När någon lyssnar

Alla människor behöver känna att någon lyssnar. Extra viktigt är det när man mår som sämst. Jag kan komma på mig själv med att tänka att jag har haft tur som fick ett så bra bemötande av vården när jag sökte hjälp för mina depressioner. Men tur? Det är helt förskräckligt sorgligt om det är så, att man ska vara en människa med tur för att få rätt hjälp när man mår dåligt.

Jag läste en artikel av en läkare tidigare idag och jag skulle önska att ni också gör det:

Några år på vårdcentral och randning på en psykiatrisk mottagning har fått upp mina ögon för den här patientgruppen och har fått mig att tänka om. På min mottagning på vårdcentralen träffar jag tyvärr på patienter av ett helt annat slag än de som presenterades på utbildningen. I stället för väldefinierade diagnoser, såsom depression, generaliserat ångestsyndrom och cykloid psykos, ser vi snåriga blandtillstånd av nedstämdhet, ångest och självskadande beteende. Gärna med betydande inslag av kroppsliga symtom. Alkoholmissbruk, polyfarmaci och missbruk av beroendeframkallande läkemedel grumlar bilden. Ekonomiska och sociala problem är betydande. Patienterna har inte väldefinierade psykiska sjukdomar utan en komplex psykosocial problematik där doktorn ofta känner sig maktlös

Han har verkligen tänkt till och jag önskar att många av hans kollegor också läser och tänker. Extra pluspoäng för att han aktivt väljer att inte förutsätta att alla han träffar är hetero. Artikeln i sin helhet ger mig hopp.

Skicka vidare

Den senaste tiden har jag haft anledning att vara riktigt stolt över blåggen. Jag har nämligen blivit kontaktad av ett par personer som bett om råd angående psykisk ohälsa. Att mina erfarenheter kan vara till nytta för någon annan, det är stort. Det var ju en av anledningarna till att jag startade bloggen.

För mig var det en fruktansvärt ensam tid när jag var som sjukast. Jag skämdes så mycket att jag knappt lät någon veta, vilket förstås förvärrade det hela. Jag vill bidra till att minska det stigmat.

När jag för första gången kontaktade vården med anledning av min depression blev jag väldigt väl mottagen. Det är jag evigt tacksam för. Det var min allra bästa vän som fick mig att ta det steget och det är, som jag tidigare har skrivit, det kanske finaste som någon någonsin har gjort för mig.

Det är en process att ta sig ur det värsta. En process som samtidigt ger möjlighet till utveckling och lärande. Om någon hade sagt till mig då, när min värld var svart och meningslös, att jag några år senare skulle tycka att det bidrog till min ”personliga utveckling” så hade jag antagligen kategoriserat den som sagt så som lite dum i huvudet. Om man har någon i sin närhet som man anar, eller vet, mår dåligt, så tänker jag att sådana förnumstigheter inte ska uttalas. Det bästa som man som närstående kan göra är att bara finnas där. Kanske försöka underlätta på de sätt som man kan. Det kan uppstå olika svårigheter. För mig var det nästan omöjligt att prata i telefon, det gick bara inte. Då är det skönt att sms finns.

Vad är det då som jag vill skicka vidare? Kärlek, förstås. Till er som bryr er om, er själva och andra. Jag vill skicka vidare respekt och förståelse för människans komplexitet och hopp om att det blir bättre!

”… mycket pollen idag”

Jag kommer ihåg när jag just hade börjat gå i behandling för min depression. Jag hade fortfarande inte så god sjukdomsinsikt, jag hade inte accepterat att jag var sjuk och framför allt skämdes jag något så förfärligt. Jag ville inte att någon skulle veta. Jag hade suttit hos terapeuten en timme och bara gråtit hela tiden, fick inte fram några ord. Ögonen blev helt svullna och röda. Det var vår ute. Jag åkte hem, bytte om och åkte till jobbet. Ursäktade mitt puffiga ansikte med att ”det är så mycket pollen ute”. Vet inte om någon trodde mig, men ingen sa något om det.

Jag kom att tänka på den dagen när jag läste det här inlägget på Emoboost-bloggen. Så sorgligt, men säker inte helt ovanligt.

Nu, när jag så att säga har kommit ut, så har jag fått höra många andra människors historier. Vissa har liksom jag dolt sin psykiska ohälsa så väl att jag aldrig hade kunnat ana hur dåligt de mår eller har mått. Det gör mig ont. Jag önskar att fler hade en så bra vän som jag hade (och fortfarande har!) när jag var som sjukast. En som precis som vännen till Queen of the Najt frågade vad hon kunde göra för mig och som fortsatte att höra av sig trots att jag isolerade mig.

Det är en fin balansgång. Jag ville inte vara till besvär, trodde inte att någon skulle förstå, hade svårt att sätta ord på min ångest och vad jag kände. När man står utanför och ser någon som mår dåligt kan det kännas som att tränga sig på när man ställer frågor. Ändå kan det vara det som är till hjälp för den som inte har någon att prata med.

