”80 procent av ridningen sitter i huvudet!”

Titti skriver om mental träning på sin blogg och hon ställer också några frågor till läsarna. Gå gärna in och svara henne, jag tänker svara i det här inlägget!

När jag tänker på mental träning så är det (tyvärr) ganska fördomsfullt. Jag ser käcka typer som Mia Törnblom och Blondinbella framför mig, som säger att det är förbjudet att tänka negativt och som tror att deras sätt att se på världen går att applicera på alla andra människor. Det är alltså det första som dyker upp i mitt huvud. När jag börjar analysera det lite mer ingående så tror jag att jag skulle ha stor nytta av mental träning på det sätt som jag tror att Titti menar.

De enda erfarenheter av mental träning inom idrotten som jag har är föreläsningar. Alltså har man varit en hel grupp som har lyssnat till en föreläsare och alla har fått samma information. Vissa saker från de träffarna kommer jag ihåg väldigt väl, som när Johan Fyrberg berättade att det finns något som heter ”introvert”, eller när Johan Plate sa att det inte är farligt att vara nervös. Det hjälpte mig mycket. Ändå tror jag att den individuella coachning som Titti nu får hade varit det allra bästa för mig.

En grupp som jag tror skulle ha stor nytta av mental träning är tonåringar. Jag minns mina egna tonår, hur mycket prestationsångest jag hade, hur jag fördömde mig själv. Hur fint det hade varit om någon hade lyssnat då, hjälpt mig att sätta ord på vad jag kände. Jag hade behövt höra att det är okej att vara som jag är. Jag var så missnöjd med mig själv, på alla plan, och det gjorde min ridning sämre.

Som vuxen har jag gått i terapi och där lärt mig att tänka på mig själv på ett annat sätt. Att jag har rätt till mina känslor, att det är okej att visa dem. Att inte pressa mig själv så hårt, vara snällare mot mig själv. När de bitarna föll på plats blev min självkänsla starkare och jag blev bättre på att rida. Min tränare märkte skillnad. Trots att jag inte rider lika mycket som jag tidigare har gjort, trots att min grundkondition är sämre, så har min ridning blivit bättre av att jag har jobbat med mitt psyke. Det gör att jag ändå tror på mental träning, fördomar eller inte…

Nu ska jag försöka besvara Tittis frågor:

  • Skulle ni kunna tänka er att lägga mer fokus på mental träning för er ridnings skull, eller gör ni redan det?

Det skulle jag absolut kunna tänka mig att göra, frågan är bara på vilken tid? 😉 I dagsläget skulle det nog vara svårt att få in det i schemat, även om jag antagligen skulle behöva det.

  • Skulle ni kunna tänka er att lägga pengar på detta eller räcker det att göra det på egen hand på hemmaplan?

För mig personligen skulle det inte räcka att läsa en bok, jag skulle behöva en person att bolla tankar och idéer med. Min tränare är väldigt bra och har hjälpt mig mycket med de mentala bitarna, men kanske skulle det vara nyttigt att ha någon utomstående att prata med? Självklart skulle jag i så fall kunna tänka mig att betala för det.

  • Skulle ni kunna tänka er att använda det bara för att bli bättre ryttare på hemmaplan eller bara för tävling, eller både och?

Mina huvudmål med ridningen är att har roligt och må bra tillsammans med min häst. Jag tycker att det är roligt att träna och jag vill kunna tävla lite, när andan faller på. Det som jag tror att jag skulle kunna få hjälp med av en mental tränare eller coach är att bekämpa nervositet i tävlingsmomentet, att kanske kunna förebygga de motivationssvackor som jag ibland upplever och att kunna möta motgångar på ett bättre sätt.

Hoppas att du blev nöjd med svaren 🙂

 

PS. Angående inläggets rubrik så var det en av lärarna på Strömsholm som brukade säga så till oss, att 80 procent av ridningen handlar om det mentala. Fast ibland så sa hon 90 procent, så jag vet inte om det stämmer 😉

 

 

Terminsstart

Idag börjar vårterminen och jag bli distansstudent. Jag ska läsa fyra olika kurser som ges av fyra olika lärosäten, vilket innebär fyra olika kursplattformar, fyra mejladresser och så vidare… Får nog skapa något slags översiktsdokument för att hålla koll på allt. Det ska i alla fall bli väldigt kul, som det känns just nu.

