Lite mer om chefskap

Läste ni mitt inlägg igår? Det gjorde i alla fall en medarbetare på Tidningen Chef, och svarade i kommentarsfältet! Han tycker att jag drar på för stora växlar, men jag tänker att eftersom han tog sig tid att svara, så kan jag ju inte ha varit helt ute och cyklat…?

Några av de konton med arbetsmiljöinriktning som jag följer på Twitter har den här veckan diskuterat om man borde lägga extra fokus på just chefers arbetsmiljö. Det tycker jag låter som en riktigt bra idé! I tidningen Chefs undersökning var det ju just coachning och stöttning som (de kvinnliga) cheferna efterlyste. Det är en viktig del av den psykosociala arbetsmiljön, att känna att man har uppbackning.

Jag har har testat att vara chef, vikarierande verksamhetschef på ridskolan där jag jobbade. Tyvärr är mina erfarenheter från den tiden inte de bästa. Framför allt saknade jag den där stöttningen som jag som ny på posten hade behövt. Jag har en person som är min vän, rådgivare och mentor och det var skönt att hennes stöd. Tyvärr fanns inte hon på arbetsplatsen och jag hade med facit i hand behövt mer stöd från både ledning och medarbetare.

Jag tycker egentligen inte att det är speciellt förvånande att kvinnor generellt sett inte vill bli chefer. Vi har uppfostrats till att ta ansvar för våra egna och andras känslor. Enligt den rådande norm, som inte är så enkel att bryta mot, ska vi vara inkännande, vara till lags och omhändertagande. Det är inte så jädra lätt att gå in som chef då, att fatta svåra beslut som påverkar medarbetarna, kanske få dem emot sig och hantera deras känslor av besvikelse och ilska. Att på en gång vara så där inkännande, som vi som kvinnor förväntas vara, och sedan borsta av oss obehaget, släppa jobbet och gå hem. Det handlar återigen om strukturer och könsmaktsordning.

I artikeln som jag läste handlar det ju en del om privatliv och arbetsliv, man ville undersöka om förmåner som påverkar privatlivet (matkasse, barnpassning o.s.v.) påverkar viljan att bli chef. Visst är det fortfarande så att det i många fall är kvinnan (i det traditionella heteroförhållandet… <- OBS!) som tar det största ansvaret för hemmet och barnen. Men jag tror ändå mer på att förändra samhället, förbättra arbetsmiljön för ALLA, göra arbetsbelastningen rimlig och jämna ut skillnaderna mellan de som har jobb och de som inte har. Att kvinnor i karriären har svårt att hinna med familjelivet skulle kanske kunna avhjälpas om vi såg till att fördela mängden arbete jämnt (jämnare?) på alla medborgare i arbetsför ålder. Att genom en sorts arbetsmarknadspolitik se till att de som idag jobbar för mycket får jobba lite mindre – och tvärtom.

Om, jag säger om jag i framtiden skulle ta ett chefsjobb skulle det krävas en riktigt bra arbetsmiljö. Bra miljö på jobbet och möjlighet att vara ledig på ledig tid, alltså att inte bli uppringd ständigt och jämt på ledig tid. För mig är det också viktigt med relationer, ty jag är kvinna (skojar…). Alltså, om jag ska bli chef krävs det bra stöttning, av medarbetare och av ledning. Förresten så tycker jag att det är minst lika viktigt att vara en bra medarbetare som att vara en bra chef/ledare. Men det är en annan historia.

Annonser

Något om hälsokontroller

Börjar veckan med att läsa den här artikeln. Mycket intressant! Den beskriver alltså en rapport som menar att det inte finns några vetenskapliga bevis för att hälsoundersökningar för friska personer minskar sjukdomar eller dödsfall. Företag väljer ändå att göra undersökningarna, för att de tycker att det är ett bra erbjudande till medarbetarna. Detta trots att ett större fokus på arbetsmiljön antagligen skulle ha bättre effekt. Hälsoundersökningar för friska personer beskrivs i artikeln som ett slöseri med resurser.

Jag funderar på om detta skulle kunna appliceras på djur, förslagsvis hästar? Det finns ju de som regelbundet gör hälsokontroll av sina hästar, men har det effekt? Jag själv har aldrig gjort det. Jag tänker att det är viktigare att se till att regelbundet träna för en kunnig tränare, att variera arbetet, fodra med foder av god kvalitet och se till att hästen får möjlighet till återhämtning, än att träffa veterinär när hästen är till synes frisk.

