större än att vinna 25′ i månaden i 25 år! Ångesten som jag kände idag kan inte på något sätt ta den segern ifrån mig.

Något av det svåraste som finns

Idag ska jag outa en av mina sämsta sidor. När jag säger (skriver?) att det är en dålig sida menar jag både ur mitt eget perspektiv, och ur andras.

Jag är, för att citera en vän, ”helt jävla värdelös” på att prata om känslor, hur jag mår och hur jag vill ha det. Jag tror att det alltid har varit så. Kanske tränade jag för lite på det som barn? Det är mycket lättare för mig att skriva. Jag kan ha färdigformulerade meningar i mitt huvud, men de kommer bara inte ut när jag ska säga dem. Det är som att tungan blir förlamad. Detta gäller nästan bara när jag ska prata om mina egna känslor, annars har jag (oftast) inte så svårt att prata.

Jag vet att detta ställer till problem för mina nära. De är inte tankeläsare (tror jag? Fick lite tvångstankar när jag skrev det där… ;)). Nej, men hur ska de som tycker om mig veta vad jag vill när jag har så svårt att uttrycka det?

Varför blir jag så förlamad då? Jag tror att det finns två huvudorsaker. Den ena är att jag är livrädd för att bli sårad/missförstådd/bagatelliserad/betraktad som gnällig. Det har hänt. Jag är en känslig typ, jag skyddar mig själv genom att inte avslöja för mycket. Det är mitt starkaste försvar. Den andra huvudorsaken får mig att känna mig mer självmedveten. Jag vill inte framstå som osmart. Därför måste jag tänka genom sånt som jag ska säga för att det ska komma ut rätt, vilket leder till att tillfällena går mig förbi. Den hang-up:en borde vara lättare att komma över än den första, kan jag tycka.

Jag har gått i terapi. Jag slutade dels för att jag mådde bättre, men också dels för att det inte var så meningsfullt när psykologen fick dra varenda ord ur mig. Hon försökte ibland vara tyst för att få mig att prata. Haha, som om jag inte kan vara tyst hur länge som helst? Jag är the queen of tysta leken. Vi kom alltså inte runt detta.

Att jag över huvud taget kom i kontakt med vården och fick möjlighet att gå i terapi är tack vare en vän. Hon bangade inte för att fortsätta fråga mig hur jag mådde när jag ljög om att allt var bra. De flesta frågar bara en gång och det är ju helt normalt! Det ska ju inte behövas hundra försök.

Så. Min intention är ju att komma runt detta problem. Men det är så inihelvete svårt!! Något av det svåraste som finns. Ändå tänker jag att livet skulle bli enklare om tungan slutade vara förlamad och jag kunde prata om hur det känns.

Jag kan leva som vem som helst, om jag tar mina mediciner (del 6)

Har du missat de tidigare delarna så hittar du dem här:

Del 1
Del 2
Del 3
Del 4
Del 5

Insikter

En psykisk sjukdom gör saker med hjärnan som den drabbade inte kan styra över. Det låter kanske självklart, men eftersom vi så sällan pratar om psykisk sjukdom, utan istället skäms och försöker hantera den på egen hand så är det faktiskt inte självklart. När jag mår dåligt kan det hända att jag gör och säger saker som jag inte riktigt förstår varifrån de kommer. Som jag har fått lära mig genom arbetslivspedagogikstudierna: En vanlig missuppfattning är att människor tror att andras reaktioner alltid är genomtänkta. Livet är komplicerat. Jag har under tillfrisknandet blivit mer ödmjuk inför andras beteende. Det är bara på film som replikerna levereras med perfekt tajming, i verkligheten är det svårare än så. Jag har blivit bättre på att inte ta allt så personligt längre, även fast det är svårt.

Jag har också lärt mig att andra ser mig annorlunda än jag ser mig själv. Att gå i terapi och få höra hur jag framstår inför psykologen, att vrida och vända på saker och ting för att se vad som är möjligt att förändra till det bättre, det har varit nyttigt för mig.