Ibland är det skönt att umgås med andra emos som förstår utan att man behöver säga så mycket. Ibland kan det få motsatt effekt, så att man nästan drar ner varandra istället. Fast jag skulle ändå säga att för mig så väger det positiva upp det negativa. Det bästa är ändå att försöka hitta människor som är empatiska. Oavsett om de har egna erfarenheter av att må dåligt eller inte så kan de som besitter empati försöka sätta sig in i hur det är att ha ont i själen. De säger inte ”ryck upp dig!”, de förringar inte känslan av att vara ensam och olycklig. De vet att hjärnan kan tänka tankar som ingen positiv inställning i världen kan råda bot på. Jag har inget bra knep för hur man hittar sådana människor, man får väl helt enkelt pröva sig fram. Men de som finns i mitt liv, som låter mig vara som jag är, ni är fantastiska.

Tacksamhet

Idag vaknade jag en hel timme före klockan, av att jag bet mig i tungan. Kan man ens göra det i sömnen? Måste väl ha varit så att jag vaknade först och sedan bet mig, hur som helst var det väldigt obehagligt.

Jag har ju tidigare skrivit en del om att må dåligt och om hur trött min depression gjorde mig. Nu känner jag äntligen att jag börjar bli lite piggare! Jag är fortfarande känslig för sömnbrist, men det är inte alls lika farligt längre. Det är inte lika jobbigt att ta tag i saker heller. Jag hatar fortfarande att städa, men det känns inte längre som att jag ska ta mig upp för ett berg när jag ska plocka fram dammsugaren… Nu orkar jag jobba på dagen och sedan åka till stallet och rida, utan att behöva sova en timme på soffan först. Så sent som i somras var det helt omöjligt.

Jag har börjat äta d-vitamintabletter. Är lite osäker på om de egentligen har någon bevisad effekt, men placebo ska inte heller underskattas. Och jag tänker att det knappast kan vara skadligt? Annars är det ju rätt fint att vara student och ha möjlighet att vara utomhus på dagen och få lite dagsljus på sig. Inte så dumt för att hålla serotoninnivåerna i schack.

För att återknyta till inläggets rubrik så är jag sjukt tacksam över att äntligen få slippa känna mig så trött och orkeslös. Det är förstås förskräckligt klyschigt, men också sant, att först när man har fått känna på motsatsen kan känna glädje över att vara frisk. Det är mycket möjligt att dippar kommer, men tills dess tänker jag vara glad! Och pigg.

Seger

Idag har jag haft tillfälligt besök av en gammal bekant – ångesten. Det var riktigt länge sedan som jag kände den känslan och själva insikten om hur länge sedan det var och att jag tidigare hade den känslan dagligen, det gör mig stolt. Stolt över att jag har tagit ansvar och styrt upp min egen skit.

Jag tror att de flesta människor har sina demoner att slåss mot. Det ser olika ut genom livet, vissa har det värre än andra. En del människor försöker lägga över ansvaret för demonfajten på andra. Det tycker jag är fel och orättvist. Jag menar så klart inte att man inte ska ta hjälp! För hjälp behöver de flesta. Själv hade jag nog aldrig tagit tag i min situation om jag inte hade haft en fantastisk vän som fanns där för mig och stöttade och pushade. Jag menar bara att ansvaret för kampen inte kan läggas på någon annan.

Jag tänker så här: Du har eget ansvar för att det du gör och säger är rätt enligt din moraliska kompass. Det finns lägen där du inte har något annat val än att stå upp för dig själv, trots att någon kanske blir sårad eller besviken på dig. Du gör vad du måste göra, för att inte göra våld på dig själv. Efter att jag tog tag i mitt mående, tog ansvar för det, så har det blivit lättare. Det är inte enkelt, men det är lättare. För nu vet jag att jag har kontroll, att jag till större del kan bestämma vilka känslor som jag agerar på och inte. När jag var sjuk, när demonerna härjade som värst, då var det de som bestämde. De gjorde mig till en person som jag inte ville vara.

Genom att handskas med sina demoner: begränsa, besegra, hantera, tämja dem, så kan man lära sig mycket. Om sig själv och om andra. Jag tror inte att man någonsin blir fullärd och har man otur kommer det nya, okända situationer och demoner som man måste ta hand om. Om det hade funnits ett sätt att lära sig det som jag har lärt mig om själv, utan att må så dåligt som jag har mått, då hade jag velat göra det. Men om det här är det enda sättet, ja, då får det väl vara värt det.

Häromdagen berättade jag för en ny bekantskap, IRL, om min sjukdom. Det kändes helt naturligt, inte alls skamfyllt. Det är för mig en seger, större än… *insert lämplig liknelse* Jag vet, större än att vinna 25′ i månaden i 25 år! Ångesten som jag kände idag kan inte på något sätt ta den segern ifrån mig.