Inom ridsporten finns det en mängd ”sanningar” som skiftar beroende på vem man pratar med. Det gäller så väl veterinärvård, som foder och alternativmedicin. Jag, som är en skeptiker, frågar mig alltid: vilka vetenskapliga belägg finns det för en viss uppfattning? Jag tycker också att man ska fråga sig vem det är som tjänar på en viss behandlingsmetod eller på en viss produkt. Det gäller att vara lite källkritisk. Ni vet det här med att om det verkar för bra för att vara sant, så är det ofta det också… 😉

När det gäller oss människor och läkarkontakt så har vi ju alltid möjlighet att säga ifrån och fråga om det är något som känns oklart eller fel. Hästarna är alltid utelämnade till vår välvilja. Därför är det om möjligt ännu viktigare att vara självkritisk, ställa frågor och analysera vilka behandlingar, fodertillskott och träningsmetoder som vi utsätter dem för.

Dålig arbetsmiljö kan göra oss sjuka

Här är en ganska lång artikel som jag verkligen rekommenderar er att läsa.

Den handlar om att den psykosociala miljön på arbetsplatsen kan leda till sjukdom och långa sjukskrivningar. Extra utsatta är de som biter ihop och inte säger ifrån, eftersom de känner obehag inför konflikter (hej!).

Forskaren i artikeln beskriver hur en engagerad ledning och en stabil organisation som inte tillämpar oändliga förändringsprojekt är den medicinen mot arbetsmiljöproblem. Han beskriver också hur hur viktigt det är med empati (mer vatten på min kvarn!) och lägger också fram något som var nytt för mig: att empatin på arbetsplatsen kan stärkas genom gemensamma kulturupplevelser. Det tycker jag låter jätteintressant. Kultur behöver ju inte vara att gå på opera ihop, utan kanske att lyssna på musik tillsammans, se en (spel)film eller att titta på målningar. Att sedan reflektera kring det för att i arbetsgruppen kunna samtala om något som inte har med jobbet att göra, låter för mig som en utmärkt idé. Det är något som jag skulle vilja testa när jag ingår i en arbetsgrupp igen!

Ibland hör man uttrycket ”vuxenmobbning”. Som om mobbning skulle vara något som endast barn ägnade sig åt. I själva verket är det något som även vuxna far illa av och ibland sker det på arbetsplatser. Jag skulle kanske inte säga att jag blivit utsatt för regelrätt mobbning på jobbet (tack och lov!). Däremot har det hänt att jag blivit lämnad utanför viktiga beslut, fått höra om dem i efterhand och att medarbetare gått bakom min rygg. Bara de ”små” händelserna var fruktansvärda upplevelser som har satt sina spår i mig. Jag känner igen mig i det som skrivs om att när det av någon anledning är turbulens på arbetsplatsen oftare uppstår konflikter än annars. Samtidigt tycker jag att det är viktigt att skilja på konflikter och kränkningar eller personangrepp. Det är skillnad på att vara osams i sak, något som kan lösas genom prat, kompromisser och nya kreativa lösningar och att vara regelrätt elak mot en person. Precis som forskaren tror jag att ”högt i tak” (hu, vad jag tycker illa om det uttrycket!) är bra och att det är stor skillnad på diskussioner och gräl.

Läs gärna artikeln om ni är intresserade och dela med er av era tankar!

En styck grå måndag

Är det månne syndafloden som är över oss, som straff för att SD ökade i kyrkovalet? Vem vet. Denna regniga måndag ska ägnas åt plugg och lite annat pyssel. Just nu väntar jag på att vårdcentralen ska ringa upp, ska fråga om de tycker att jag och min svullna fot ska komma in, eller om jag ska avvakta lite till.

I eftermiddag öppnar antagningen till vårens högskolekurser och jag har tänkt börja projektet med att hitta vad jag vill läsa redan idag. Visserligen har jag en månad på mig att bestämma mig, men jag känner på mig att jag kommer att hinna med att ändra mig hundra gånger om.

Här hittade jag en intressant artikel som anknyter till vad jag sysslar med på universitetet just nu. Jag har ingen uppfattning om 1,5 miljoner är mycket eller lite pengar i sammanhanget, men jag tycker att det är bra att forskningen görs. Igår satt jag och sökte vetenskapliga artiklar/avhandlingar till en skoluppgift (som man gör på en söndagskväll) och använde just sökorden ”arbetsmiljö” + ”anställd” + ”psykisk hälsa”. De kan ju gärna få snabba på den där forskningen så att jag kan använda den till min c-uppsats längre fram i höst… 😉

Simma lugnt idag!