I helgen jobbade jag, klockan ringde 05.00 båda dagarna, så idag är det zombie-mode här. Ska försöka återfå energi genom en lugn måndag med hundpromenad, ridning och lite hemmapyssel. Veckan innehåller förutom studiestart en jobbkväll i Älmhult och på fredag åker jag till Stockholm och blir där över helgen. Det är gemensamt möte för alla ridsportens centrala sektioner + förbundsstyrelsen. Vi ska också få en visning av Friends Arena, där hästshowen som tidigare var i Globen kommer att hållas i höst. Jag ser fram emot helgen, ska bli kul att få träffa alla!

På tal om studier, hur gick det då med den berömda c-uppsatsen som jag har skrivit så mycket om? Jo, eftersom universitetet är lite av ett skämt så var vår examinator inte på examinationen… Ju mer jag tänker på det, desto konstigare blir det. Istället var vår handledare där och så fick vi i efterhand mejla till examinatorn vad vi tänker göra med opponenternas synpunkter. Senast den 4 februari får vi svar på om vi har blivit godkända eller inte. Det är en lång väntan och dessutom kommer vi inte att få något CSN förrän poängen är inrapporterade. När jag började på universitetet hade jag en föreställning om att allt skulle vara så uppstyrt och professionellt hela tiden, men den illusionen har jag blivit av med nu…

Idag tycker jag att ni ska läsa den här artikeln om kränkningar inom idrotten och hur vi kan komma till rätta med dem.

Idrottens himmel och helvete

UR satsar just nu på en programserie som går både i radio och teve, kallad Idrottens himmel och helvete. Det första teveavsnittet sändes i onsdags och jag har just sett det på UR play.

Har ni sett det? Jag vill uppmana alla som idrottar, som är tränare, aktivitets- eller organisationsledare, idrottsföräldrar eller som på något annat sätt kommer i kontakt med idrotten att se programmet! Vi som är aktiva i idrottsrörelsen har ansvar för att de här frågorna lyfts. Det är inte okej med elitsatsande barn! Det är verkligen inte okej med en elvaåring som har en mobilapp för att räkna kalorier och som tänker på sin vikt. Verkligen inte. Programmet handlar också om hur klubbarna fortsätter med ”toppning” av lag, trots att all forskning pekar på att det missgynnar både barnen och idrotten i stort på längre sikt.

Jag har ju tidigare skrivit om min egen idrott, ridsport, och varför jag inte tycker att barn ska rida mästerskap. Jag är spänd på fortsättningen av programserien och hoppas att även ridsporten kommer att granskas. Vi behöver det. Jag är övertygad om att idrottsrörelsen mår bra av självkritik.

I det stora hela tycker jag alltså att programmet var mycket bra och viktigt. Det enda som skaver litegrann är att det nästan uteslutande var vita män och pojkar som fick komma till tals. Jag hoppas att det ändras under programseriens gång, för svensk idrott är så mycket mer än ”etniska svenskar mitt i livet”.

En ridsportarena i Växjö?

I dagens Smålandsposten kan man läsa om en motion skriven av Ann-Kristin Lindquist (min granne, ge mig kändispoäng!), där hon förespråkar en ridsportarena i Växjö. Där ska det kunna hållas nationella tävlingar och vi ska få ett ”Växjös Falsterbo”.

Jag tycker att det är ett spännande förslag och att det finns både för- och nackdelar med det. Fördelar är att ridsporten uppmärksammas och tas på allvar. Det hade ju varit riktigt coolt om Växjö kom att bli ett centrum för ridsport och om vi fick samma möjligheter som hockeyn eller fotbollen.

Samtidigt har jag lite svårt att se hur det skulle kunna bli allvar. Jag förstår förstås att det bara är en motion, ett förslag, och att ett eventuellt genomförande ligger långt fram i tiden. Jag tror kanske att ridsporten i Växjö skulle gynnas bättre av att klubbarnas befintliga anläggningar rustades upp. Det skulle inte bara gynna tävlingsryttarna, utan även bredden, de som rider på ridskolorna. Tänk om man kunde låta undersöka vad klubbarna har för behov och hjälpa dem med resurser för att förbättra sin verksamhet?

Det pratas ju ofta om att det blir allt svårare att locka ideella krafter och att då arrangera stora tävlingar endast på frivillig basis, blir kanske svårt?

Fast… En kommunal ridsportarena som sköts kommunalt skulle vi nog inte tacka nej till? 😉

Vill ni veta vad som händer i stallet?

