Komplexitet

Idag mår jag inte så bra och jag vet inte riktigt varför. Eller, det är väl en kombination av olika saker, så som det är för de flesta. Novembermörkret och dimman påverkar mig. Jag äter d-vitamintillskott, men jag vet inte om det hjälper så mycket? Trött är jag ändå. Jag har dåligt samvete över att C, som jag skriver uppsats med, har skrivit mycket mer än jag. Ändå har jag svårt att klämma fram mer text, vilket jag verkligen borde ha gjort idag. Ångest och så vidare…

Nåja. Jag ska inte bara klaga. Jag har i alla fall sett till att bilen har fått på sig vinterdäcken idag, det var nog första gången någonsin som jag fixade det före första halkan. Jag har också gått en skogspromenad med Prins och provat min hoppsadel på Carla. Får se hur den ligger sedan när jag rider i den, funderar på om den kanske är lite för vid?

Jag är för rätten till sina egna känslor. Den som vill läsa en allt igenom peppande och positiv blogg får hoppa över min. Här blir det en blandning av allt, av det som gör livet så komplext. Jag har tidigare haft en massa skuldkänslor för att jag som har det så bra mår dåligt. Det försöker jag sluta med, jag försöker tänka att ingen kan rå för sina känslor.

Detta med komplexitet förresten. Är det bara jag som har svårt att känna mig nöjd? Å ena sidan så behöver jag massor med utrymme och tid för mig själv för att inte bli tokig. Å andra sidan har jag lätt för att känna mig ensam. Den här hjärnan alltså, den ger mig aldrig någon ro. Ibland så får jag för mig att mina tankar och känslor är mindre ”äkta” eftersom jag äter psykofarmaka. Att medicinen liksom tar udden av känslorna. Just nu har jag ändå kommit fram till att det är värt det. Så länge som ”låga” dagar som idag är undantag istället för regel är uddlöshet ett pris som jag är beredd att betala.

Annonser

”… mycket pollen idag”

Jag kommer ihåg när jag just hade börjat gå i behandling för min depression. Jag hade fortfarande inte så god sjukdomsinsikt, jag hade inte accepterat att jag var sjuk och framför allt skämdes jag något så förfärligt. Jag ville inte att någon skulle veta. Jag hade suttit hos terapeuten en timme och bara gråtit hela tiden, fick inte fram några ord. Ögonen blev helt svullna och röda. Det var vår ute. Jag åkte hem, bytte om och åkte till jobbet. Ursäktade mitt puffiga ansikte med att ”det är så mycket pollen ute”. Vet inte om någon trodde mig, men ingen sa något om det.

Jag kom att tänka på den dagen när jag läste det här inlägget på Emoboost-bloggen. Så sorgligt, men säker inte helt ovanligt.

Nu, när jag så att säga har kommit ut, så har jag fått höra många andra människors historier. Vissa har liksom jag dolt sin psykiska ohälsa så väl att jag aldrig hade kunnat ana hur dåligt de mår eller har mått. Det gör mig ont. Jag önskar att fler hade en så bra vän som jag hade (och fortfarande har!) när jag var som sjukast. En som precis som vännen till Queen of the Najt frågade vad hon kunde göra för mig och som fortsatte att höra av sig trots att jag isolerade mig.

Det är en fin balansgång. Jag ville inte vara till besvär, trodde inte att någon skulle förstå, hade svårt att sätta ord på min ångest och vad jag kände. När man står utanför och ser någon som mår dåligt kan det kännas som att tränga sig på när man ställer frågor. Ändå kan det vara det som är till hjälp för den som inte har någon att prata med.