Plåster för själen

Jag har ju tidigare skrivit om Hjärnkoll som jobbar med att uppmärksamma och förebygga psykisk ohälsa i arbetslivet. I dagarna lanserade de en nyhet, en förbandslåda både för kropp och själ. Under hösten ska några olika företag få testa förbandslådan. Jag tycker att idén är superbra och hoppas på att alla arbetsplatser får möjlighet att ha en liknande i framtiden!

Tänk så mycket mänskligt lidande som skulle kunna förhindras genom att arbetsgivare snabbare kom till handling när någon på mår dåligt på jobbet. För att inte tala om alla pengar som skulle kunna sparas tack vare färre sjukskrivningar…

 

Jag stödjer kampanjen för att alla ska ha samma rättigheter
och möjligheter oavsett psykiska olikheter. Stöd du också! www.hjarnkoll.se

Ett riktigt drömjobb

Den här Facebook-statusen lade jag upp i november förra året:

Statusuppdatering

Det är fantastiskt att jobba som ridlärare! Jag älskar att undervisa, jag älskar att få träffa hästar på arbetstid varje dag. Det är härligt att få vara utomhus så mycket och det är fint att få vara med människor som utövar sitt största intresse. Jag uppskattar föreningslivet och att få vara en del av idrottsrörelsen. Förra veckan fick jag ett så fint mejl från en före detta elev som tackade så mycket för allt som hon lärt sig av mig. Det värmde hjärtat! Igår fick jag en kram när jag träffade en annan före detta ridelev i affären och idag har jag besökt en ridskola som jag kanske ska vikariera på i framtiden, genom mitt företag. Då känner jag att jag saknar ridlärarlivet, att det är världens bästa jobb.

Men. Det kan vara tungt också. Ibland är det inte ett drömjobb, ibland är det ett helvete. Så är det väl med de flesta jobb, ibland känns det fantastiskt och ibland är det uselt?

Det som jag vill att vi ska prata om idag, det är just det som jag skrev i Facebook-statusen. Att det är ett riktigt jobb. Det är olikt många andra jobb, men det är ju stor skillnad även på att köra buss och att vara fastighetsmäklare. Det som stör mig är när andra förutsätter 1. att den som får jobba med sitt intresse kan ta vilken skit som helst ”för du får ju jobba med hästar” eller 2. att alla som jobbar inom hästnäringen är underbetalda, svartjobbande offer ”det är ju många tjejer som blir lurade och som inte vågar säga ifrån eftersom de bara vill vara med hästar”.

Puh. Jag blir arg bara jag tänker på det!

Att jobba som ridlärare innebär inte sällan att man har en ideell föreningsstyrelse som arbetsgivare. Det betyder att ens arbetsgivare inte får betalt för att vara just arbetsgivare och att de förväntas göra det på sin fritid. Det ställer stora krav på samtliga inblandade. Eftersom styrelsen kan bytas ut vid varje årsmöte får man som ridlärare och arbetstagare själv bevaka sina intressen, kanske ännu mer än på många andra arbetsplatser. Man måste kontrollera att man får rätt lön, att lagar och regler kring arbetsrättsliga frågor som lön, semester och arbetsmiljö följs.

När jag utbildade mig till ridlärare läsåret 06/07, alltså inte jättemånga år sedan, pratade vi ytterst lite om detta. Jag förstår att det är svårt att få med allt i en utbildning och att vissa saker bäst lärs in ute i det verkliga arbetslivet, men lite mer fokus på detta område önskas! Jag vet att många ridlärare väljer att jobba med något annat efter några år inom yrket (räcker upp handen och vinkar!). Själv har jag bytt ridbanan mot skolbänken, åtminstone delvis. Jag behåller en fot i ridsporten genom mitt eget företag, men det är ju inte samma sak som att ha sin huvudsakliga försörjning genom ridläraryrket, som jag hade tidigare. Jag kan förstås inte svara för varför andra lämnat yrket, men för mig var det just detta med arbetsrätten och arbetsmiljön som saknades. Jag älskar fortfarande att undervisa, jag älskar fortfarande hästar! Jag tycker att det är rätt kul att i mitt eget företag sitta och fixa med bokföring och hemsida, vilket liknar den administration som jag gjorde på ridskolan. Att göra den i min egen regi och på mina egna villkor är dock stor skillnad mot tidigare.