Jag har börjat inse att jag inte alltid klarar mig helt på egen hand, utan kan behöva hjälp. Det har väl varit en av de svåraste sakerna att ta in och jag jobbar fortfarande på det.

När jag pratar med vänner, när jag får kommentarer här på bloggen och när jag ser mig runt omkring så inser jag att det är många fler än jag som kämpar mot psykisk ohälsa. Som sjuk är det lätt att gå upp väldigt mycket i sitt eget mående, att tänka ”det blir aldrig bättre” eller ”jag förtjänar inte att må bättre än så här”. Nu ser jag att det finns andra som varje dag måste utkämpa ett krig som liknar mitt. Jag tänker att det betyder att vi måste prata mer om det här.

Som jag tidigare har skrivit: Jag önskar att jag hade kunnat komma till dessa insikter utan sjukdom. Nu är jag ändå glad att ha fått något gott ur det onda och det tar jag vara på. Det viktigaste är förståelsen för andra människor, det gör livet enklare att inte tro att allt utgår från en själv. Självkänslan blir starkare om man inte förutsätter att andras reaktioner alltid beror på en själv, har jag märkt…

Femte delen

Det vänder!

Ibland var jag otröstlig hos terapeuten, jag tänkte att det aldrig skulle gå över, att jag aldrig skulle må bättre. Hela världen var svart, att tänka på framtiden var som ett skämt. Min snälle doktor på vårdcentralen oroade sig över att han inte kunde hjälpa mig tillräckligt mycket och ordnade remiss till psykiatrin. Jag testade olika mediciner i olika doser. Till slut hittade vi rätt. Det gick åt rätt håll.

I mellandagarna 2011 bestämde jag mig för att lämna chefsvikariatet, som jag hela hösten hade behållit, sjukskrivningen till trots. Det ledde till en dipp i måendet, för ögonblicket. På längre sikt var det bra för mig, men det visste jag förstås inte då.

Min kloka vän hade långt tidigare föreslagit att jag skulle skaffa hund, för att känna mig mindre ensam. I slutet av januari 2012 flyttade Prins in hos mig. Min tibetanska spaniel är min terapihund. Om jag ska rangordna vad som fick mig tillbaka på banan så säger jag 1 medicin, 2 Prins och 3 terapin. Den fysiska kontakt som den lille valpen gav mig var något som jag inte ens hade tänkt på att jag saknade. Att ha häst är annorlunda, den sover inte i sängen om natten och kan inte följa med överallt. Tack vare Prins började jag prata med främmande människor, fick jag kontakt med mina grannar och började jag gå kurser för att lära mig mer om hundar. För mig är han den mest betydelsefulla lilla hund som finns.

Sakta blev det bättre under våren. Samtidigt kände jag mer och mer att jag vantrivdes på jobbet. I april ansökte jag till universitetet och samtidigt bad jag om att få ta ett studieuppehåll från jobbet. Från och med september skulle jag bli student.

Som vanligt poängterar jag att det som är rätt för mig inte behöver passa andra. Men för mig var detta spårbyte helt nödvändigt. När jag träffade psykologen första gången efter sommaruppehållet sa hon att ”du är som en helt ny Elin”. På sätt och vis är jag väl det. Ny, men med gamla erfarenheter att lära av.

”Inte nu, kanske sen, kommer jag tycka att allt dåligt för med sig nåt gott”

Jag önskar att ingen ska behöva må som jag har mått. Alla de saker som jag har lärt mig under sjukdomstiden (ska skriva mer om det i ett annat inlägg), alla de sakerna önskar jag att jag hade kunnat lära mig på något annat sätt. Ett sätt som inte hade inneburit så mycket svärta, ångest och destruktivitet.

