Strukturell shopping

Jag funderar ofta på det här med prylar. Trots att jag har hur mycket som helst, av det mesta, finns det alltid något nytt som jag vill ha. Just nu är ekonomin lite ansträngd efter hästköpet, men jag kan ändå inte låta bli att googla efter snygga vinterkängor. Trots att jag faktiskt har ett par utmärkta vinterstövlar. Jag behöver inga kängor med snörning, men jag vill ha dem, för att de är snygga. Det är ju precis som det här med att hela garderoben är full med kläder, men att det ändå känns som att man ingenting har att ta på sig.

Den här shoppingen som vi ägnar oss åt, som för vissa är ett av de största intressena, den måste ju vara inlärd på något sätt? För ingen föds väl med ett brännande behov av att nätshoppa kängor? Jag tycker att jag är ganska medveten, men trots det har jag svårt att bryta beteendet. Det är roligt med nya och fina saker, det är lätt att gå på reklamens lockrop. Det är roligt att göra ”fynd”. Det som för mig skaver gällande de där fynden är att jag ofta undrar hur prylarna har producerats och av vem? Det som är billigt för mig kostar antagligen mycket för någon i andra änden av kedjan.

Ändå shoppar jag ju. Och jag undrar vem som vinner på att jag köper dyrare saker? När man köper mat så är det åtminstone lite enklare, närproducerat, ekologiskt och KRAV-märkt kostar kanske lite mer, men belastar jorden mindre. När det gäller kläder och prylar så är det svårare. Hur vet jag att det dyra märket produceras på ett schysstare sätt än det billiga?

Det talas ju om konsumentmakt. Jag tycker att det är ett bra och viktigt begrepp. Ändå fortsätter jag att billighetshandla. Vad är grejen med att veta att något är fel och ändå göra det? Det finns ju massor med sådana saker, som att man kör bil fast att man vet att det är dåligt för miljön. Jag är helt säker på att detta med shopping har mycket med struktur att göra, samtidigt som jag i detta fall också tycker att vi som individer har ett ansvar. Second hand är ju inte så dumt faktiskt 🙂

(PS. Jag ska till Ullared på onsdag…….)

Annonser

Informationsflöde

Ni som brukar läsa min blogg har säkert märkt att jag ofta skriver om ämnen som jag har läst om i andra bloggar, på Twitter eller i någon tidning. Jag gillar att ha koll, att hänga med. Fast ibland gör det mig stressad. All information som bara sköljer över oss, jag är nog inte den enda som då och då känner att det behövs en paus?

Jag vill ju gärna ha koll, vara uppdaterad om sådant som jag är intresserad av. Men ibland blir det så mycket att jag avstår från att läsa texter som är långa eller krångliga. Det finns en uppenbar risk med att allt blir korfattat och ytligt, en tweet på 140 tecken kan ju knappast gå på djupet för att beskriva något.

Ändå älskar jag ju min dator och min smartphone, att all information bara är en knapptryckning bort. Jag har lärt mig massor av att läsa bloggar och av att följa länkar på sociala medier. Jag älskar att det är så lätt att hålla kontakten och att hålla sig uppdaterad på vad vänner långt borta gör.

Som vanligt är det dubbelt. Ibland är det stressande med all information, ibland är det en tillgång. Jag antar att det är pluggandet som gör att jag blir lite trött också, att läsa så mycket i skolan gör att läsning på fritiden blir allt mer sällsynt. Och även om jag verkligen älskar min smartphone så är den en tidstjuv. Jag läser allt mindre skönlitterära böcker sedan jag skaffade telefonen. Dessa i-landsproblem alltså!

Ska barn synas men inte höras?

Jag pluggar ju pedagogik på universitetet och ibland blir jag så frustrerad när jag i samhällsdebatten får höra tankar om pedagogik som inte alls stämmer överens med den forskning och den kunskap om lärande som finns. Jan Björklund är inte min favoritpolitiker om vi så säger… Ett exempel är den här artikeln som delades flitigt på Facebook för några veckor sedan: Lite föräldraansvar om jag får be

Den gjorde mig otroligt irriterad och jag tänkte skriva ett svar här på bloggen, men så kom annat emellan. Idag fick jag se den här fina repliken som beskriver precis det som jag vill säga. Barnläkaren Lars H Gustafsson skriver balanserat och genomtänkt om att vara ung idag.

Jag har genom mitt arbete som ridlärare träffad en mängd barn och ungdomar, deras syskon och de vuxna i deras närhet. Jag vet att det inte är lätt att vara ung idag, det är annorlunda än när jag växte upp på 90-talet. Det är definitivt annorlunda än när mina föräldrar växte upp på 60- och 70-talet. Jag har inte sagt att något av det var bättre. Bara annorlunda.