Ibland är det skönt att umgås med andra emos som förstår utan att man behöver säga så mycket. Ibland kan det få motsatt effekt, så att man nästan drar ner varandra istället. Fast jag skulle ändå säga att för mig så väger det positiva upp det negativa. Det bästa är ändå att försöka hitta människor som är empatiska. Oavsett om de har egna erfarenheter av att må dåligt eller inte så kan de som besitter empati försöka sätta sig in i hur det är att ha ont i själen. De säger inte ”ryck upp dig!”, de förringar inte känslan av att vara ensam och olycklig. De vet att hjärnan kan tänka tankar som ingen positiv inställning i världen kan råda bot på. Jag har inget bra knep för hur man hittar sådana människor, man får väl helt enkelt pröva sig fram. Men de som finns i mitt liv, som låter mig vara som jag är, ni är fantastiska.

Tacksamhet

Idag vaknade jag en hel timme före klockan, av att jag bet mig i tungan. Kan man ens göra det i sömnen? Måste väl ha varit så att jag vaknade först och sedan bet mig, hur som helst var det väldigt obehagligt.

Jag har ju tidigare skrivit en del om att må dåligt och om hur trött min depression gjorde mig. Nu känner jag äntligen att jag börjar bli lite piggare! Jag är fortfarande känslig för sömnbrist, men det är inte alls lika farligt längre. Det är inte lika jobbigt att ta tag i saker heller. Jag hatar fortfarande att städa, men det känns inte längre som att jag ska ta mig upp för ett berg när jag ska plocka fram dammsugaren… Nu orkar jag jobba på dagen och sedan åka till stallet och rida, utan att behöva sova en timme på soffan först. Så sent som i somras var det helt omöjligt.

Jag har börjat äta d-vitamintabletter. Är lite osäker på om de egentligen har någon bevisad effekt, men placebo ska inte heller underskattas. Och jag tänker att det knappast kan vara skadligt? Annars är det ju rätt fint att vara student och ha möjlighet att vara utomhus på dagen och få lite dagsljus på sig. Inte så dumt för att hålla serotoninnivåerna i schack.

För att återknyta till inläggets rubrik så är jag sjukt tacksam över att äntligen få slippa känna mig så trött och orkeslös. Det är förstås förskräckligt klyschigt, men också sant, att först när man har fått känna på motsatsen kan känna glädje över att vara frisk. Det är mycket möjligt att dippar kommer, men tills dess tänker jag vara glad! Och pigg.

Ångest är vår arvedel o.s.v.

I morse vaknade jag med illamåendet från helvetet. Det tog mig en stund att komma på att jag glömde att ta både morgon- och kvällsmedicinen igår, därav yrsel och illamående. Puh. Utsättningssymptomen som jag får när jag glömmer medicinen är verkligen inte att leka med. Turligt nog har jag varit ledig idag, för jag har mest orkat ligga i fosterställning och spela tetris på mobilen… Gråtit några skvättar, duschat sittandes och haft ångest. Nu är klockan 18.37 och jag har äntligen fått i mig lite mat och börjar känna mig som en normal människa igen.

En annan sak som är tur är att min lille hund är så snäll och orkar med en matte som inte fixar några stora aktiviteter. Gick ner till sjön ett par hundra meter härifrån med honom och då lyckades han ramla i… Så förvånad han blev! Var nog inte jättevarmt i vattnet.

Slut på gnäll: Har ni hört den här låten? Jag vet ingenting om bandet, men låten är helt sjukt bra! Måste forska vidare i detta…

Vändpunkt

Idag har första steget mot det som i januari någon gång kommer att vara en färdig c-uppsats tagits. Det är jag och min kurskamrat C som ska skriva om generationsväxling och överföring av implicit (=tyst) kunskap i offentlig förvaltning. Det låter ju jättetråkigt när jag skriver det så här, men jag tror faktiskt att det kommer att bli spännande. C har lite dåliga erfarenheter från sin senaste uppsats, hon kände inte riktigt att hon var i fas med de andra i sin uppsatsgrupp och fick slita onödigt hårt. Jag har förklarat för henne att jag har en avslappnad inställning till mina studier och att jag inte kommer att stressa, att vi ska försöka planera bort stressen. Självklart blir det alltid lite stress med en uppsats, men det är ju onödigt att göra det till ett stort stressmoment redan i förväg.

