Som en diabetiker behöver sitt insulin.

(Triggervarning: Självmord)

Idag blev jag irriterad över en rubrik i Smålandsposten:

Smp

Som bekant äter jag antidepressiv medicin. Om en månad firar jag två år som symptomfri, yey! Ibland leker jag med tanken på att sluta med min medicin, för att se om jag kan klara mig utan den. Men när jag tänker på det så landar jag alltid i att det inte är värt att riskera att förstöra det goda mående som jag har byggt upp. Min läkare sa en gång att jag kan likna det vid hur en diabetiker behöver medicin, det är livsnödvändigt.

Psykiska sjukdomar kan ha dödlig utgång. För tio dagar sedan tog den kände svenske regissören Malik Bendjelloul sitt liv efter att ha varit deprimerad en tid. Det är ohyggligt, fruktansvärt sorgligt. Men vi måste våga prata om det! Prata om hur vanligt det är med psykisk ohälsa, vilken hjälp som finns att få och inte döma eller bagatellisera de som mår dåligt. Att använda ett felaktigt ord som ”lyckopiller” i en svensk dagstidning, det bidrar till det stigma som omger psykisk ohälsa och de människor som drabbats av sjukdomen.

På Facebook finns just nu ett ridsportinitiativ som syftar till att arrangera tävlingar och skänka vinsten till Cancerfonden. Jag tycker att det är en mycket bra satsning. Dock finns det något som skaver. Det är sällan som man ser insamlingar till förmån för suicidprevention. När någon dör för egen hand är det andra hjälporganisationer som omnämns i dödsannonsen. Det är så tabubelagt att tala om den förtvivlan som leder till självmord, att vi inte ens gör det när vi ställs inför faktum.

Alla vet att rökning förkortar livet. Sanningen är att psykisk sjukdom kan ha samma effekt, vilket bevisas av denna studie.

 

Resten av det här inlägget kommer jag att ägna åt att berätta en särskild historia:

En dag i vintras såg jag hur kondoleanser började strömma in på min väns Facebook-vägg. Jag kände dig sedan uppväxten, men vi hade inte träffats på några år.

Jag förstod att du var död.

Det gjorde ont. Vi hade inte setts på länge, men jag såg dig fortfarande som en vän. En vän som var ovanligt smart (”skolans mest intelligenta elev” sa en lärare om dig en gång i högstadiet), men framför allt ovanligt empatisk. Som såg andra människor. Du älskade att dansa och du var en strålande lärare och pedagog. Du valde att bli lärare eftersom du brann för det, trots att alla ”förnuftiga” typer sa åt dig att utbilda dig till något annat, du som hade så bra betyg. Du var autentisk ut i fingerspetsarna. Du var dig själv.

Inför begravningen skänkte jag en slant till Vi-skogen och skrev några rader till dina föräldrar. Jag undrade vad som hade hänt dig.

Efter några veckor delade din syster det här på Facebook:

”Jag tänker dela med mig av något som ni får dela vidare om ni vill. Min syster, då 29 år tog sitt liv 31/1-2014.

Hon bad sjukvården om hjälp, och bara dagen innan 30/1-2014 bad hon om hjälp på psykakuten. Hennes test hon utförde där sa att hon var djupt deprimerad. Hon hade också erkänt på plats att hon hade flyktiga självmordstankar, ingen livslust och mycket därtill som vi läst i hennes journal. Det stod mycket saker där som säger att de borde lagt in henne för vård. Ändå hjälpte inte vården henne. Istället skickade psykAkuten hem henne med samma antidepressiva läkemedel som fick henne att tänka självmordstankar.

Jag delar detta för jag anser att det är något väldigt galet med vår sjukvård i Sverige. Det finns ingen hjälp för de utsatta. Det finns ingen empati. Bara för att min syster pratade klart och tydligt bedömde läkaren att hon inte var så deprimerad som hon sa, och som hon fick i poäng på deras tester som de gör på avdelningen som sa bara där att det är kritiskt. Ingen människa med depression bör få antidepressiva medel utan att man gör en koll att personen klarar av det själv. Dessa läkemedel får personen att må sämre och utan vård eller att ta in personen under uppsyn kan sluta så som det gjort för min fina syster. Och hon ville leva! Hon var rädd för det hon kände. Hon ringde psykakuten själv torsdag kväll 30/1 och sa snälla ta er tid att träffa mig. Kan ni förstå vilken hopplöshet personen känner när de blir hemskickade med läkemedel som de mår dåligt av och ännu sämre av? Det finns alltför många fall av dessa.

Kanske känner Du någon som behöver hjälp men som inte skriker ut det? Skrik i så fall åt dem, för vi måste tyvärr skrika inom vården för att vi ska bli hörda. Jag ber för Sveriges framtid och de med psykisk ohälsa att de ska tas in, tas hand om….inte att vården ska pröva dem fram om de överlever eller inte. Inget kan få tillbaka min älskade syster. Inget kan ta bort den smärta som orsakar för våra föräldrar att de mist sitt barn. Men vi tillsammans kan skrika och bli hörda. Vi kan börja se oss omkring om någon mår dåligt och kontakta vården bestämt och utan några undantag. Vi måste säga till våra politiker att detta inte längre accepteras.