Till sist: Det finns många olika typer av jobb. Vissa tjänar en massa pengar på att blogga och har det som sitt jobb (I wish! ;)). Några bygger hus och några arbetar på kontor. Några kanske lär dig eller dina barn att rida och umgås med hästar. Alla dessa jobb är riktiga. Så länge du själv känner att du kan stå för hur du tjänar ditt levebröd och så länge det inte bryter mot några lagar – kör! Låt ingen annan tala om för dig vad som är av betydelse och vad som inte är det. Det är ju människors olikheter som gör livet så spännande.

 

Skolstart

Jag har kommit fram till att jag aldrig trivdes så bra med att vara barn. Jag ogillar när andra bestämmer över mig och som barn har man ju ganska lite att säga till om. Åtminstone var det så som jag uppfattade livet på den tiden. Det är skönt att vara vuxen och själv får bestämma när man ska gå och lägga sig, vad man ska äta och vilka man ska träffa. Det är inte så att vuxenlivet är utan förpliktelser, men jag tycker ändå att det är bättre än att vara barn.

I dagarna är det skolstart för många. För egen del är det två veckor kvar innan universitetet drar igång. Jag trivs bra på universitetet, men när jag gick i den vanliga skolan trivdes jag egentligen aldrig särskilt bra. Jag hade svårt att få vänner i skolan, inte förrän i gymnasiet kunde jag känna att jag trivdes med mina klasskompisar.

Jag har alltid varit envis. Mina välmenande föräldrar försökte i lågstadiet få mig att hänga med på fotboll och andra aktiviteter som de andra i klassen utövade. Jag vägrade. Jag ville ju bara vara i stallet. På så vis gjorde jag det svårt för mig, men samtidigt kan jag som vuxen tycka att ett så pass litet barn inte ska behöva kompromissa med sina intressen för att få vänner.

Jag hade lätt för mig i skolan. Plugghäst i dubbel bemärkelse, höhö. Det är ju sällan populärt bland klasskamraterna att vara bra i skolan. Det blev inte bättre av att lågstadiefröken inte var så väldigt pedagogisk, utan läste upp resultaten högt inför klassen. Det skapade duktighetskomplex hos mig, samtidigt som klasskamraterna blev avundsjuka. Jag tyckte att jag inte var tillräckligt bra och de tyckte att jag var för bra. Jag var känslig, jag är känslig, men då kunde jag inte på något vis se det som en tillgång. Jag var känslig och skolmiljön var hård. Det blev inte bra för mig, det kändes inte bra inuti.

Jag kände mig ofta fel och konstig i skolan. Var mån om att passa in, men var för blyg för att riktigt lyckas. Jag hade orimligt höga krav på mig själv resultatmässigt. En föreläsare som vi hade på universitetet berättade att han tycker att tonåringar i högstadieåldern är fantastiska. Fantastiska, men de borde inte gå i skolan de åren, de borde göra något annat! Jag kan hålla med, kan tycka att det är viktigare att utveckla trygga och empatiska individer med god självinsikt än att lära dem Europas floder. Jag gissar dock att Jan Björklund inte håller med mig på den punkten…

Naturligtvis var skolan inte bara förfärlig. Det jag minns som mest positivt är kompisarna som jag fick i gymnasiet och så de lärare som var engagerade och som såg oss som individer, som uppmuntrade och som såg våra kvaliteter. Jag tror att min skoltid hade kunnat bli mindre besvärlig om jag hade fått träffa fler sådana vuxna. När jag tänker på att jag som barn såg mig själv som utelämnad till de vuxna, till deras goda vilja, då blir jag ännu mer övertygad om att vuxna i skolan måste vara där för att de tycker om barn och ungdomar. Annars är de på fel plats.

Det händer att jag får tillbaka känslan av att vara fel och annorlunda, att det känns som att jag är tillbaka där prestation är det enda som räknas och där jag inte hör till. När jag känner så, då vet jag att det är dags att göra något åt det. Nu när jag är vuxen behöver det inte vara någon annan som beslutar om att jag ska byta miljö. Jag kan göra det själv. Det är förstås inte smärtfritt, men den smärtan är övergående. Jag har lovat mig själv att aldrig bli kvar i en miljö där jag riskerar att bli bitter.

Så, om du går tillbaka till skolan eller jobbet och känner att det är fel. Att du är på fel plats. Att du vantrivs, att ingen förstår dig, att du inte kommer till din rätt. Att du sitter fast och att du vill därifrån. Känn då hur jag skickar all pepp och uppmuntran som jag kan uppbåda så här över Internet, peppen för att du ska våga stå upp för dig själv och testa en ny väg i livet!

