Jag är inte mörkrädd, men…

Jag är inte mörkrädd, jag tror inte på spöken. Det har jag aldrig gjort. Jag har inget emot att vara ensam i A:s hus på landet när han jobbar kväll eller natt. Jag och min hund klarar oss fint.

Jag är inte mörkrädd, men jag hatar verkligen mörkret. Hatar att det faller så snabbt och att dessa vackra septemberdagar så snabbt går över i kväll. Vet vad som komma skall, i form av mörker och kyla. Jag försöker tänka positivt, men just ikväll känner jag mig inte ett dugg positivt inställd. Jag behöver ljus, för jag mår bättre då.

Jag sitter här under filten och försöker hitta det mysiga med hösten som ”alla” pratar om. Jag tycker att det är fan så mycket mysigare att sitta på balkongen i shorts och linne och titta på solnedgången. Så det så! (Och då har jag ändå världens godaste te hemma.)

Jaja. När jag blir rik och berömd ska jag bo i något varmt land halva året och bara vara i Sverige på sommaren. Då hittar jag väl något nytt att gnälla över… 😉

 

Annonser

Övergångsperiod

God afton blåggen!

Jag har just plågat mig genom ett helt avsnitt av Idol, bara för att jag ville se Kakan som sidekickar Pär Lernström den här säsongen. Hon var med i typ tre sekunder. Jag är besviken.

Är det bara jag som blir förskräckligt vemodig när årstiderna växlar? Jag älskar sommaren, hatar att det är på väg att bli mörkt och kallt. Än så länge är det vackert ute, men det vackra gör att jag får lite ont i själen. Detsamma gäller våren, vackert ute, men aj så ont det gör. Jag har en teori om att det är förändringen som skrämmer mig, jag tycker inte om när det går från ett läge till ett annat. Det är övergången som är jobbig.

Jag har mycket att se fram emot i höst, men visst är det väl mänskligt att känna vemod när sommaren är på väg att ta slut? Det är så få månader om året som det är sommar och jag ägnar resten av året åt att längta efter dem… Vemodet uppstår där i glappet, när jag vet att tiden snart är ute, men det ändå finns några soliga dagar kvar att njuta av. Det är som att ta farväl av en älskad vän som ska ge sig ut på en lång resa, man är glad för vännens skull, men ledsen över att inte kunna ses på ett tag. Augusti-blues.

Jag tror att det skulle vara bra för mig att bo i ett land med mycket sol året om. Jag mår inte bra av för mycket mörker, min hjärna mår inte bra av det. Det ultimata hade ju varit att få tillbringa somrarna i Sverige och den andra halvan av året på något varmt och soligt ställe. Det får bli när jag bli en rik pensionär 😉 (As if…) Eftersom det inte lär hända på ett tag får jag genomleva vemodet, sedan spotta i nävarna och ta mig an den långa hösten och vintern.

Det ska väl gå. Ett år till. Jag tar ett år, ett ögonblick, i taget.