Min syster är bara en av många. Men bara hon är speciell. En god vän, syster, dotter, en älskad gymnasielärare som inspirerat så många. Det är en hemsk tragedi, en stor förlust för många. Även för Sverige och för framtida elever hon hade lärt med sitt härliga sätt. Jag tänker kämpa för att de utsatta ska få hjälp. Jag vill tro på ett humant samhälle. Jag hoppas att människor innerst inne bryr sig. Det kan vara din granne, klasskompis, partner, kollega. Vi är alla omgivna. Hjälp varandra. Och åter igen: skrik när ni behöver hjälp inom vården. För att tala att man mår dåligt och inte har livslust på ett lugnt sätt det hjälper tyvärr inte….till minne av min fina syster tänker jag skrika.”

Jag vill använda bloggen till att skrika tillsammans med din syster! När någon uttrycker sig nedsättande eller obetänksamt, då tänker jag påpeka det. Och jag tänker fortsätta ta min medicin, för jag vill ha min livslust kvar.

 Slutligen:

Mår du eller någon du känner dåligt? Föreningen Mind kan guida dig till rätt hjälp och stöd. Tveka inte att kontakta dem.

Jag kan leva som vem som helst, om jag tar mina mediciner (del 6)

Har du missat de tidigare delarna så hittar du dem här:

Del 1
Del 2
Del 3
Del 4
Del 5

Insikter

En psykisk sjukdom gör saker med hjärnan som den drabbade inte kan styra över. Det låter kanske självklart, men eftersom vi så sällan pratar om psykisk sjukdom, utan istället skäms och försöker hantera den på egen hand så är det faktiskt inte självklart. När jag mår dåligt kan det hända att jag gör och säger saker som jag inte riktigt förstår varifrån de kommer. Som jag har fått lära mig genom arbetslivspedagogikstudierna: En vanlig missuppfattning är att människor tror att andras reaktioner alltid är genomtänkta. Livet är komplicerat. Jag har under tillfrisknandet blivit mer ödmjuk inför andras beteende. Det är bara på film som replikerna levereras med perfekt tajming, i verkligheten är det svårare än så. Jag har blivit bättre på att inte ta allt så personligt längre, även fast det är svårt.

Jag har också lärt mig att andra ser mig annorlunda än jag ser mig själv. Att gå i terapi och få höra hur jag framstår inför psykologen, att vrida och vända på saker och ting för att se vad som är möjligt att förändra till det bättre, det har varit nyttigt för mig.

Jag har börjat inse att jag inte alltid klarar mig helt på egen hand, utan kan behöva hjälp. Det har väl varit en av de svåraste sakerna att ta in och jag jobbar fortfarande på det.

När jag pratar med vänner, när jag får kommentarer här på bloggen och när jag ser mig runt omkring så inser jag att det är många fler än jag som kämpar mot psykisk ohälsa. Som sjuk är det lätt att gå upp väldigt mycket i sitt eget mående, att tänka ”det blir aldrig bättre” eller ”jag förtjänar inte att må bättre än så här”. Nu ser jag att det finns andra som varje dag måste utkämpa ett krig som liknar mitt. Jag tänker att det betyder att vi måste prata mer om det här.

Som jag tidigare har skrivit: Jag önskar att jag hade kunnat komma till dessa insikter utan sjukdom. Nu är jag ändå glad att ha fått något gott ur det onda och det tar jag vara på. Det viktigaste är förståelsen för andra människor, det gör livet enklare att inte tro att allt utgår från en själv. Självkänslan blir starkare om man inte förutsätter att andras reaktioner alltid beror på en själv, har jag märkt…

Femte delen

Det vänder!

Ibland var jag otröstlig hos terapeuten, jag tänkte att det aldrig skulle gå över, att jag aldrig skulle må bättre. Hela världen var svart, att tänka på framtiden var som ett skämt. Min snälle doktor på vårdcentralen oroade sig över att han inte kunde hjälpa mig tillräckligt mycket och ordnade remiss till psykiatrin. Jag testade olika mediciner i olika doser. Till slut hittade vi rätt. Det gick åt rätt håll.

I mellandagarna 2011 bestämde jag mig för att lämna chefsvikariatet, som jag hela hösten hade behållit, sjukskrivningen till trots. Det ledde till en dipp i måendet, för ögonblicket. På längre sikt var det bra för mig, men det visste jag förstås inte då.

Min kloka vän hade långt tidigare föreslagit att jag skulle skaffa hund, för att känna mig mindre ensam. I slutet av januari 2012 flyttade Prins in hos mig. Min tibetanska spaniel är min terapihund. Om jag ska rangordna vad som fick mig tillbaka på banan så säger jag 1 medicin, 2 Prins och 3 terapin. Den fysiska kontakt som den lille valpen gav mig var något som jag inte ens hade tänkt på att jag saknade. Att ha häst är annorlunda, den sover inte i sängen om natten och kan inte följa med överallt. Tack vare Prins började jag prata med främmande människor, fick jag kontakt med mina grannar och började jag gå kurser för att lära mig mer om hundar. För mig är han den mest betydelsefulla lilla hund som finns.