Hände kände lärde

Idag har jag gjort sista dagen på mitt sommarvikariat. Det känns riktigt vemodigt. Jag har trivts superbra, både med arbetskamrater och med arbetsuppgifter. Det fina är att jag kommer att få vara timvikarie i höst, så jag behöver inte släppa jobbet helt.

Nu följer en utvärdering, på klassiskt idrottsvis:

Vad hände i sommar?
Jag vikarierade i åtta veckor som omvårdnadsbiträde på ett dagcenter. De allra flest omsorgstagarna där är gravt till måttligt utvecklingsstörda och jag har gjort alla förekommande uppgifter. Hjälpt till med matning, toalettbesök och medicinering, tagit rullstolspromenader, sjungit sånger och läst högt. Hjälpt till vid stå- och gåträning, gett massage, skött liftar och passat färdtjänsttider. Skrattat, skojat, tröstat, uppmuntrat, berömt och talat allvar. Fyllt i dokumentation, svarat i telefon, fikat, varit på utflykt.

Hur har det känts?
Bra! Jag har blivit så väl emottagen av den övriga personalen, fått grundliga genomgångar och verkligen känt mig som en i gänget. För mig är det viktigt att jobbet som jag gör betyder något och det har det gjort, hela sommaren. Jag har lärt känna en massa härliga människor, skrattat mycket, oroat mig lite och nästan inte stressat alls. Det enda som kanske har känts en liten smula jobbigt har varit att stiga upp på morgonen, men det har blivit bättre nu i slutet. Rutiner är bra för mig, samma tider varje dag får mitt psyke att funka.

Vad har jag lärt mig?
Jag har reflekterat över hur jag vill ta emot andra när det är jag som är ansvarig för vikarier, praktikanter eller timanställda. Jag har fått träffa människor vars liv är helt annorlunda än mitt, som uttrycker sina känslor annorlunda, och jag har åtminstone börjat lära mig att läsa av deras reaktioner.

Varje torn man bygger upp ska nån annan riva ner

Visst är det konstigt, hur sådant som man har ägnat år åt att bygga upp, kan raseras på ett ögonblick? Till exempel kan en brand eller en naturkatastrof ödelägga byggnader, infrastruktur och människoliv på bara några minuter. Jag som gillar att ha kontroll skräms av att livet är så slumpartat.

För att dra en ridsportparallell – en fin och välutbildad häst kan säljas till en mindre skicklig ryttare, men ändå prestera bra, den första tiden. Den nya ryttaren rider helt enkelt på vad den tidigare ryttaren har producerat. Om den nya ryttaren sedan inte lyckas förvalta det som har byggts upp, ja, då blir det inga bra resultat efter de första sex månaderna.

Många som har jobbat i en föreningsstyrelse vet hur det är när man verkligen brinner för något och ser till att det blir verklighet. Det kluriga är ju sedan att se till att förvalta och behålla det som man har byggt upp. Vid varje årsmöte byts ett antal personer ut och har man otur så har de goda idéerna tillhört personerna och inte blivit en del av föreningskulturen. Då rasar hela korthuset, bara för att några nyckelpersoner har valt att lämna sina platser.

Jag har varit anställd som ridlärare i en ideell ridsportförening. Det är lite extra klurigt, för då är styrelsemedlemmarna inte bara ansvariga för föreningen, utan också arbetsgivare för personalen. Att vara arbetsgivare kan vara tungt, särskilt om man som i den ideella föreningen gör det på sin fritid. Det är många lagar och regler att hålla reda på. För mig som arbetstagare i den ideella föreningen var det också viktigt att bli sedd som en person, att bli lyssnad på.

Jag har ju skrivit en del om mina erfarenheter av psykisk ohälsa, delvis i arbetslivet. Det torn som jag hade byggt upp på mitt jobb föll när jag blev sjuk. Jag hade behövt mer stöd på arbetsplatsen då, men jag tror att det är svårt för en ideell föreningsstyrelse att erbjuda det stödet. Tänk om alla arbetstagare, oavsett arbetsplats, enkelt kunde komma i kontakt med företagshälsovården för att få stöd. Det hade varit det allra bästa, att ha en utomstående part som kan hjälpa till när det blir svårt. Då skulle fler torn kunna få stå kvar, färre människor rasa. Kanske?

I våras gjorde jag ett roligt föreningsjobb i mitt företag, där jag pratade om just detta med arbetsgivaransvar. Det var både styrelse och personal med på träffen, vilket jag tror är viktigt för att få en samsyn i föreningen. Jag hoppas på fler uppdrag av den typen i framtiden 🙂