Så tänker jag idag. I grundskolan och gymnasiet och även på RIK på Strömsholm hade jag enorma prestationskrav på mig själv. Jag minns bara felen som jag hade på proven, inte alla rätt. Idag frågade C mig om jag är bra på engelska och jag svarade att jo, ganska bra är jag. Självklart är det relativt, men jag hade högsta betyg i alla tre kurser som jag läste i gymnasiet, plus att jag tog ett Cambridge-certifikat med högsta betyg. Så nog är jag ganska bra på engelska ändå? Det är bara att jag, så snart jag tänker på den tiden, förminskar min egen prestation. För jag tyckte inte att den dög, då.

När kom då vändpunkten? När gick jag från att känna mig stressad över att inte ha alla rätt, till att kunna lugna studiekamraterna med ”vad är det värsta som kan hända?” Jag vet inte riktigt. Min självbild har ändrats under den tid som jag gick i terapi och jobbade med mig själv. När depressionssymptomen försvann var det som att ett starkare jag fick plats att växa. När jag började på universitetet hade jag en del bildningskomplex och var orolig över hur det skulle gå, om jag skulle ha något att tillföra i diskussionerna, om jag skulle förstå och klara uppgifterna? När det visade sig att jag faktiskt höll en ganska bra nivå, att andra lyssnade på mina argument och att examinationsuppgifterna inte var oöverstigligt svåra, då kändes det skönt. Jag gav mig själv ytterligare lite självkänsla att jobba med.

Jag har alltid haft lätt för mig i skolan, lätt att förstå och att lära. Ändå har den där onödiga pressen på mig själv funnits och jag kan bara minnas få situationer och personer som har pratat med mig om det. Det är ju inget ovanligt, jag vet många som fungerar och fungerade likadant som jag. Jag vet inte om det är annorlunda i grundskolan idag än när jag gick där, men jag tänker att det här väl borde vara viktigare att jobba med än att lära sig Sveriges statsministrar utantill? Alltså att prata om prestationsklimatet i skolan och hur det påverkar oss. Det är många som har åsikter om skolan. Jag vet att de som jobbar där ofta blir frustrerade över att det är många som har åsikter utan att ha kunskap om hur dagens skola fungerar, så om någon av er tar illa upp ber jag på förväg om ursäkt!

Men jag tänker att i den bästa av världar, där skulle skolans uppgift vara att förbereda barn och ungdomar för vuxenlivet, genom att hjälpa dem att bli så trygga individer som möjligt. Det borde vara viktigare att öva på att respektera varandra och att stärka samtliga elevers självkänsla, än att lära sig saker utantill. Tycker jag. Fast sedan vet jag också att vi inte lever i den bästa av världar och att det är så många saker som spelar in, politik och ekonomi, till exempel. Ändå drömmer jag om att någon dagligen hade sagt till Elin åtta, tio, 14 och 16 år gammal att hon dög och att skolprestationerna inte var det viktigaste. Att någon hade sett henne i skolan, inte bara som snäll, tystlåten och oproblematisk.

Till alla som kämpar med en obarmhärtig inre röst: Jag önskar er en vändpunkt! Ni är så värda den. Var rädda om er.

Vad är hälsosamt?

Ett begrepp som dyker upp här och var är att man ska leva/äta ”hälsosamt”. Enligt Nationalencyklopedin betyder hälsa (fornsvenska hælsa, bildning till helhæl ‘lycka’, ett ord besläktat med hel), svårdefinierbart begrepp vars betydelse är vidare än frihet från sjukdom. En allmänt omfattad definition saknas alltså.

Det som ofta stör mig när jag läser bloggar eller andra texter om hälsa och hälsosamhet är att det endast är den fysiska hälsan som åsyftas. Detta svårdefinierade begrepp förenklas och görs till något som handlar om att äta och träna lagom mycket. Det betonas ofta att det inte är bra att bara äta lite sallad till lunch och att vara besatt av träning. Det är inte hälsosamt, precis som att det inte är det att äta pizza varje dag. Jag tycker att det är en förenkling. Vem som helst förstår väl att lagom är bäst? Problemet är ju att det är svårt att leva lagom. Leva lagom och samtidigt må bra.

