Skolstart

Jag har kommit fram till att jag aldrig trivdes så bra med att vara barn. Jag ogillar när andra bestämmer över mig och som barn har man ju ganska lite att säga till om. Åtminstone var det så som jag uppfattade livet på den tiden. Det är skönt att vara vuxen och själv får bestämma när man ska gå och lägga sig, vad man ska äta och vilka man ska träffa. Det är inte så att vuxenlivet är utan förpliktelser, men jag tycker ändå att det är bättre än att vara barn.

I dagarna är det skolstart för många. För egen del är det två veckor kvar innan universitetet drar igång. Jag trivs bra på universitetet, men när jag gick i den vanliga skolan trivdes jag egentligen aldrig särskilt bra. Jag hade svårt att få vänner i skolan, inte förrän i gymnasiet kunde jag känna att jag trivdes med mina klasskompisar.

Jag har alltid varit envis. Mina välmenande föräldrar försökte i lågstadiet få mig att hänga med på fotboll och andra aktiviteter som de andra i klassen utövade. Jag vägrade. Jag ville ju bara vara i stallet. På så vis gjorde jag det svårt för mig, men samtidigt kan jag som vuxen tycka att ett så pass litet barn inte ska behöva kompromissa med sina intressen för att få vänner.

Jag hade lätt för mig i skolan. Plugghäst i dubbel bemärkelse, höhö. Det är ju sällan populärt bland klasskamraterna att vara bra i skolan. Det blev inte bättre av att lågstadiefröken inte var så väldigt pedagogisk, utan läste upp resultaten högt inför klassen. Det skapade duktighetskomplex hos mig, samtidigt som klasskamraterna blev avundsjuka. Jag tyckte att jag inte var tillräckligt bra och de tyckte att jag var för bra. Jag var känslig, jag är känslig, men då kunde jag inte på något vis se det som en tillgång. Jag var känslig och skolmiljön var hård. Det blev inte bra för mig, det kändes inte bra inuti.

Jag kände mig ofta fel och konstig i skolan. Var mån om att passa in, men var för blyg för att riktigt lyckas. Jag hade orimligt höga krav på mig själv resultatmässigt. En föreläsare som vi hade på universitetet berättade att han tycker att tonåringar i högstadieåldern är fantastiska. Fantastiska, men de borde inte gå i skolan de åren, de borde göra något annat! Jag kan hålla med, kan tycka att det är viktigare att utveckla trygga och empatiska individer med god självinsikt än att lära dem Europas floder. Jag gissar dock att Jan Björklund inte håller med mig på den punkten…

Naturligtvis var skolan inte bara förfärlig. Det jag minns som mest positivt är kompisarna som jag fick i gymnasiet och så de lärare som var engagerade och som såg oss som individer, som uppmuntrade och som såg våra kvaliteter. Jag tror att min skoltid hade kunnat bli mindre besvärlig om jag hade fått träffa fler sådana vuxna. När jag tänker på att jag som barn såg mig själv som utelämnad till de vuxna, till deras goda vilja, då blir jag ännu mer övertygad om att vuxna i skolan måste vara där för att de tycker om barn och ungdomar. Annars är de på fel plats.

Det händer att jag får tillbaka känslan av att vara fel och annorlunda, att det känns som att jag är tillbaka där prestation är det enda som räknas och där jag inte hör till. När jag känner så, då vet jag att det är dags att göra något åt det. Nu när jag är vuxen behöver det inte vara någon annan som beslutar om att jag ska byta miljö. Jag kan göra det själv. Det är förstås inte smärtfritt, men den smärtan är övergående. Jag har lovat mig själv att aldrig bli kvar i en miljö där jag riskerar att bli bitter.

Så, om du går tillbaka till skolan eller jobbet och känner att det är fel. Att du är på fel plats. Att du vantrivs, att ingen förstår dig, att du inte kommer till din rätt. Att du sitter fast och att du vill därifrån. Känn då hur jag skickar all pepp och uppmuntran som jag kan uppbåda så här över Internet, peppen för att du ska våga stå upp för dig själv och testa en ny väg i livet!

Annonser

Tredje delen

Sjukskriven

Jag hade knappt haft en enda sjukdag tidigare. Gick till jobbet i alla lägen. Bet ihop, åt Alvedon, sa sällan nej till extrapass. Jobbade uppemot 60 timmar per vecka i perioder. Var stolt över det. Tyckte att de som stannade hemma med förkylning var lata. Koketterade med hur mycket jag orkade. Betedde mig precis som jag blivit uppfostrad, som Luther och Jante och alla de andra förväntade sig av mig.

Jag tyckte om Elin-på-jobbet. Andra tyckte om henne. Om jag inte jobbade, vem var jag då? Mitt arbete var det absolut viktigaste i hela världen för mig. Mot bättre vetande tackade jag ja till ett chefs-vikariat. Jag ville inte ha det. Jag tog det ändå, för jag var lojal med organisationen. Alla andra sa att jag skulle klara det. Men det gjorde jag inte.

Istället blev det ett års sjukskrivning, av varierande grad. På halvtid, heltid, halvtid igen och så 25%. Att jag inte fixade vikariatet, det skaver än. Hade jag haft min ordinarie tjänst, så kanske inte sjukskrivningen hade blivit så långvarig. Jag vet att det inte tjänar någonting till att spekulera.

Jag önskar att min arbetsgivare hade gett mig mer stöd under min sjukskrivning. Jag var otroligt ensam i jobbsituationen. Efter att jag äntligen hade vågat berätta för kollegor och andra nyckelpersoner på arbetsplatsen kändes det faktiskt inte så värst mycket bättre. Jag vet att sjukdomen kan ha förvrängt min världsbild, men jag upplevde det som att alla andra såg mig lika misslyckad som jag såg mig själv. Det var förödande för självkänslan.

När jag började bli mer stabil och sjukskrivningen gick mot sitt slut valde jag att lämna den dåvarande arbetsplatsen. Det beslutet är jag glad för, för jag tror inte att jag hade blivit frisk om jag hade stannat kvar. Jag är inte bitter eller arg på någon person som fanns på jobbet, jag önskar bara att fler arbetsgivare och medarbetare hade kunskap om psykisk ohälsa i arbetslivet. Jag kan verkligen rekommendera ett besök på hjarnkoll.se. Förutom bra material på sajten finns också skrifter att beställa, skrifter som borde finnas på varje arbetsplats.

Det positiva i allt detta är att jag har börjat intressera mig för arbetsmiljö. Efter avslutade universitetsstudier skulle jag gärna vilja jobba med något som har med arbetsmiljö att göra.