Så, ni som är vuxna. Nästa gång som ni är med och skapar ett klickmonster av en krönika liknande min första länk, tänk efter lite. Vilket budskap är det egentligen som ni vill sprida? Jag tror inte att vi har något att vinna på att förklara för unga att de borde tiga och lyda. Den som blir förtryckt tar gärna till uppror. Med all rätt. Och då får liksom de där moralisternas tankar motsatt effekt…

Kärlek och respekt!

Svar på kommentar om #osminkad

Jag fick en kommentar på mitt inlägg från tidigare idag som jag tycker är så viktig att den får ett svar i eget inlägg.

KommentarJag tror inte att komplexen bli färre av en sån här kampanj. Tyvärr. Jag tycker istället att den leder till en dubbelbestraffning av kvinnor. Först får vi lära oss att vi inte duger som vi är, att vi måste sminka oss, ”klä oss efter vår kroppstyp” och allt vad det är. Sedan duger inte det heller, utan då ska vi vara ”naturliga”. Fast de som visas upp som naturliga i media har både mascara och rouge och läppglans och plockade ögonbryn och så vidare. Så helt naturligt duger ändå inte. Hur vi än gör blir det fel. Är ni med på hur jag tänker? Jag tycke att det är fel och att det är systemet och strukturerna som det är fel på. Enskilda personer som följer/väljer att inte följa dessa skönhetsnormer ska inte skuldbeläggas för att de väljer eller väljer bort smink.

Jag tycker inte att det är fel att bry sig om sitt utseende. Men jag tycker att det är fel att tala om för andra hur de ska se ut, eller inte se ut. När kvällstidningarna lägger ut bilder på kändisar som är för tjocka eller för smala, har rynkor eller celluliter, för korta kjolar, eller vad det nu brukar stå, då bidrar de till att skuldbelägga enskilda personer. Att det säljer lösnummer tycker inte jag är ett hållbart argument. Dubbelmoralen blir ju extra tydlig när det nu då uppenbarligen är inne att vara naturlig och osminkad. Samtidigt får kändisar skit för att de har celluliter, något som ju är helt naturligt. Och visst, det säljer. Men jag tycker att det är ett systemfel. Det är det som jag vill belysa, att det är strukturen som det är fel på och inte enskilda personer.

Jag tycker, precis som jag skrev i originalinlägget, att alla har rätt att klä sig och se ut som de vill. Känner man sig snyggare med smink ska man ha det. Det är inget fel med att bry sig om sitt utseende, likväl som det inte är något fel i att strunta i det. Inte ens om man har råkat födas till kvinna…

Vad tycker ni andra? Jag gillar att få kommentarer och åsikter, ös på!

 

 

#osminkad

Har ni sett Aftonbladets kampanj?

Om den tycker jag:

1. Att jag är så förbannat trött på allt tjat om utseende, framför allt kvinnors utseende. Varför ska det hela tiden recenseras och skuldbeläggas? Är man en sämre människa för att man sminkar sig? Jag som nästan aldrig har smink blir sugen på att spackla mig hårdare än hårdast, bara för att protestera. Kan vi bara bestämma oss för att var och en får bestämma själv vad hen trivs med för kläder, smink och övriga attribut? Att utseende och stil kan få bestämmas av man som individ tycker är snyggt och bekvämt. Att den som känner sig snyggare med smink än utan självklart ska få sminka sig, utan att skuldbeläggas.

2. Att vi återigen riktar in oss på symptomen istället för sjukdomen. Det är inte enskilda kvinnors make up-vanor som är problemet. Det är de patriarkala strukturerna i samhället som talar om för kvinnor hur de ska se ut för att duga som är den verkliga svårigheten. Det är det som vi borde diskutera och problematisera.

3. Att Jenny Strömstedt är jäkligt cool! Läs gärna hennes uttalande i artikeln.

jennystromstedt

Här är ett annat bra och argt inlägg på temat!

Facebook, vi måste prata om det här…

Alltså detta med ”suggested posts”. Jag brukar få hund- och hästrelaterade, studentgrejer och kläder/skor/smink, typ. Okej, ibland handlar den riktade reklamen om att gå ner i vikt eller dejting eller ”är du gravid?”. Men oftast ändå rimliga grejer. Tills igår, när detta dök upp:

Namnlös bildIdag kom en likadan, fast då var det Moderaterna som Facebook tyckte att jag skulle stödja.

Alltså Facebook. Du och jag har hängt ihop sedan 07/08 någon gång. HUR kan du ha missat mina ”grundläggande värderingar” så kapitalt? Jag tror att vi behöver en paus i vår relation. Kanske parterapi kan vara något? Hur skulle du vilja lösa det här?