I så fall ska ni läsa den här alldeles fantastiska och mycket underhållande bloggen! Varsågoda för tips 🙂

I övrigt så kan jag berätta att jag och fina Carla idag har gjort vårt bästa ridpass tillsammans sedan jag fick hem henne. Så glad!! Vi jobbar just nu med att flytta undan skänkeln med svag tvärning i skritt, stora volter i trav, övergångar mellan skritt och trav + lite galopp. Idag var första gången som jag testade att inverka lite i galoppen och hon svarade jättebra på det. Snart är det dags att ta fram några travbommar. Om några veckor är vi förhoppningsvis klara för vår första träning. Älsklingshästen!

Carla och jag

Bloggtorka och uppsatsstress

Hej, hej, minns ni mig?

Jag har inte bloggat sedan nyårsdagen, förlåt! Det känns ändå betryggande att statistiken över antalet läsare har hållit sig ganska så konstant, kul att ni går och tittar trots att jag inte har uppdaterat på ett tag.

Så, vad har jag gjort när jag inte har bloggat då? Jo, i tisdags var det deadline för c-uppsatsen. Jag och uppsatskollegan C lämnade till slut in 39 sidor, skrivna av vår egen ångestSVETT. Nej då. Vi skrev på datorn. Men både svett och tårar har det blivit, åtminstone för mig. Kompetensöverföring i samband med en generationsväxling heter i alla fall vår studie och kommande tisdag är det slutseminarium. Det innebär att jag just nu läser en annan uppsats, den som jag och C ska opponera på. När allt det här med uppsatsen är över kommer det litegrann att kännas som att jag får mitt liv tillbaka…

Jag har också jobbat, ridit på min fina häst och klappat min gulliga hund. Ätit thaimat med goda vänner och surfat runt på nätet istället för att plugga… Som man gör.

Med Carla går det framåt. Vi har börjat galoppera och jag tror att det snart är dags att boka in vår första träning sedan hon kom till mig 🙂 Hurra! Jag tar det fortfarande långsamt med henne, ingen stress medan jag sätter igång och bygger upp henne. Jag rider henne lite som om hon hade varit en fyraåring. Jag har en vision om hur det kommer att bli när hon är helt igång och jag tycker fortfarande att det är en ynnest att få vara med henne varje dag. Hon verkar glad, och det är ju det viktigaste. Att hon får vara frisk och glad.

På lördag ska jag börja mitt nya jobb, som lördagsridfröken i Älmhult. Det ska bli superkul att få ha ”egna” ridgrupper att följa igen och det är skönt att veta att jag kommer att ha en stadig inkomst.

Sådär, nu har ni fått senaste nytt från mig! Jag mår ändå ganska bra, om man bortser från uppsatsstressen. Hur mår ni? Skriv gärna en kommentar, jag läser alla och det är så roligt att få veta lite om vilka som läser bloggen.

 

PS. Här är en bra text om vardagsmat och att minska stressen.

2 lax 14

Hej nya året!

Nyårsaftonen blev en mycket lugn historia. Jag hade insläpp i stallet, så jag var där på eftermiddagen och red innan jag tog in hästarna. Åkte sedan hem och fixade lite mat till mig själv. Var aningen orolig över att Prins skulle bli rädd vid tolvslaget, så jag höll mig vaken trots att jag var trött. Jag hade inte behövt oroa mig, som tur var. Prins sov så gott på min arm när det smällde som värst.

Idag blev det tidig uppstigning för att släppa ut hästarna. En av dem hade haft kolik i natt, så hans ägare hade fått vara i stallet hela natten. Turligt nog verkade han må bättre nu på förmiddagen. Jag tror att det är den här milda vintern som gör att inälvsparasiterna inte har gått i vintervila, utan kravlar omkring inuti hästarnas tarmar och skapar oreda 😦 Kanske dags att ta träckprov? Jag försöker mocka i hagen varje vecka, men just nu är det så lerigt att det är svårt att få bort all gödsel.

När hästarna hade fått gå ut och Prins hade blivit rastad tog jag och Carla årets första ridtur. Det blev en längre runda med mest skritt och lite trav idag. Passade på att skritta en lång sträcka på asfaltsvägen, för det var inga bilar ute idag… 😉 Planen för Carla är att i lugn takt öka arbetsbelastningen, med fokus på att hon ska gå balanserat och hitta sin bärighet. Målet är en stark och glad häst! Det är så härligt att rida ut på henne, hon har öronen spetsade och ligger så fint i bjudning hela tiden. Snart ska vi börja galoppera.

