Komplexitet

Idag mår jag inte så bra och jag vet inte riktigt varför. Eller, det är väl en kombination av olika saker, så som det är för de flesta. Novembermörkret och dimman påverkar mig. Jag äter d-vitamintillskott, men jag vet inte om det hjälper så mycket? Trött är jag ändå. Jag har dåligt samvete över att C, som jag skriver uppsats med, har skrivit mycket mer än jag. Ändå har jag svårt att klämma fram mer text, vilket jag verkligen borde ha gjort idag. Ångest och så vidare…

Nåja. Jag ska inte bara klaga. Jag har i alla fall sett till att bilen har fått på sig vinterdäcken idag, det var nog första gången någonsin som jag fixade det före första halkan. Jag har också gått en skogspromenad med Prins och provat min hoppsadel på Carla. Får se hur den ligger sedan när jag rider i den, funderar på om den kanske är lite för vid?

Jag är för rätten till sina egna känslor. Den som vill läsa en allt igenom peppande och positiv blogg får hoppa över min. Här blir det en blandning av allt, av det som gör livet så komplext. Jag har tidigare haft en massa skuldkänslor för att jag som har det så bra mår dåligt. Det försöker jag sluta med, jag försöker tänka att ingen kan rå för sina känslor.

Detta med komplexitet förresten. Är det bara jag som har svårt att känna mig nöjd? Å ena sidan så behöver jag massor med utrymme och tid för mig själv för att inte bli tokig. Å andra sidan har jag lätt för att känna mig ensam. Den här hjärnan alltså, den ger mig aldrig någon ro. Ibland så får jag för mig att mina tankar och känslor är mindre ”äkta” eftersom jag äter psykofarmaka. Att medicinen liksom tar udden av känslorna. Just nu har jag ändå kommit fram till att det är värt det. Så länge som ”låga” dagar som idag är undantag istället för regel är uddlöshet ett pris som jag är beredd att betala.

Annonser

Tacksamhet

Idag vaknade jag en hel timme före klockan, av att jag bet mig i tungan. Kan man ens göra det i sömnen? Måste väl ha varit så att jag vaknade först och sedan bet mig, hur som helst var det väldigt obehagligt.

Jag har ju tidigare skrivit en del om att må dåligt och om hur trött min depression gjorde mig. Nu känner jag äntligen att jag börjar bli lite piggare! Jag är fortfarande känslig för sömnbrist, men det är inte alls lika farligt längre. Det är inte lika jobbigt att ta tag i saker heller. Jag hatar fortfarande att städa, men det känns inte längre som att jag ska ta mig upp för ett berg när jag ska plocka fram dammsugaren… Nu orkar jag jobba på dagen och sedan åka till stallet och rida, utan att behöva sova en timme på soffan först. Så sent som i somras var det helt omöjligt.

Jag har börjat äta d-vitamintabletter. Är lite osäker på om de egentligen har någon bevisad effekt, men placebo ska inte heller underskattas. Och jag tänker att det knappast kan vara skadligt? Annars är det ju rätt fint att vara student och ha möjlighet att vara utomhus på dagen och få lite dagsljus på sig. Inte så dumt för att hålla serotoninnivåerna i schack.

För att återknyta till inläggets rubrik så är jag sjukt tacksam över att äntligen få slippa känna mig så trött och orkeslös. Det är förstås förskräckligt klyschigt, men också sant, att först när man har fått känna på motsatsen kan känna glädje över att vara frisk. Det är mycket möjligt att dippar kommer, men tills dess tänker jag vara glad! Och pigg.