Sakta blev det bättre under våren. Samtidigt kände jag mer och mer att jag vantrivdes på jobbet. I april ansökte jag till universitetet och samtidigt bad jag om att få ta ett studieuppehåll från jobbet. Från och med september skulle jag bli student.

Som vanligt poängterar jag att det som är rätt för mig inte behöver passa andra. Men för mig var detta spårbyte helt nödvändigt. När jag träffade psykologen första gången efter sommaruppehållet sa hon att ”du är som en helt ny Elin”. På sätt och vis är jag väl det. Ny, men med gamla erfarenheter att lära av.

”Inte nu, kanske sen, kommer jag tycka att allt dåligt för med sig nåt gott”

Jag önskar att ingen ska behöva må som jag har mått. Alla de saker som jag har lärt mig under sjukdomstiden (ska skriva mer om det i ett annat inlägg), alla de sakerna önskar jag att jag hade kunnat lära mig på något annat sätt. Ett sätt som inte hade inneburit så mycket svärta, ångest och destruktivitet.

Det goda i det dåliga är att jag, som hade kämpat med mitt mående så länge, äntligen tog hjälp när jag blev ordentligt sjuk. Jag är innerligt tacksam över att jag tog emot den hjälp som erbjöds, även om det tog en liten tid för mig att få förtroende för mina vårdgivare. Ingen vet hur det hade gått annars, men jag tror inte att jag hade mått så pass bra som jag gör nu om jag inte hade fått hjälp.

Jag kan leva som vem som helst, om jag tar mina mediciner (del 2)

Skammen

En av anledningarna till att jag startade den här bloggen var att jag började lessna på att gå runt och skämmas. Jag har varit otroligt restriktiv med vilka som har fått veta om att jag har/har haft depressioner. När jag nu börjar må bättre så tänker jag att det finns fan ingenting att skämmas för!! Var och varannan har egna erfarenheter av psykisk ohälsa. De kan vara självupplevda, eller genom någon nära och kär.

I januari 2011, när jag tog min första kontakt med sjukvården så var jag inte riktigt säker på om de skulle ta mig på allvar. Jag tänkte att jag borde kunna rycka upp mig, utan deras hjälp. Men de såg mig, rakt igenom så har de flesta av mina kontakter inom vården varit fantastiska. Jag fick medicin och jag fick samtalsstöd. Läkaren frågade mig hur jag såg på sjukskrivning. Jag vägrade. Om jag gick hem från jobbet, då skulle ju andra få veta. Det fick bara inte hända!

Jag medicinerade och ni som har ätit eller äter antidepp vet att de för med sig en hel del biverkningar. För mig var det trötthet. En massiv, förlamande trötthet, som gjorde mig till en zombie. Men jag skulle bara jobba, för ingen fick ju veta! Det var det hemligaste av hemliga. Jag är bra på att låtsas. Jag tror inte att någon, som inte känner mig väldigt väl, kunde märka på mig hur dåligt jag mådde. Jag höll fasaden uppe.

Sommarsemestern hjälpte inte mot tröttheten eller gråtattackerna. Jag åt medicin, men inte rätt sort, än. Terapeuten hade semester. När jag hade jobbat ett par dagar i augusti 2011 bröt jag ihop och insåg att jag aldrig skulle orka jobba heltid. Jag fick en akut läkartid och blev sjukskriven 50%. Fortfarande skämdes jag något så fruktansvärt, jag ville inte att någon av mina arbetskamrater skulle få veta varför. Så jag berättade inte. Det ledde naturligtvis till noll förståelse och jag försökte klämma in alla uppgifter som jag gjort på min heltid på hälften som många timmar. Det blev inte bättre.

Till slut hittade jag en person relaterad till arbetsplatsen som jag kände förtroende för. Med hennes hjälp vågade jag berätta för arbetskamraterna. Det hade då hunnit bli höst. Jag skämdes än. Med terapeuten pratade jag om att jag borde skaffa fler sociala kontakter, fler människor att lita på. Det gick trögt. Först när det började vända, när vi hade hittat rätt medicin och dos, när jag började bli stabil, vågade jag sänka garden lite.

För mig grundar sig skammen i att jag är en ganska sluten person, jag har integritet och jag ogillar att andra vet för mycket om mig. Jag ville inte att någon skulle tycka synd om mig eller se mig som en belastning. Inte heller ville jag bli stämplad som psykfall. Idag, när jag är lite mer öppen och pratar med andra, så märker jag att det finns så många fler som varit i min situation. Jag vill hjälpa till att få bort  det stigma som finns kring psykisk ohälsa. Jag vill att fler ska känna att de inte har något att skämmas för.

Att inte skämmas och att inte ljuga är en liten strid som jag måste utkämpa med mig själv varje dag. För bara någon vecka sedan ljög jag när jag svarade på frågan om jag har några sjukdomar. Jag har ljugit för tandläkaren angående om jag äter några mediciner. Men jag ska vinna den striden, kampen mot skämsdjävulen.