Annars då? De kommande dagarna ska jag jobba lite och på tisdag är det inlämning av c-uppsatsen… Har skrivit lite idag och behöver jobba ytterligare en stund med den. Fast först tror jag att det är dags för en tupplur på soffan.

God fortsättning på er! (pensionärspoäng på den…)

PS. Jag har samma nyårslöfte som Fanny

Den som har mockat flest boxar när den dör vinner

Hello readerz!

Så här i helgtider är det rena rama julafton (höhö) för oss timvikarier, det är många ordinarie som vill ha semester och man får ob-tillägg och och storhelgstillägg och allt möjligt trevligt. Jag har två timjobb, ett på ett dagcenter och ett på en ridskola. Igår och idag hade jag stalltjänst, för första gången på länge. Jag kan konstatera att jag håller tempo i mockningen, men att kroppen är otränad… Träningsvärken idag är inte nådig.

Något som är trevligt med att ha stalltjänst är att man får så mycket tid att tänka på små och stora saker, samtidigt som man skyfflar gödsel eller väger upp hö. Ofta börjar jag tänka på hur konservativa vi hästmänniskor är. Varför använder vi fortfarande omoderna redskap som har utvecklats minst sagt obetydligt sedan 1800-talet? Varför pratar vi så lite om ergonomi och förslitningsskador när det gäller människor (om hästars hållbarhet pratar vi mest hela tiden)?

Jag har en teori om att det är för att det anses lite fint att slita ont. Det ska vara blod, svett och tårar. Annars är man inte värdig bland hästfolket. Det är förstås en kostnadsfråga, också. Det kan vara okej att mocka för hand till en häst, sin egen, om det möjliggör att man har råd att ha häst. Men i professionella verksamheter, är det acceptabelt att personalen ska väga upp hö i kassar som packas på golvet? Den arbetsställningen är inte bra för kroppen. Alla vet det, men det är ont om lösningar. Att tänka nytt är svårt, ibland. På andra områden inom hästvärlden går produktutvecklingen i rasande fart, med då är det förstås kläder och prylar som det gäller. ”Anatomiskt” är modeordet gällande hästutrustning. Det samma hörs sällan när det gäller människor som arbetar med att mocka, fodra, vattna, stängsla och alla andra sysslor som dagligen måste utföras i ett stall. Jag efterlyser ergonomiska, kostnadseffektiva arbetsmetoder, så att den personal som arbetar med hästar kan fortsätta med det.

Det måste ju finnas någon som kan klura ut något bra. Jag vägrar tro att det inte går att lösa. Och jag vägrar finna mig i att vi ska göra ”som vi alltid har gjort” och att det skulle ligga någon slags prestige i att vara den som sliter hårdast. Jag vet att olika stall har olika förutsättningar och därför är det en lösning som skulle kunna bli minst lika självklar som grep och skottkärra som jag efterlyser. Lika självklar, men mycket bättre.

Igångsättning

Igår satt jag upp på Carla för första gången sedan jag köpte henne. Hon har fått ta det lugnt och vila sig och nu är det dags för en lugn och balanserad igångsättning med målet att få en hållbar och frisk häst.

Än så länge har jag bara skrittat henne, igår och idag. Vi har varit i ridhuset och hon tyckte att det var jättespännande att se sig själv i speglarna 🙂 Hon skuttade och ruskade på sig en gång igår, eftersom en annan häst i ridhuset busade lite. Annars har hon varit supersnäll. Jag har mest haft långa tyglar, men lite kontakt har jag testat att ta. Igår var hon lite snubblig och slog i sko några gånger, men redan idag hittade hon balansen mycket bättre. Det finns mycket som man kan öva på trots att man ”bara” skrittar. Till exempel att hitta jämvikten, alltså att få sin egen och hästens balans att falla samman. Sin egen sits kan man aldrig träna för mycket och så är det ju takten i skritten, takt som ju är det första steget i utbildningsskalan.

Någon öronbild kommer jag inte att bjuda på, för jag är ju som bekant en motståndare mot att använda mobilen och hantera hästar samtidigt. Men jag kan avslöja att Carla har världens gulligaste öron, mörkgrå med ljusgrå streck ❤ Jag sitter och flinar fånigt hela tiden medan jag skrittar henne. Finhästen!