Jag tänker mer och mer på vilka strukturer som ligger bakom. Vem tjänar på att tjejer (för det är mest tjejer som skriver och läser om hälsosamheten) pressar in sig själva i lagom-normen? Jag tänker också på dubbelbestraffning. När man ser Instagrambilder med budskapet att ”strong is the new skinny” och så vidare så får ju de som har anpassat sig till smalhetsnormen återigen höra att de inte duger, utan att de måste ändra på sig.

Alla vet ju att det är bra att röra på sig och att äta frukt och grönt. Men vår tid är så besatt av det, det kan lätt bli en mani, ett tvång. När jag läser om hälsosamhet, om träning och om mat, tycker jag ofta att det glöms bort att vi har olika förutsättningar. Det skrivs i syfte att inspirera (sägs det), men vem tänker på att mottagaren inte har samma möjligheter som avsändaren? Det kan vara fysisk funktion, ekonomiska möjligheter, tidsbrist eller psykiskt mående som ser helt annorlunda ut. Dessutom är kroppar olika, både till utseende och till konstruktion. Hur kroppar svarar på mat och på träning är olika. Det blir inte automatiskt så att vi blir smala och vältränade, bara för att vi följer en metod som vi läser om. Risken är att alla dessa dieter och träningsupplägg, som syftar till att få oss ”hälsosamma” gör oss ätstörda, skuldtyngda och drabbade av förslitningsskador.

Jag har från osäker källa (Twitter…) hört att en känd före detta boxare, numera kock, programledare och ”mediepersonlighet” har sagt i en stor kvällstidning att den som ”äter, sover och tränar inte kan bli deprimerad”. Jag tycker att det är respektlöst. Respektlöst mot de som lider av psykisk ohälsa, för det är ett lidande!, men också mot hjärnan och dess funktioner. Det är mer än bara vanor och rutiner som styr vårt mående. Ärftliga faktorer och brister eller överskott av vissa ämnen i hjärnan kan påverka.  Därtill kommer upplevelser av olika slag, bra och dåliga, som formar oss. Det är inte lätt att prioritera ”hälsosamhet” om man ständigt måste tänka på sin ansträngda ekonomi. Eller på hur man ska undvika att bli slagen av sin partner. Ni fattar. Det är inte lika för alla, det är mycket mer komplext än så.

I den bästa av världar skulle vi ju alla ha sunda själar i sunda kroppar. Jag tycker att tanken är fin med bloggar om mat och träning som syftar till inspiration. Problemet blir när ingen djupare analys finns bakom, när ”hälsosamheten” leder till att förstärka normer och ideal som är smala och trånga och omöjliga för alla att passa in i. I min utopi är hälsa ett bra mående, för alla, oavsett kroppsform, vikt, muskelmassa och vad man har ätit till lunch. Ett vidare och mer komplext begrepp, utan så många krav.

Seger

Idag har jag haft tillfälligt besök av en gammal bekant – ångesten. Det var riktigt länge sedan som jag kände den känslan och själva insikten om hur länge sedan det var och att jag tidigare hade den känslan dagligen, det gör mig stolt. Stolt över att jag har tagit ansvar och styrt upp min egen skit.

Jag tror att de flesta människor har sina demoner att slåss mot. Det ser olika ut genom livet, vissa har det värre än andra. En del människor försöker lägga över ansvaret för demonfajten på andra. Det tycker jag är fel och orättvist. Jag menar så klart inte att man inte ska ta hjälp! För hjälp behöver de flesta. Själv hade jag nog aldrig tagit tag i min situation om jag inte hade haft en fantastisk vän som fanns där för mig och stöttade och pushade. Jag menar bara att ansvaret för kampen inte kan läggas på någon annan.