Det goda i det dåliga är att jag, som hade kämpat med mitt mående så länge, äntligen tog hjälp när jag blev ordentligt sjuk. Jag är innerligt tacksam över att jag tog emot den hjälp som erbjöds, även om det tog en liten tid för mig att få förtroende för mina vårdgivare. Ingen vet hur det hade gått annars, men jag tror inte att jag hade mått så pass bra som jag gör nu om jag inte hade fått hjälp.

Fjärde delen

Symptom

Det ser förstås olika ut från person till person. För mig tog det tid att få sjukdomsinsikt och ibland kan jag fortfarande fundera över vad som är symptom och vad som är personlighetsdrag hos mig. När jag har depressiva perioder är jag ledsen. Jag gråter mycket, flera gånger i veckan, ibland flera timmar. Jag drar mig undan. Vill inte umgås med någon, inte prata med någon. Svarar inte i telefon. Jag har också haft en del problem med ångest och sömnsvårigheter, men de har de senaste åren bytts ut mot en stor trötthet och orkeslöshet. Jag kan sova hur många timmar som helst och jag blir handlingsförlamad, orkar inte städa, diska eller laga mat.

Jag är en introvert person, som det heter. Det är motsatsen till extrovert, som betyder utåtriktad. Jag är lite reserverad, inbunden. Behöver få vara ensam för att få energin åter, blir trött av att umgås med andra hela tiden. Till och med jag själv, som ju har levt med mig hela livet, har svårt att avgöra vad som är depressionstecken och vad som bara är vanlig tillbakadragenhet.

En vanlig missuppfattning om psykisk ohälsa är att den som mår dåligt gör det hela tiden. Att sjukdom betyder att det inte går att sköta ett jobb, till exempel. Det behöver inte vara så, det kan vara privatlivet som är kaos, medan jobbet sköts perfekt. Eller tvärtom, eller så är hela livet kaos. Jag skötte mitt jobb ända tills det fullständigt rasade, men sjuk blev jag långt långt tidigare. Jag är en bra skådis och det är inte alltid en positiv egenskap.

Det tog lång tid för mig att förstå och acceptera att jag hade en depression. (Jag försöker vara noga med att skriva just ha en depression. Om jag är deprimerad så blir det nästan som att jag är min sjukdom, och det är jag inte! Det är ju ingen som är ett benbrott.) När jag väl började få en viss sjukdomsinsikt så nämnde min terapeut lite försiktigt att jag verkade ha vissa drag av utmattning, också. Jag får väl erkänna att jag har svårt att acceptera det, än idag. Ledsenheten är en sak, den är under kontroll. Men den här tröttheten alltså, den är ett gissel. Nåväl, jag är hellre trött än ledsen, om man nu måste välja… 🙂

Tredje delen

Sjukskriven

Jag hade knappt haft en enda sjukdag tidigare. Gick till jobbet i alla lägen. Bet ihop, åt Alvedon, sa sällan nej till extrapass. Jobbade uppemot 60 timmar per vecka i perioder. Var stolt över det. Tyckte att de som stannade hemma med förkylning var lata. Koketterade med hur mycket jag orkade. Betedde mig precis som jag blivit uppfostrad, som Luther och Jante och alla de andra förväntade sig av mig.

Jag tyckte om Elin-på-jobbet. Andra tyckte om henne. Om jag inte jobbade, vem var jag då? Mitt arbete var det absolut viktigaste i hela världen för mig. Mot bättre vetande tackade jag ja till ett chefs-vikariat. Jag ville inte ha det. Jag tog det ändå, för jag var lojal med organisationen. Alla andra sa att jag skulle klara det. Men det gjorde jag inte.

Istället blev det ett års sjukskrivning, av varierande grad. På halvtid, heltid, halvtid igen och så 25%. Att jag inte fixade vikariatet, det skaver än. Hade jag haft min ordinarie tjänst, så kanske inte sjukskrivningen hade blivit så långvarig. Jag vet att det inte tjänar någonting till att spekulera.