Mvh Sårad

Vändpunkt

Idag har första steget mot det som i januari någon gång kommer att vara en färdig c-uppsats tagits. Det är jag och min kurskamrat C som ska skriva om generationsväxling och överföring av implicit (=tyst) kunskap i offentlig förvaltning. Det låter ju jättetråkigt när jag skriver det så här, men jag tror faktiskt att det kommer att bli spännande. C har lite dåliga erfarenheter från sin senaste uppsats, hon kände inte riktigt att hon var i fas med de andra i sin uppsatsgrupp och fick slita onödigt hårt. Jag har förklarat för henne att jag har en avslappnad inställning till mina studier och att jag inte kommer att stressa, att vi ska försöka planera bort stressen. Självklart blir det alltid lite stress med en uppsats, men det är ju onödigt att göra det till ett stort stressmoment redan i förväg.

Så tänker jag idag. I grundskolan och gymnasiet och även på RIK på Strömsholm hade jag enorma prestationskrav på mig själv. Jag minns bara felen som jag hade på proven, inte alla rätt. Idag frågade C mig om jag är bra på engelska och jag svarade att jo, ganska bra är jag. Självklart är det relativt, men jag hade högsta betyg i alla tre kurser som jag läste i gymnasiet, plus att jag tog ett Cambridge-certifikat med högsta betyg. Så nog är jag ganska bra på engelska ändå? Det är bara att jag, så snart jag tänker på den tiden, förminskar min egen prestation. För jag tyckte inte att den dög, då.

När kom då vändpunkten? När gick jag från att känna mig stressad över att inte ha alla rätt, till att kunna lugna studiekamraterna med ”vad är det värsta som kan hända?” Jag vet inte riktigt. Min självbild har ändrats under den tid som jag gick i terapi och jobbade med mig själv. När depressionssymptomen försvann var det som att ett starkare jag fick plats att växa. När jag började på universitetet hade jag en del bildningskomplex och var orolig över hur det skulle gå, om jag skulle ha något att tillföra i diskussionerna, om jag skulle förstå och klara uppgifterna? När det visade sig att jag faktiskt höll en ganska bra nivå, att andra lyssnade på mina argument och att examinationsuppgifterna inte var oöverstigligt svåra, då kändes det skönt. Jag gav mig själv ytterligare lite självkänsla att jobba med.

Jag har alltid haft lätt för mig i skolan, lätt att förstå och att lära. Ändå har den där onödiga pressen på mig själv funnits och jag kan bara minnas få situationer och personer som har pratat med mig om det. Det är ju inget ovanligt, jag vet många som fungerar och fungerade likadant som jag. Jag vet inte om det är annorlunda i grundskolan idag än när jag gick där, men jag tänker att det här väl borde vara viktigare att jobba med än att lära sig Sveriges statsministrar utantill? Alltså att prata om prestationsklimatet i skolan och hur det påverkar oss. Det är många som har åsikter om skolan. Jag vet att de som jobbar där ofta blir frustrerade över att det är många som har åsikter utan att ha kunskap om hur dagens skola fungerar, så om någon av er tar illa upp ber jag på förväg om ursäkt!

Men jag tänker att i den bästa av världar, där skulle skolans uppgift vara att förbereda barn och ungdomar för vuxenlivet, genom att hjälpa dem att bli så trygga individer som möjligt. Det borde vara viktigare att öva på att respektera varandra och att stärka samtliga elevers självkänsla, än att lära sig saker utantill. Tycker jag. Fast sedan vet jag också att vi inte lever i den bästa av världar och att det är så många saker som spelar in, politik och ekonomi, till exempel. Ändå drömmer jag om att någon dagligen hade sagt till Elin åtta, tio, 14 och 16 år gammal att hon dög och att skolprestationerna inte var det viktigaste. Att någon hade sett henne i skolan, inte bara som snäll, tystlåten och oproblematisk.

Till alla som kämpar med en obarmhärtig inre röst: Jag önskar er en vändpunkt! Ni är så värda den. Var rädda om er.

Vad är hälsosamt?

Ett begrepp som dyker upp här och var är att man ska leva/äta ”hälsosamt”. Enligt Nationalencyklopedin betyder hälsa (fornsvenska hælsa, bildning till helhæl ‘lycka’, ett ord besläktat med hel), svårdefinierbart begrepp vars betydelse är vidare än frihet från sjukdom. En allmänt omfattad definition saknas alltså.

Det som ofta stör mig när jag läser bloggar eller andra texter om hälsa och hälsosamhet är att det endast är den fysiska hälsan som åsyftas. Detta svårdefinierade begrepp förenklas och görs till något som handlar om att äta och träna lagom mycket. Det betonas ofta att det inte är bra att bara äta lite sallad till lunch och att vara besatt av träning. Det är inte hälsosamt, precis som att det inte är det att äta pizza varje dag. Jag tycker att det är en förenkling. Vem som helst förstår väl att lagom är bäst? Problemet är ju att det är svårt att leva lagom. Leva lagom och samtidigt må bra.