Jag tänker så här: Du har eget ansvar för att det du gör och säger är rätt enligt din moraliska kompass. Det finns lägen där du inte har något annat val än att stå upp för dig själv, trots att någon kanske blir sårad eller besviken på dig. Du gör vad du måste göra, för att inte göra våld på dig själv. Efter att jag tog tag i mitt mående, tog ansvar för det, så har det blivit lättare. Det är inte enkelt, men det är lättare. För nu vet jag att jag har kontroll, att jag till större del kan bestämma vilka känslor som jag agerar på och inte. När jag var sjuk, när demonerna härjade som värst, då var det de som bestämde. De gjorde mig till en person som jag inte ville vara.

Genom att handskas med sina demoner: begränsa, besegra, hantera, tämja dem, så kan man lära sig mycket. Om sig själv och om andra. Jag tror inte att man någonsin blir fullärd och har man otur kommer det nya, okända situationer och demoner som man måste ta hand om. Om det hade funnits ett sätt att lära sig det som jag har lärt mig om själv, utan att må så dåligt som jag har mått, då hade jag velat göra det. Men om det här är det enda sättet, ja, då får det väl vara värt det.

Häromdagen berättade jag för en ny bekantskap, IRL, om min sjukdom. Det kändes helt naturligt, inte alls skamfyllt. Det är för mig en seger, större än… *insert lämplig liknelse* Jag vet, större än att vinna 25′ i månaden i 25 år! Ångesten som jag kände idag kan inte på något sätt ta den segern ifrån mig.

Jag önskar att ingen behövde skämmas över smärtan i själen

Nu är jag hemma från sjukhuset och mår efter omständigheterna helt okej. Lite yrsel, illamående och ont i huvud och mjukdelar får jag räkna med, tyckte doktorn. Nu ligger jag i soffan och äter godis och lyssnar på radio. Lär överleva det här också 😉

Men det var faktiskt inte det som jag skulle skriva om. Igår kväll delade jag rum med en person på sjukhuset. Hen hade kommit in på grund av tryck över bröstet och upplevd snabb hjärtrytm. Undersökningarna hade inte påvisat något fel på hjärtat, men trots det fick hen ytterligare en attack av smärta när vi låg i rummet. När sköterskan hade gett smärtlindring tillfrågades patienten om hen ville ha något lugnande, eftersom de inte hade hittat något fysiskt fel. Då blev hen jättearg och skällde ut sköterskan, eftersom sköterskan skulle ha antytt att hen som patient hade psykiska besvär.

Är det så skämmigt, skuldbetonat och jobbigt att få höra att man möjligen kan tänkas lida av psykisk ohälsa/obalans? Inte hade väl patienten blivit arg om någon hade föreslagit att hen kunde tänkas lida av en fysisk åkomma? Jag vill verkligen prata om det här, vill att det ska vara lika självklart att kunna berätta om depression som om hjärnskakning.

För övrigt är jag ganska stolt över hur lugnt jag har hanterat hela den här sjukhusvistelsen. Kanske var bra att jag var lite omtöcknad när jag kom in, så att jag inte hann tänka på min sjukhus-/läkarskräck? Och så hade jag förstås moraliskt stöd av bästa sort från Emelie ❤

Plåster för själen

Jag har ju tidigare skrivit om Hjärnkoll som jobbar med att uppmärksamma och förebygga psykisk ohälsa i arbetslivet. I dagarna lanserade de en nyhet, en förbandslåda både för kropp och själ. Under hösten ska några olika företag få testa förbandslådan. Jag tycker att idén är superbra och hoppas på att alla arbetsplatser får möjlighet att ha en liknande i framtiden!

Tänk så mycket mänskligt lidande som skulle kunna förhindras genom att arbetsgivare snabbare kom till handling när någon på mår dåligt på jobbet. För att inte tala om alla pengar som skulle kunna sparas tack vare färre sjukskrivningar…

 

Jag stödjer kampanjen för att alla ska ha samma rättigheter
och möjligheter oavsett psykiska olikheter. Stöd du också! www.hjarnkoll.se