Jag önskar att min arbetsgivare hade gett mig mer stöd under min sjukskrivning. Jag var otroligt ensam i jobbsituationen. Efter att jag äntligen hade vågat berätta för kollegor och andra nyckelpersoner på arbetsplatsen kändes det faktiskt inte så värst mycket bättre. Jag vet att sjukdomen kan ha förvrängt min världsbild, men jag upplevde det som att alla andra såg mig lika misslyckad som jag såg mig själv. Det var förödande för självkänslan.

När jag började bli mer stabil och sjukskrivningen gick mot sitt slut valde jag att lämna den dåvarande arbetsplatsen. Det beslutet är jag glad för, för jag tror inte att jag hade blivit frisk om jag hade stannat kvar. Jag är inte bitter eller arg på någon person som fanns på jobbet, jag önskar bara att fler arbetsgivare och medarbetare hade kunskap om psykisk ohälsa i arbetslivet. Jag kan verkligen rekommendera ett besök på hjarnkoll.se. Förutom bra material på sajten finns också skrifter att beställa, skrifter som borde finnas på varje arbetsplats.

Det positiva i allt detta är att jag har börjat intressera mig för arbetsmiljö. Efter avslutade universitetsstudier skulle jag gärna vilja jobba med något som har med arbetsmiljö att göra.

Jag kan leva som vem som helst, om jag tar mina mediciner (del 2)

Skammen

En av anledningarna till att jag startade den här bloggen var att jag började lessna på att gå runt och skämmas. Jag har varit otroligt restriktiv med vilka som har fått veta om att jag har/har haft depressioner. När jag nu börjar må bättre så tänker jag att det finns fan ingenting att skämmas för!! Var och varannan har egna erfarenheter av psykisk ohälsa. De kan vara självupplevda, eller genom någon nära och kär.

I januari 2011, när jag tog min första kontakt med sjukvården så var jag inte riktigt säker på om de skulle ta mig på allvar. Jag tänkte att jag borde kunna rycka upp mig, utan deras hjälp. Men de såg mig, rakt igenom så har de flesta av mina kontakter inom vården varit fantastiska. Jag fick medicin och jag fick samtalsstöd. Läkaren frågade mig hur jag såg på sjukskrivning. Jag vägrade. Om jag gick hem från jobbet, då skulle ju andra få veta. Det fick bara inte hända!

Jag medicinerade och ni som har ätit eller äter antidepp vet att de för med sig en hel del biverkningar. För mig var det trötthet. En massiv, förlamande trötthet, som gjorde mig till en zombie. Men jag skulle bara jobba, för ingen fick ju veta! Det var det hemligaste av hemliga. Jag är bra på att låtsas. Jag tror inte att någon, som inte känner mig väldigt väl, kunde märka på mig hur dåligt jag mådde. Jag höll fasaden uppe.

Sommarsemestern hjälpte inte mot tröttheten eller gråtattackerna. Jag åt medicin, men inte rätt sort, än. Terapeuten hade semester. När jag hade jobbat ett par dagar i augusti 2011 bröt jag ihop och insåg att jag aldrig skulle orka jobba heltid. Jag fick en akut läkartid och blev sjukskriven 50%. Fortfarande skämdes jag något så fruktansvärt, jag ville inte att någon av mina arbetskamrater skulle få veta varför. Så jag berättade inte. Det ledde naturligtvis till noll förståelse och jag försökte klämma in alla uppgifter som jag gjort på min heltid på hälften som många timmar. Det blev inte bättre.

Till slut hittade jag en person relaterad till arbetsplatsen som jag kände förtroende för. Med hennes hjälp vågade jag berätta för arbetskamraterna. Det hade då hunnit bli höst. Jag skämdes än. Med terapeuten pratade jag om att jag borde skaffa fler sociala kontakter, fler människor att lita på. Det gick trögt. Först när det började vända, när vi hade hittat rätt medicin och dos, när jag började bli stabil, vågade jag sänka garden lite.