Jag tänker mer och mer på vilka strukturer som ligger bakom. Vem tjänar på att tjejer (för det är mest tjejer som skriver och läser om hälsosamheten) pressar in sig själva i lagom-normen? Jag tänker också på dubbelbestraffning. När man ser Instagrambilder med budskapet att ”strong is the new skinny” och så vidare så får ju de som har anpassat sig till smalhetsnormen återigen höra att de inte duger, utan att de måste ändra på sig.

Alla vet ju att det är bra att röra på sig och att äta frukt och grönt. Men vår tid är så besatt av det, det kan lätt bli en mani, ett tvång. När jag läser om hälsosamhet, om träning och om mat, tycker jag ofta att det glöms bort att vi har olika förutsättningar. Det skrivs i syfte att inspirera (sägs det), men vem tänker på att mottagaren inte har samma möjligheter som avsändaren? Det kan vara fysisk funktion, ekonomiska möjligheter, tidsbrist eller psykiskt mående som ser helt annorlunda ut. Dessutom är kroppar olika, både till utseende och till konstruktion. Hur kroppar svarar på mat och på träning är olika. Det blir inte automatiskt så att vi blir smala och vältränade, bara för att vi följer en metod som vi läser om. Risken är att alla dessa dieter och träningsupplägg, som syftar till att få oss ”hälsosamma” gör oss ätstörda, skuldtyngda och drabbade av förslitningsskador.

Jag har från osäker källa (Twitter…) hört att en känd före detta boxare, numera kock, programledare och ”mediepersonlighet” har sagt i en stor kvällstidning att den som ”äter, sover och tränar inte kan bli deprimerad”. Jag tycker att det är respektlöst. Respektlöst mot de som lider av psykisk ohälsa, för det är ett lidande!, men också mot hjärnan och dess funktioner. Det är mer än bara vanor och rutiner som styr vårt mående. Ärftliga faktorer och brister eller överskott av vissa ämnen i hjärnan kan påverka.  Därtill kommer upplevelser av olika slag, bra och dåliga, som formar oss. Det är inte lätt att prioritera ”hälsosamhet” om man ständigt måste tänka på sin ansträngda ekonomi. Eller på hur man ska undvika att bli slagen av sin partner. Ni fattar. Det är inte lika för alla, det är mycket mer komplext än så.

I den bästa av världar skulle vi ju alla ha sunda själar i sunda kroppar. Jag tycker att tanken är fin med bloggar om mat och träning som syftar till inspiration. Problemet blir när ingen djupare analys finns bakom, när ”hälsosamheten” leder till att förstärka normer och ideal som är smala och trånga och omöjliga för alla att passa in i. I min utopi är hälsa ett bra mående, för alla, oavsett kroppsform, vikt, muskelmassa och vad man har ätit till lunch. Ett vidare och mer komplext begrepp, utan så många krav.

Svar från Penny Girl…

Kommer ni ihåg det här?

Jag mejlade ju till Penny Girl och idag har jag fått svar:

(klicka för större bilder!)

Fråga Penny Girl

Penny Girl

 

Jag vet inte om jag blev så mycket klokare av det här? Blev ni?

PS. Om ni vill undvika extremt fördomsfullt könsnormerat material, gå inte in på de sidor som finns under avsändarens namn i svarsmejlet… Hur kan det ens vara tillåtet att utsätta barn för sånt här? Deppigt.

Tillbaka!

Har ni saknat mig? *hoppas*

Vad har jag då gjort under dessa bloggtorkedagar?

  • Ätit indisk hämtmat med snela kåmpisar.
  • Råkat skaka grepen med nedkissat spån över hunden när jag mockade = hunden luktar hästkiss.
  • Ridit på finhästen för första gången efter avramlingen och sjukhusbesöket, det var jätteroligt och gick bra!
  • Haft höstens första examination på universitetet, handlade om vetenskapsteori. Jag skrev om Ellen Key och jag tror att det gick rätt bra. Svar kommer inom två veckor.

Jag har också läst och upprörts av de många texter om våldtäkt som cirkulerar på nätet. Det gör mig så ledsen och upprörd och uppgiven och faktiskt hatisk. Jag känner att jag inte står ut med män. Fan alltså, världen är så sjuk och så vidrig. Jag har tänkt att jag skulle vilja skriva lite om hur jag ser på det, men jag känner faktiskt att jag inte orkar. Istället får ni några länkar som jag tycker att ni ska kolla in:

Vem våldtar en jämlike? – Sannas tänkvärda text som slår huvudet på spiken.

Supersnippys inlägg om våldtäkt, ett inlägg som har berört mig mycket.

Läs dem!