För mig grundar sig skammen i att jag är en ganska sluten person, jag har integritet och jag ogillar att andra vet för mycket om mig. Jag ville inte att någon skulle tycka synd om mig eller se mig som en belastning. Inte heller ville jag bli stämplad som psykfall. Idag, när jag är lite mer öppen och pratar med andra, så märker jag att det finns så många fler som varit i min situation. Jag vill hjälpa till att få bort  det stigma som finns kring psykisk ohälsa. Jag vill att fler ska känna att de inte har något att skämmas för.

Att inte skämmas och att inte ljuga är en liten strid som jag måste utkämpa med mig själv varje dag. För bara någon vecka sedan ljög jag när jag svarade på frågan om jag har några sjukdomar. Jag har ljugit för tandläkaren angående om jag äter några mediciner. Men jag ska vinna den striden, kampen mot skämsdjävulen.

Jag kan leva som vem som helst, om jag tar mina mediciner (del 1)

Sedan tidiga tonåren har jag drabbats av återkommande depressioner. Det tog mig många år att förstå att de där perioderna av nedstämdhet inte vara normala svängningar, sådana som vi alla drabbas av. Jag hade hunnit fylla 26 när jag till slut förstod att jag var sjuk. Jag hade medicinerat och gått i terapi i några månader när jag beklagade mig över min trötthet inför terapeuten. Jag sa något i stil med ”jag förstår inte att jag är så trött hela tiden, en vanlig åtta-timmars dag på jobbat ska man ju orka med?” ”Om man är frisk ja”, sa hon.

Först då förstod jag. Jag är sjuk, det är något som är fel, på riktigt. Jag är inte lat eller gnällig, jag behöver inte bara rycka upp mig. Jag är sjuk, men jag har också turen att ha drabbats av en sjukdom som är behandlingsbar.

Jag har en psykisk sjukdom. Den heter depression och jag håller den under kontroll med hjälp av medicin. Idag har jag varit symptomfri i nästan 14 månader. Det är den längsta perioden sedan det började. Jag tänker nu ägna några inlägg åt att berätta om hur det var och är, för mig.

Början

Hösten 2010 var otroligt intensiv. Jag flängde och for, jobbade mycket, gick roliga kurser, var på givande konferenser. Det var inget konstigt med att ta tåget från Stockholm 05.21 för att sedan åka direkt från stationen i Växjö till jobbet och jobba tio timmar. Jag orkade. Det fanns alltid lite extra energi att plocka fram. Jag hade inte en enda hel-ledig helg mellan september och jul, det skröt jag med. Jag pallade hur mycket som helst. Det hade jag alltid gjort.

I november var jag i Jönköping på en konferens där jag uppfattade stämningen som obehaglig. När jag kom hem sjönk jag ihop på mitt hallgolv och grät. I fyra timmar. Någonting gick sönder, inuti. Någonstans där i november började tröttheten visa sig. Det syntes utanpå att jag var trött, det hade det aldrig gjort tidigare. Inte så här. Jag tänkte att det var hösten, att det var oron inför chefsvikariatet som jag skulle hoppa på nästa sommar. Jag tänkte att det skulle gå över av sig självt, som alla andra gånger förut.

Ingen annan skulle förstå, och ingen annan skulle gå en meter för mig, jag behöver dig

(som Jonathan Johansson sjunger). I januari 2011 kunde jag inte längre hålla uppe skådespeleriet inför bästa vännen. Jag bröt ihop och grät flera timmar, några av timmar och åter timmar som jag har gråtit inför henne. Jag frågade henne om det var normalt att må så här, för jag visste verkligen inte. För mig var det ju normalt, att vara så ledsen att jag grät varje kväll, att jag ofta funderade på om det var värt att leva vidare över huvud taget.

Hon svarade att nej, det är inte normalt. Hon sa att det var dags för mig att söka professionell hjälp. Hon såg till att jag gjorde det. Det är det finaste som någon någonsin har gjort för mig. Hon är fortfarande min allra bästa vän i hela världen.